måndag 5 december 2011

Bokcirkel: Inledning och Kapitel 1 - Missbruk är en process

Då var vi igång. Inledningen och första kapitlet av Craig Nakkens bok: Jaget och Missbrukaren - hur en missbrukarpersonlighet uppstår, hur ett tillfrisknande kan äga rum, är avklarat.

Min spontana första tanke är att det handlar väldigt mycket om det "emotionella" och lite om att beroendesjukdomen är en fysisk obalans i hjärnan. Jag ringde Bitten redan på sidan 15 där raden "Missbruk börjar som en känslomässig illusion" står, eftersom jag inte känner igen mig i det vi vet idag, gällande hjärnans biokemi och belöningscentrums kopplingar till reptilhjärnan. Jag fick klart för mig att boken har några år på nacken (1996) och att Craig idag pratar mycket om hjärnan. Självklart! Eftersom det händer så mycket på området är femton år gamla böcker ett avtryck från tiden de skrevs, och ska läsas i ljuset av detta. Men utan att på något sätt avfärdas i sin helhet, vilket jag absolut inte kan eller vill göra. Det finns mycket klokskaper redan i första kapitlet i Craig Nakkens bok, som jag själv inte kunnat formulera förrän nu efter att jag läst.

Jag tycker att det är spännande att läsa att "missbruk kan ses som ett försök att kontrollera okontrollerbara cykler" och att Craig jämför med cancer, som finns i många former men som i grunden är samma sjukdom. Att beroendesjukdomen på samma sätt är en sjukdom med flera utlopp.

Styckena om "illusionen av kontroll" och "illusionen av att behovet är tillfredsställt" känner jag verkligen igen i mitt eget liv, samma sak gällande "objektet eller händelsen blir missbrukarens primära känslorelation". Meningarna "Ju längre en missbrukssjukdom fortskrider, desto mindre känner sig individen ifråga förmögen att ha meningsfulla relationer till andra. Missbruket gör livet mycket ensamt och isolerat, vilket ökar missbrukarens behov av att agera ut." Det är Bulls Eye för mig. Precis så var det.

Styckena om tillit och att se på omgivningen som objekt och inte som individer, sätter ord på något som jag själv verkligen känt, men faktiskt inte kunnat verbalisera. "Aktiva missbrukare kräver att komma först. Deras behov överskuggar allt annat. Eftersom objekt inte har några begär eller behov, kan missbrukaren alltid komma i främsta ledet i relationen till ett objekt." (vilket blir fallet när jag ser en individ som ett objekt. "Kom ihåg att aktiva missbrukare inte litar på människor! En missbrukare litar på missbruket." "Det fungerar varje gång. Ingen mänsklig relation kan lämna denna slags garanti."

Det var också intressant att läsa "Ju mer tillgängliga missbruksobjekt eller händelser är, desto fler människor kommer att upprätta missbruksrelationer till dem. Mat är mycket tillgängligt och följaktligen skapar många en missbruksrelation till ätandet."
och
"Att växla mellan objekt hjälper till att skapa relationen av att man har "tagit i tu med problemet", när verkligheten är att en varlig relation har ersatts med en annan. Detta ökar missbrukarens handlingsutrymme."

Kapitlet avslutar med att betona att beroendesjukdomen är kronisk och att det krävs ett dagligt tillfrisknande för att inte åter bli aktiv missbrukare. Viktigt att påminnas om det, varje dag.

Vet att vi är flera som läser - vad tycker du om inledningen och första kapitlet?

14 kommentarer:

Sara sa...

Jag tycker boken är fantastiskt bra. Har inte gått intensivkurs än, men planerar göra det. Boken sätter ord på massor...

Anette sa...

Mycket intressant. Cykler, jag kan bli väldigt ledsen när min a lyckodagar är slut, men under tiden jag har dem så sätter jag ofta krokben för mig själv och kommer tillbaka till det jag känner mig hemma i.obehag.

Jag är mest nöjd när jag svälter mig (vilket jag inte är i närheten av i dag) Men kommer i håg när jag var anorektiker i tonåren att jag hade kontroll, det var skönt. Men min hjärna jobbade på högvarv, hur ska jag gömma maten. Men nu äter jag och då blir känslorna skam och självhat.

Tycker det känns bra att läsa att det bara är en illusion, blir lättare att läka sig själv då, kanske?

Tänk att få allt man känt så länge i kroppen att det står förklarat i en bok. (gråter lite)

Är det därför jag inte litar på någon, för att min pappa var och är alkolist, han höll ju aldrig vad han lovade.

Jag brukar även känna mig som 15, vill inte ta ansvar ( men gör det för att jag måste) Men inte fullt ut tror jag.

Jag har jagat svaren så länge, det är den här viljan jag känt men har inte vetat var jag ska leta, i mitt undermedvetna

Bra idé med bocirkel, Gunilla

Annie sa...

Jag har reserverat boken på biblioteket, tror jag kan gå och hämta den imorgon - sen är jag också med.
Håller med Anette - jättebra idé!

Intressant med "okontrollerbara cykler". Jag har hållit mig borta från socker och annat som jag räknar som droger i snart ett år. Men fortfarande kommer ofta känslan att jag behöver äta därför att jag är trött/ledsen/haft en jobbig dag eller vad det nu är. Det tar helt enkelt tid att skapa nya kopplingar och tankar i min beroendehjärna. Mitt missbruksjag vill fortfarande kontrollera negativa känslor med mat. Men negativa känslor och upplevelser är ju en del av livet - och det går ju inte att kontrollera.

När man försöker kontrollera blir det precis som du skriver Gunilla(har ju inte kunnat läsa boken än)- det blir en illusion av kontroll som leder till ensamhet och isolering. Och så äter man på det också. Känner också igen mig själv jättemycket i det här.

Jag tränar mig på att släppa kontrollen - ibland känns det som det blir kaos när jag gör det. Bara att fortsätta att ta en dag i taget - äta det jag mår bra av, släppa taget och leva.

Ser fram emot fortsättningen av bokcirkeln.

Kram Annie

Mia sa...

Har beställt boken i dag och hoppas på att vara med att diskutera den med er.

Smith sa...

Håller med dig Gunilla om att det låter spännande med de okontrollerbara cyklerna som vi försöker kontrollera genom vårt missbruk. Men vad författaren menar att dessa cykler består av förblir lite otydligt för mig. Jag tänker mig att livet i sig ju består av händelser, situationer, känslor, upplevelser och att det kanske är detta som författaren beskriver som okontrollerbara cykler.

Något som jag känner igen som ett mönster i mitt eget liv är att missbrukaren vänder sig till missbruket för att få lindring av smärta istället för att gå till en god vän, sin partner eller till en andlig tro för att få tröst och stöd. Vad som är hönan och ägget här är kanske svårt att veta, men jag har alltid känt mig ensam och har valt att inte ta hjälp av andra i svåra situationer. Även nu, utan sockret, har jag svårt att visa mig "svag" inför andra, men jag hoppas att jag kan bli bättre på att släppa in andra i mitt liv, istället för att odla ensamheten.

Att det är lätt att förväxla intensitet med intimitet är något som jag tar med mig och funderar vidare kring, det känns som om det skulle kunna vara en nyckel för mig.

Annie, jag tror att du har rätt att det tar tid för hjärnan att bygga nya "förväntansspår". Man får vara envis med en ny vana och vara envis med att prova ett nytt sätt att tänka för att inte hjärnan automatiskt ska ta den gamla vanliga redan djupt upptrampade stigen.

Nu ger jag mig på kapitel 2!

Gunilla Sahlin sa...

SARA - övertygad om att en intensivkurs skulle vara väldigt värdefull för dig.

ANETTE - vad menar du med "lyckodagar"? Tror att uppväxt och relationer till våra närmsta påverkar oss väldigt, väldigt mycket. Och obearbetade relationsissues sätter spår, det vet jag. Underbart att du hittar stöd i boken. Hoppas på att du finns med i någon tolvstegsgemenskap också.

ANNIE - har du fått hem boken än? Hoppas det. Glad över att du finner stöd i inläggen, verkligen. Grattis till ett års avhållsamhet! Bra jobbat. Att fortsätta ta en dag i taget, och inkludera dig i gemenskap, är två värdefulla verktyg, tror jag.

MIA - härligt! Har du fått boken än?

SMITH - Jag tror att författaren menar som du skriver, plus att våra beroendehjärnor kastar oss tillbaka med jämna mellanrum. Det finns inte alltid en yttre förklaring till en okontrollerbar cykel, tror jag.

Tack alla för era kommentarer! Kramar G

Mia sa...

Nopp ingen bok än men jag hoppar in så fort jag fått den

Johanna sa...

Smith sa: "Något som jag känner igen som ett mönster i mitt eget liv är att missbrukaren vänder sig till missbruket för att få lindring av smärta istället för att gå till en god vän, sin partner eller till en andlig tro för att få tröst och stöd."

Jag håller med. Socker har för mig varit en form av självmedicinering, ej ett medel för att skapa "eufori", vilket Nakken påstår men som jag ej känner igen mig i. Sockermissbruk har varit/är en undanmanöver för att undvika ta tag i saker jag inte vetat eller inte helt kunnat lösa.

Mitt sockermissbruk sträcker sig från ca 11-12 årsåldern. Jag skulle tro att det fanns två orsaker. 1. Mina föräldrar var mkt tidiga med att anamma de nya kostreglerna vilket innebar att nyttigt fett ganska tidigt försvann i mitt liv för att ersättas med snabba kolhydrater + margariner och solrosolja. Tillvänjning till apelsinjuice skedde vid 4 månaders ålder - vilket då ansågs nyttigt. Jag skulle tro att detta la en grogrund till missbruk. Åtminstone har jag senare i livet funnit att intag av nyttiga fetter (smör, animaliska fetter etc) gör det lättare för mig att hantera suget.

(Jag skriver inte detta för att klandra mina föräldrar som bara ville följa det senaste av alla "nyttiga" kostråd. )

Kanske är ovanstående den främsta orsaken till missbruket om man nu vill ge det en renodlat biologisk förklaring. MEN jag tror att socker tidigt spelade en stor roll för att ge tröst och lindring av den smärta jag inte ville erkänna att jag hade som kom sig av att jag från tidig ålder fick vara känslomässigt stöd åt min narcisstiska mor som straffade mig om jag någon gång dristade mig till att vilja vara som andra barn, dvs inte alltid fanns tillhands när hon behövde mig känslomässigt. Jag lärde mig ganska tidigt att koka pasta så fort jag kom hem från skolan för att sätta i mig. Då klarade jag kvällen när min mor kom hem.

Hög har jag aldrig blivit av socker/snabba kolhydrater. Bara lugnad.

Det skulle vara intressant att få veta om sockerintag i tidig ålder kan leda till det många kallar "sockerdimma", dvs minnesförlust. Det skulle isåfall förklara mkt från min uppväxt.

Nu har jag efter nästan ett års befrielse från socker ramlat dit igen för ca två veckor sen. Jag har tagit ett återfall, som det ju heter i facktermer. Vid första advent blev jag sugen på lussekatter och sen var det kört. Jag tror att anledningen är rent biologisk och inte känslomässig - för jag har inte haft ngn emotionell anledning till att bryta min nyttiga lchf-kosthållning. Men i mitten av november åt jag någon stor kaka 70% choklad och jag inser nu att det inte håller för min del. Jag tror att det var det som triggade mig på saffranskusar ca en vecka senare...

Det är svårt att verkligen emotionellt och logiskt inse att hjärnan faktiskt är påverkad och att jag har ett beroendeproblem - just pga att beroendet inte är alkohol eller droger.

Socker tar få på allvar.

Idag är min första "vita" dag, eller rättare sagt min första dag utan vitt sen jag tog återfallet.

Måste tänka "En dag i taget" och inte tro att man är säker för att man varit ren i 11 månader.

Det ska bli intressant att gå vidare till andra kapitlet. Att beroendepersonlighet inte bara gäller socker har jag tyvärr fått uppleva. Jag finner att jag alltför lätt byter beroende - från socker till internetsurfande i timtal framför datorn.

Det borde finnas beroendegrupper som inriktar sig på missbruksproblem och missbrukshjärnor i största allmänhet - inte uppdelat på alkohol, narkotika, spel, etc.

Vore bra om den här tråden kunde hållas vid liv även om vi går vidare till kap 2.

Mia sa...

I morgon kommer boken sen......

Gunilla Sahlin sa...

MIA - härligt! Du kommer ikapp.

JOHANNA - Tack för ditt ärliga inlägg. Jag upplever att Nakken hävdar att eufori är en nyans på paletten, att det inte är så för alla, men kan vara en del av paletten. Framför allt i tidiga stadier, innan missbrukarpersonligheten tagit över helt. Jag känner igen delar din beskrivning av din relation med din mor. Helt klart kan det ha påverkat utvecklingen av din egen beroendesjukdom, tror jag. Jag har förstått det som att stora mängder kolhydrater som liten kan bidra till minnesluckorna som många av oss beroendesjuka upplever, det verkar hänga ihop. En dag i taget tror jag är ett fantastiskt verktyg, och GEMENSKAP. Jag hoppas att du är aktiv i ett tolvstegsprogram. Ditt tillfrisknande är inget du kan läsa dig till (vilket jag inte heller hävdar att du tror), det kräver gemenskap och kontinuerlig behandling. Håller med dig om att vi behöver holistiska grupper. Det finns något som heter All Addictions Anonynmous, som har just det perspektivet, osäkre på om de är etablerade i Sverige än däremot.
Vi håller tråden vid liv, absolut. Det är upp till oss =)

kramar till er båda.
Gunilla

Annie sa...

Nu har jag fått hem boken:)
Tack Gunilla!, det har varit ett tufft år där jag ibland känt tillfrisknande och ibland suttit på händerna. Var på intensivkurs i våras och fick med mig mycket verktyg.

Ibland behöver jag påminnas om verktygen -en dag i taget är så bra att tillämpa, inte bara på beroendet utan på allt. Ibland kommer jag bort från det tankesättet och mina andra verktyg, "röda hund" eller "missbruksjaget" får mig på avvägar. Bara att leta upp vägen igen.

Precis som du säger Gunilla är det gemenskap jag behöver mer av. Går hyfsat regelbundet på 12-stegs möten men har haft svårt att ringa och ta mer kontakt. Men nu känner jag mig laddad för att hitta en sponsor och börja stegarbetet.

Johanna - jag känner igen mig i det du beskriver om att byta utlopp - jag har också haft tendenser att byta till internetberoende.

Jag tror också att eufori kan vara en effekt av drogen och lugn och ro kan vara en annan. Jag har upplevt båda delarna - jag åt ibland för att bli pigg och ibland för att lugna ner mig och ibland för att det var synd om mig och ibland för att jag frös osv.... kan fortsätta länge...

Tack för era inlägg och för bokcirkeln!

Mia sa...

Nu har jag fått boken och jag blir väldigt berörd. För äntligen får jag svar på saker jag funderat över kring mitt beroende. Jag trodde att jag nu var fri från beroendet genom att äta LCHF som jag gjort sen i Maj och så får jag återfall och undrar vad jag ätit som triggar när det är mina känslor som faktist styr än.

Känns jätte skönt att läsa om era svar det stärker mig enormt. Men samtidigt blir jag så ledsen här delar vi med oss till varann och vi är en liten skara människor, men ALLA som fortfarande kämpar i de tysta. Jag vill nå ut till dem jag vill lyfta detta högt.
Tack Gunilla för det du gör.

Det som står i boken om att inte ta hjälp av andra stämmer in på mig, men jag har börjat lite lite att ta hjälp av människor i min närhet. Men det är mycket lättare så här på nätet när man är anonym.

Många tankar är det just nu återkommer!

Smith sa...

Johanna, du skrev att du inte känner igen eufori som en effekt av socker. Det gör inte jag heller, trots att jag så länge jag minns har velat ha socker mest av allt. Jag minns utflykter med familjen, besök hos släkt, jular där det viktigaste för mig har varit vad det var för fika eller att man fick godis. Jag känner också igen det någon skrev om att sitta och vakta på sig själv så att man inte äter för mycket eller för ofta av godiset i skålen. Skönt att höra att man inte är ensam, samtidigt så sorgligt att vi har det så. Kram till alla!

Gunilla Sahlin sa...

ANNIE - håller tummarna för att du ska hitta en sponsor snart.

MIA - spännande insikt om att du som beroende inte blir frisk av att äta LCHF, arbetet går på ett betydligt djupare plan. Det är ett dagligt arbete. Jag delar din nöd för alla som kämpar själva. Sedan boken kom ut har jag fått kontakt med över 600 personer som tackat för att jag berättar, som trott att de är ensamma. Vi kan hjälpas åt att bryta andras isolering. Det börjar hos mig själv. Jag behöver landa i att det inte är synd om mig. Jag har en sjukdom som jag behöver ta daglig hänsyn till. Och det är så mycket med mig som är BRA, jag behöver fokusera på det. Genom att landa i en egen balans byggd på kunskap, gemenskap, tillfrisknande och dagliga verktyg, kan jag bli en förebild och en hjälp till andra. Tillsammans kan vi uträtta massor.

SMITH -tack för dina rader. Känslan av att det är sorgligt går över, jag lovar. Du har massa spännande egenskaper som är positiva, till följd av tillfrisknande från din beroendesjukdom. Hängivenhet, engagemang, trygghet, positiv kompromisslöshet.

kramar till er!