onsdag 16 november 2011

Vilken är din största utmaning?

De två senaste dagarna har jag samlat de vanligast förekommande frågorna i inläggen här på bloggen. Nu vill jag veta - vilken är din största utmaning när det kommer till sockerberoende?

Frågan är inte enbart ställd till er som ingår i grupp 3, utan även till er som har ett normalt bruk, eller ett skadligt bruk. Eftersom alla påverkas av beroendesjukdomen, antingen som sjuka själva eller som anhöriga, är det intressant tycker jag att ta del av vilka utmaningar som finns hemma, på jobbet, på kalas etc.


(PS. Testar Bloggers nya gränssnitt, så om något inte ser ut som det brukar, är det därför =)

22 kommentarer:

Anonym sa...

Hej, jag är sockerberoende. Min största utmaning är att jag är smal, så ingen tror på mig när jag säger att jag e sockerberoende. Tvärt om, de är helt oförstående inför att jag inte vill äta kolhydrater, och tycker att ja ska äta upp mig. Jag vet inte hur jag ska hantera det.... Ibland går det bra, men oftast trillar ja dit. Det syns ju ändå inte p mig..

Fortfarande lycklig sa...

Jag känner igen mig i det Anonym skriver ovan. Jag är normal (173, 62 kg) och får ofta höra saker som "du kan väl äta, du behöver väl inte banta" som om det var min vikt det handlade om. Om det finns tid och lyhörda lyssnare kan jag berätta som det är, men när bullfatet skickas runt på t ex ett jobbmöte känner jag inte alls för att gå in på varför jag inte vill ha.

Annars, om det bara gäller mig, är min största utmaning inte att låta bli att äta socker - jag är viljestark nog att sluta helt - utan att inte småäta t ex nötter istället. Under abstinensfasen ger jag mig själv tillåtelse att ersätta sockret med sånt som nötter och morötter och se blir det en utmaning att bryta den vanan. Där är jag nu, kan man väl säga.

Carro sa...

Min största utmaning är att folk i min närhet inte tror att sockerberoende finns. att det bara handlar om dålig karaktär. När jag har försökt berätta så möts jag ofta av kommentaren "man måste ju få unna sig ibland".
Det är väldigt tufft att försöka klara detta utan att ha något stöd av de som finns närmast.

Mikaela sa...

Att jag använder min sjukdom till en ursäkt för att äta mer socker. "Att jag äter socker tillhör ju bara min sjukdom" inbillar jag mig. Hjärnan är en förunderlig sak.

Gunilla Sahlin sa...

ANONYM - tack för din kommentar. Det är så många som berättar om samma sak. Jag kan delvis förstå, eftersom jag idag har tappat 20 kg, och kan få kommentaren "du behöver väl inte tänka på vikten". Det som hjälpt mig är att tänka på och berätta om att det är en hjärnsjukdom och inte ett viktproblem. Men alla förstår inte det, och det kanske är så det måste vara.

FORTFARANDE LYCKLIG - tack för ditt inlägg. Att ersätta med att äta sånt som du "får" är något väldigt vanligt, men det hjälper tyvärr inte tillfrisknandet. Har du testat matplan någon gång? Är du aktiv i tolvstegsprogrammet?

CARRO - tack för att du delar med dig. Kanske kan du få hjälp av "Grundkurs för beroendepersoner och anhöriga", som är ett inlägg här till höger. Håller tummarna för dig.

MIKAELA - tack för din kommentar. Jag skulle kalla det "röda hund". Googla på inlägg om det så kan du läsa mer.

kramar till er alla fyra. G

Lchf livet för Gottelisa sa...

Innan jag började äta LCHF så var jag alltid sötsugen. Var som besatt av att få i mig något sött.Tillslut dagligen. Hela min familj blev överviktiga pga av allt socker och även fett som chips mm. Jag började att smyg äta innan jag kom hem och bilen fylldes av en massa godis papper.Jag ville inte ta hem det till mina barn.Det slutade med av jag vägde 93 kg och allt kändes väldigt jobbigt. Jag visste inte hur jag skulle sluta.Som tur var började jag att läsa om lchf och att det även hjälpte att få bort suget. Det blev mycket bättre, men 2 gånger har suget tagit över. Men det är på 11 månader så jag tänker positivt. Men jag vet att jag inte kan ta en kaka. Jag vill alltid ha mera. Därför är det bättre att låta bli. Men det är inte alltid så lätt som ni vet. Äter man inte allt så kan folk ta illa upp. Men jag försöker att förklara att jag inte kan äta det för då vill jag bara ha mera.Nu är jag -15 kg lättare och hela familjen har tillsammans gått ner ca 70 kg. Nu känns allting mycket lättare. Nu är ingen av oss sockersugna längre.
Kramar från Gottelisa och tack för en bra blogg :)

Anonym sa...

Jag är också smal och sockerberoende, tom lätt underviktg (177 cm & 57 kg) och har kämpat med att få de närmaste att ta mig på allvar. Min största utmaning just nu är att övervinna sorgen att det blev såhär, samt att våga berätta för andra och inte "äta lite kaka för att vara snäll".
/Lina

Carro sa...

Hej igen. Jag kom på en till sak som är en stor utmaning. Jag hittar väldigt ofta på ursäkter för att få äta socker. Som t.ex nu när jag är väldigt förkyld och har ont i halsen "då måste jag ju få äta glass". När jag bestämt mig för att inte äta så känns det som att jag letar efter ursäkter för att få äta socker. Och det är väldigt svårt att sluta med.

Hana_Caena sa...

En av mina största utmaningar har varit att inse att jag inte kan sluta vara sockerberoende, att jag inte kommer bli "normal" eller att jag kan prova och se om det fungerar "den här ggn".. Att plocka bort allt det där jag verkligen älskar, och inte försöka hitta ersättningar.

Snart 3 veckor abstinent.
Gråter nästan av lättnad av att jag klarat 2 dagar med lakrits rakt under näsan (ofrivilligt) och pepparkakaor i allas händer på min arbetsplats. vad gör man? lukten driver mig nästan galen..

Smith sa...

Min största utmaning är nog att inte släppa på vaksamheten. Att inte andas ut och tänka "ja, det här går ju bra" utan att ständigt komma ihåg mina förutsättningar som sockerberoende.

Carro sa...

Hana_caena: precis sådär är det för mig med! Efter ett tag tror jag också att jag kan äta med måtta och "bara" äta en kaka. Vips så är man tillbaka och kan inte sluta äta..
Jag kan på något sätt inte riktigt acceptera att jag aldrig mer kan äta sånt.

Smith sa...

Hej igen! När det gäller de svåraste utmaningarna i matväg vill jag säga att det för mig varierar i olika perioder. När jag "sköter mig" trillar jag inte dit på varken sötsaker eller fika på jobbet eller hembakat eller pommes. Då är det portionsstorleken som är en utmaning som jag ofta inte klarar. När jag har glidit iväg och vid något festligt tillfälle ätit saker som är "nästan tillåtna" för mig, t.ex. nötter, mörk choklad, större mängd mjölkprodukter eller alkohol och det har drivit igång ett sug har jag svårast att klara utmaningen i att vara ensam hemma och ha tillgång till chips och godis i skåpen (avsedda för barnen och maken. Och gäster). Tidigare var bröd svårt, men inte nu längre.

Jag känner igen mig i flera av era kommentarer!

Åsa sa...

Utmaningen för mig är att hela tiden hålla mig på banan - lchfbanan. Jag ser varje dag som en utmaning, nu är det dock ganska enkelt att anta den varje dag då jag kommit bort från sockret helt!=) Jag vet att jag skulle trilla dit med buller å bång om jag tillät mig att prova (fuska?) något med socker i och det är det inte värt.

När folk omkring mig bjuder på något som inte passar mig så tackar jag nej, tjatar de så talar jag om för dem att jag tänker inte äta något som inte är bra för min kropp bara för deras skull, det jag stoppar i min kropp stoppar jag där för MIN skull! Sen får de bli sura då, men jag offrar mig INTE för att de ska bli nöjda. Det har jag gjort tillräckligt. Nu för tiden så är alla så vana vid att jag äter som jag gör så det blir alltmer sällan dessa konflikter uppstår, vilket är väldigt skönt.=)

Åsa

Gunilla Sahlin sa...

GOTTELISA - tack för att du delar med dig! Vilken fantastisk resa ni gjort. Det låter som att du/ni kanske tillhör grupp 2 - skadligt bruk. För en typ 3-person skulle det inte räcka att "bara" lägga om kosten (vilket inte är så "bara=). Stort grattis till ett job well done!

LINA - tack för din kommentar. Sorgen är något jag känner igen. För min del hängde det ihop med en besvikelse. Jag kände att jag förlorade min bästa vän. Men det går att komma ur det och ta sig vidare i ett balanserat och tillfrisknande liv. DU är inte skyldig någon att ta en kaka för att vara snäll. Du skadar din insida.

CARRO - jepp, känner igen det där. Till slut blev allt en ursäkt för att äta mer. Och jag åt sötsaker konstant, i princip dygnet runt.

HANA_CAENA - you go girl!! Bra jobbat, verkligen. Mitt bästa tips på verktyg är Bara för idag. Att du tar en dag i taget. Jag kan inte lova mig själv . aldrig mer. Men jag kan säga "idag kommer jag inte att äta lakrits eller pepparkakor. Jag väljer att inte göra det. Jag behöver inte göra det idag." Ny dag, nytt löfte. Här och nu. Eftersom du är "ny-nykter" skulle jag berätta för mina arbetskamrater om hur tufft du har det just nu och att du avhåller dig sötsaker. Även om det kanske inte kan banlysas från kontoret, så kan du slippa de där frågorna och påtryckningarna att du också ska smaka.

SMITH - håller med. Jag upplever att jag hittat ett läge av balans, det är inte kniven på strupen längre, de flesta dagarna. Men jag kan aldrig sänka garden. Då står Sug och Ångest där och gör vad de kan för att manipulera mig att kliva tillbaka.

CARRO - du behöver inte acceptera att du aldrig mer kan. Du behöver bara ta en dag i taget. Det du behöver acceptera är att du antagligen har en kronisk hjärnsjukdom som du inte kan ignorera. Att du behöver behandling för den och verktyg för att fortsätta tillfriskna.

SMITH - känner igen mig i det du beskriver. För mig var ett fantastiskt verktyg att använda mig av en matplan. Jag gjorde det slaviskt under fem månader och har efter det lärt mig portionsstorlekar som passar mig. Vågen finns kvar, när jag behöver den.

ÅSA - härligt att höra! Jag tror att det är helt rätt angreppsätt. Vi behöver informera vår omgivning att vi inte tänker skada oss genom att äta saker som vi vet inte är bra för oss. De flesta brukar förstå det.

kram till er hela högen. G

Anna sa...

Min största utmaning nu är eftermiddagarna efter skolan. Känner mig trött men om jag vilar får jag direkt ett jättesug, så jag antar att det är en falsk känsla:P
Hur gör du med vinäger - äter du det? :)
Kram!

Minna sa...

Min största utmaning är ensamhet. Förr överåt jag alltid så fort jag blev ensam, som för att lätta på trycket, en flyktväg. På senare tid har jag ätit på ensamhet för att jag har tyckt synd om mig själv, att inte jág har någon att mysa med just nu eller att inte jag är bjuden på fest.

Nu har jag tagit av mig offerkoftan och går hellre och tränar om jag har lite ensamtid. Men mönster sitter i och jag måste hela tiden vara vaksam om jag har en hel kväll/helg för mig själv.

Nelliesmamma sa...

Hmmmm, konstigt. Jag känner inte att jag har nån direkt stor utmaning längre.

Imorron är vi bortbjudna till ett par som jag aldrig träffat. Jag kommer INTE att ringa damen i fråga och diskutera mina matvanor, men jag har inte riktigt bestämt hur jag ska göra istället.

Det värsta som kan hända är väl att jag smusslar med mig typ rostbiff i väskan eller nåt... hahaha

Jag är SJUKT orolig för att jag ska halka tillbaka i gamla vanor så jag ska INTE äta nåt dumt imorron.

anette sa...

Den är i helgen kommer bli en stor utmaning .Har nu under veckan plöjt igenom det mesta här på bloggen och läser just nu sockerbomben och jag är en 3:a helt klart.
Nu har jag varit utan godis, bröd, pasta och alkohol i 8dgr (uppräknat i den ordningen jag har svårast med) I kväll ska jag träffa en vän som ska hjälpa mig med jobb, och då har hon köpt vin. Jag känner inget sug att dricka vin, ska jag välja mig först och tacka nej, eller ska jag göra henne nöjd. Och jag vet svaret. Och i morgon är det bio och då är det bara timme för timme som gäller.

Carina sa...

Hej!
Jag är troligen en 2:a. Jag brukar titta tillbaka på mitt liv och se att jag har levt/lever i två ekorrhjul. Ett lite högre upp och ett på en lite lägre nivå. När jag är i det högre hjulet kan jag leva enl. LCHF eller innan jag började med den kosten "svälta" mig med någon diet under en period. Men det var lätt att ramla ner till det lägre hjulet och där "överåt" jag socker och kolhydrater, gärna i kombination med fett. Betydligt svårare var det att "kravla" upp till det högre hjulet igen. Det har krävts många år att förstå hur jag fungerar och att det inte bara handlar om dålig karaktär. Så för att besvara din fråga så är det svåraste att se när jag är på gränsen att trilla ner igen. Vad tål jag i kolhydrater/socker innan jag trillar över kanten. Att inse att jag kanske inte kan äta allt. Det är ju en sorg i det, speciellt när jag är i det nedre hjulet och hjärnan "spelar" sina spratt.
Vänliga hälsningar och en riktigt skön helg!
Kram Carina

Anonym sa...

Min största utmaning när det gäller omgivningen är att jag har haft ätstörningar (både anorexi och bulimi). Mina anhöriga blir naturligtvis oroliga när jag plötsligt börjar tacka nej till socker och raffinerade kolhydrater. Ätstörningarna är en väldigt känslig fråga i vår familj eftersom jag var väldigt illa ute när jag var som sjukast i anorexi. Sen är jag väl inte helt övertygad själv..det är svårt att skilja de anorektiska/bulimiska beteendena från ett eventuellt sockerberoende. Att man hetsäter kan ju ha att göra med låg serotoninbrist och då är det väldigt svårt att veta om det är ett beroende eller störd serotoninproduktion som är orsaken.

Lea sa...

Hej
Jag vet inte om jag kan räkna mig i skaran som sockerberoende, men hur som helst så försöker jag att inte äta så mycket socker av den anledningen att jag mår fruktansvärt dåligt av det.
Jag äter vanlig mat, men håller mig borta från kakor och sötsaker. Jag äter ej heller godis. Popcorn äter jag dock.
Är jag någon gång sugen på socker så brukar jag smälla i mig något riktigt sött och sliskigt för att jag vet att jag mår så dåligt på det att det kommer dröja till nästa gång jag vill ha socker. Jag mår så dåligt av socker att jag helt enkelt väljer att avstå från socker.
Jag kan dock relatera till de andra kommentarerna om att omgivningen ibland inte kan förstå att jag avstår socker och sötsaker. Jag är 165 lång och väger ca 53 kilo så jag får oxå kommentarer som. Du är smal du behöver inte banta, eller du behöver inte tänka på vikten osv. Men det är inte därför jag avstår socker utan av den anledningen att jag mår dåligt på socker.
MVH
Lea

Gunilla Sahlin sa...

ANNA - tack för att du delar med dig. Det ÄR en falsk känsla tror jag. Jag äter begränsat med vinäger. Men mest för att det inte är en naturlig del i min matlagning.

MINNA - mönstersitter definitivt i och det tar tid att ändra en vana. Bra att du identifierat offerkoftan. Det är inte synd om dig. Det finns massor med positiva saker du kan sysselsätta dig med. Hejar på dig.

NELLIESMAMMA - kanske är du redan på plats på middagen, men jag är nyfiken på varför du inte ska ringa och berätta? Det avdramatiserar hela situationen på ett väldigt effektivt sätt. Make the call, om det inte är för sent. Hejar på dig.

ANETTE - timme för timme, du är inte ensam i det. Håller tummarna för dig. Du klarar det här.

CARINA - tack för att du delar med dig. Hur viktigt är kolhydrater/sötsaker för dig? Kan det bli en ickefråga? Kan du ersätta med annat? Hejar på dig.

ANONYM - tack för att du delar med dig. Har du fått professionell behandling för din beroendesjukdom? Om inte - rekommenderar jag varmt Bitten Jonsson www.bittensaddiction.com. Hon har stor erfarenhet av beroendesjukdomen kopplat till det vi traditionellt benämner som ätstörningar. Håller tummarna.

LEA - tack för att du delar med dig.

kramar till hela högen.