onsdag 12 oktober 2011

Vila i frid lilla vän

Ett ungt liv har släckts alldeles för tidigt.
Många frågor, än så länge inte så många svar.
Kanske får vi aldrig några.
Vill tillägna Hussinis "Vila i frid" till dig, lilla vän.


"Genom natt och dag, i varje andetag
är minnena om dig nu allt som finns kvar.
Försöker hitta ett svar i varenda tår,
försöker finna ett ljus men det är svårt.
När mörkret faller omkring och man sjunker ihop,
en del av sig själv dör och någon dog.
Som stod en nära som betydde allt,
när allting rasar hur är man stark?
När glädjen som fanns byts ut i sorg,
de säger livet går vidare, ljuger dom?

Vi syns igen det kommer en tid,
tills den dagen vi ses, vila i frid.
Vi syns igen det kommer en tid,
tills den dagen vi ses, vila i frid.

Det är orättvist vem kan säga något annat,
när döden släcker ett liv och tiden stannar.
I ett timglas som getts till ett barn en gång,
men när sanden tar slut det vet aldrig någon.
Du kanske flugit bort men nu är du hemma,
du togs tillbaka av Gud du är en av hans änglar.
Jag har ögonen stängda ser oss tillsammans,
tills vi möts igen finns du i mina tankar.
Så vad jag än hamnar bär jag dig med mig,
fick jag en önskan av allt då är det att du är med mig.
Men jag vet att du ser mig, ska göra dig stolt,
och varje dröm du haft, jag ska uppfylla dem."

Vi syns igen det kommer en tid,
tills den dagen vi ses, vila i frid.

Vi syns igen det kommer en tid
.
tills den dagen vi ses, vila i frid.


Det går inte att vara förberedd. Livet är så oberäkneligt.
Jag tvingas inse att jag inte kan ta något eller någon för givet. Jag behöver visa tacksamhet och kärlek till de som står mig nära, varje dag. För att jag vill. För att jag vill att de som är som mest värdefulla för mig ska veta om det och vara trygga i det. Jag har inget löfte om imorgon.

Tidigare, när jag var aktiv i min beroendesjukdom, kunde en sådan här händelse sätta mig ur spel fullständigt. Min lösning på sorg var mer socker. Min lösning på glädje, stress, lugn, kalas, begravning, kärlek, aggression - vilket känslotillstånd eller tillfälle som helst - min lösning var mer socker. I trasiga situationer var det en ursäkt. Jag trodde på allvar att jag förtjänade min drog. Idag vet jag bättre och har genom behandling och tillfrisknande fått verktyg för att hantera de påtagliga känslor som kommer av kraftfulla händelser.

Gemenskap är livsviktigt. Att dela med mig och få del av andras upplevelser och erfarenheter. Oavsett vad jag är med om, så finns det någon som har liknande erfarenheter. Det är en styrka. Ensam är inte stark, och definitivt inte jag.

5 kommentarer:

Kristina sa...

Hej Gunilla,
tänker på dig.
Alltid får dina tankar mig att vakna till. Så viktigt att inte glömma att det är idag vi lever och andas, idag vi har våra nära här hos oss och idag vi ska uppsaktta livet.
Tänk att vårat beroende är så lika "kusinen" alkoholism. Att det finns alltid en anledning att falla in i beteendet igen fest, sorg, ensamhet, framgång. Man kan(kunde) alltid hitta något att skylla på varför man frossade.
Du synliggör mycket av våra mörka hemligheter. Härligt, för då har man ingen mörk egen hemlis längre. Man är inte ensam!!!!

Emma sa...

Hej Gunilla!
Jag skulle behöva dina åsikter som hjälp.
Jag kom in på din blogg för någon vecka sedan. Jag var djupt nere i mitt sockerberoende och började tröttna och ville än en gång försöka klara mig utan socker. Tack vare din blogg förstår jag varför det var omöjligt.
Jag har nu börjat med lchf men har frågor kring det. Mest oroar det mig hur jag ska göra när jag äter hos mina svärföräldrar. Jag och min kille är där cirka varannan vecka och äter.
Hur gör du när du äter hos någon annan? Jag tycker det skulle kännas konstigt och som att de tar illa upp om jag tar med mig egen mat. Jag kan ju inte be dem att laga lchf-mat bara för att jag ska dit.
Jag skulle uppskatta dina åsikter om detta som för mig är ett problem för tillfället.
Tack på förhand, Emma

Gunilla Sahlin sa...

KRISTINA - tack för dina varma rader. Betyder mycket.

EMMA - tack för ditt inlägg. Det börjar med att du tar dig själv på största allvar. Om du hade varit glutenintolerant så hade du inte ätit bröd bara för att inte göra dina svärföräldrar besvikna. Jämför ditt sockerberoende med en allergi, du är allergisk mot kolhydrater. Ingen i min närhet har påtvingat mig kolhydrater, tvärt om har de allra flesta velat ta hänsyn till min kosthållning, genom att erbjuda mat som jag kan äta. Visst, de kan ha potatis eller ris till varmrätten, men det räcker för mig att äta köttet eller fisken och grönsakerna. Oftast är "vad ska alla andra tycka" ett hjärnspöke som mest lever i våra egna huvuden. Om dina svärföräldrar inte vill acceptera din kosthållning trots att du beskriver hur det är för dig, så kommer du att behöva ha med egen mat ändå, alternativt äta innan eller efter för att säkerställa att du får den typen av mat som du kan äta. Det är en sista utväg, det är sällan som det krävs. Mer tips om hur du kan förhålla dig och hur du kan tänka när du berättar hittar du här: http://vittbegar.blogspot.com/2011/01/nar-det-kanns-som-att-ingen-forstar.html Önskar dig lycka till - det kommer att gå bra.

kramar till er båda.

Smith sa...

Hej! Vill skicka tröste- och styrkekramar till dig som drabbats av att någon försvunnit alldeles för tidigt!

Gunilla Sahlin sa...

SMITH - tack, det värmer verkligen. Kram