söndag 30 oktober 2011

Det handlar inte om kakor

Idag var det dags för höststädning på Trosa Båtklubb. Det var Y-bommar som skulle monteras bort, tampar som skulle samlas in och allmänt skräp som skulle städas undan. En härlig dag i ett relativt ruggigt väder. Älskar att vi har badkar så det går att tina efter en kylig förmiddag utomhus.

Idag tänker jag en del på verklighetsuppfattning. Och hur olika två personer kan uppfatta samma händelse. Vi bygger våra slutsatser till stor del på tidigare erfarenheter, på värdegrund, och till och med dagsform. Något som är en sanning för mig behöver inte alls vara det för dig, eftersom vi har olika erfarenheter och bakgrund. När det kommer till åsikter om beroendesjukdomen och dess utlopp gäller samma lag. Olika personers respons och reaktion kan oftast härledas till personens bakgrund och egna erfarenheter. Inte sällan uppblandat med en cocktail av obearbetade känslor, skam och förnekelse, eftersom de egna erfarenheterna av en alkoholiserad pappa eller tablettmissbrukande mamma överhuvudtaget inte hanterats sedan de inträffat.

Sockerberoende är mer än att avhålla sig kakor. Det är mer än att vilja gå ner i vikt men inte klara av det. Mer än att vara arbetsplatsens godisråtta och klassens clown. Sockerberoende är ett av flera utlopp i en dödlig hjärnsjukdom som sprider sig epdemiskt över vårt land. Det är ingen ny företeelse, ingen fluga, ingen metod eller kommersiellt koncept. Det är ett fysiskt tillstånd som kan ge upphov till psykiska problem (somatopsykisk sjukdom).

Den som är utåtagerande beroende påverkar sin omgivning fundamentalt. Övriga i familjen måste inte per automatik ha beroendesjukdomen, men löper tydlig risk för att utveckla ett stympande medberoende. Skammen och förnedringen färgar av sig effektivt när sjukdomen är obehandlad. Den anhörige, den medberoende, försöker städa. Sopa undan spår av det okotrollerade. Ljuger för sin makes eller frus skull om varför han eller hon inte kunde följa med. Kanske till och med ringer till makens eller fruns arbetsplats och sjukanmäler efter en natt i aktivt utagerande. Obehandlade medberoende hjälper mörkertalet att fortsätta vara stort. Är det den medberoendes ansvar? Nej, det är den beroendesjukes ansvar.
Men för att jag som beroende ska kunna ta mitt ansvar måste jag själv stå ansikte mot ansikte med min egen kontrollförlust och skam. Jag måste själv slå i botten för att kunna resa mig upp. Du hjälper inte mig när du städar undan alla konsekvenser av mitt beroende. Jag måste städa själv.

Jag drömmer om att beroendesjukdomen och dess utlopp ska vara lika accepterade som sjukdom som cancer, vinterkräksjuka eller lunginflammation. Ingen ska behöva möta tvivel när personen kommit så långt att hon/han kapitulerat inför det faktum att professionell hjälp behövs för att ta sig vidare. Ingen ska behöva bli ifrågasatt av svensk sjukvård. Ingen ska behöva utstå hån från oförstående, okunniga anhöriga eller kollegor. Jag drömmer om att den allmänna kännedomen kring sjukdomen och dess karaktär ska bli lika självklar som kunskapen om att kork flyter i vatten.

PS. Ytterligare tips om podcast som behandlar bland annat sockerberoende här.

9 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för de orden! Gick rakt in!
Efter lång "strid" för att bli accepterad så har jag till sist ändå insett att det viktigaste är att acceptera mig själv. Men jag håller med varenda ord, och känner mig rädd inför tanken "tänk om jag aldrig förstått och fortfarande vandrade runt i ovisst mörker och känsla av att vara ensammast i världen.." Kram/Lina

Anonym sa...

Hei!
Jeg bare undrer på om du kan skrive litt om julen. Jeg gru/gleder meg til min første jul uten sukker, og kunne behøvd noen tips for å komme meg igjennom med julestemningen i behold.

Gunilla Sahlin sa...

LINA - tack för din feedback. Håller verkligen med dig.
ANONYM - jultips kommer, absolut. Tills dess kan du titta i bloggarkivet från decenber förra året. Det finns något som heter Blogg-jouren, som kommer även i år.

kram till er båda.

Synöve sa...

Hej, snubblade in här igår via chatten på AB och har nu läst x antal inlägg. På ett ställe skriver du om att man inte ska "belöna" barn med godis och jag håller med i sak. Men det jag funderar över är om man förbjuder godis till barn (har 2 st 4-åringar) så blir det kanske som förbjuden frukt, och det vill jag ju inte. (Det är ju svårt att bortse ifrån att godis finns i vårat samhälle ...) Så var det för mig när jag var liten, fick aldrig äta godis, kakor o läsk, knappt ens på födelsedagar/fest/besök osv. Jag har tjuvätit godis hela mitt liv och gör så fortfarande. Äter mycket vit mat överhuvudtaget; bröd, ris, potatis, bullar, kakor osv. Kan t.o.m få magknip, lös mage och ändå äta godis strax efteråt, eller dricka en cola (är även cola-missbrukare ...) Ett stillasittande jobb och aldrig tid över för en promenad eller annat motion, har gjort att jag väger närmare 110 kg idag ... trodde aldrig jag skulle tillåta mig att passera 100-strecket!!! Men jag bara äter o äter o äter! VART ska jag vända mig?? Vill inte äta piller mot sockersuget. Finns det nånstans i Sthlm som man kan få hjälp, vet du nåt om det?? Grattis till boken, ska läsa den så fort jag får handen ur sockerskålen, hahaa! :-D

Gunilla Sahlin sa...

SYNÖVE - tack för din kommentar. Jag menar inte att det handlar om att förbjuda, jag tror mer på inställningen att det ska vara en icke-fråga. Om föräldrar hanterar socker som en ickefråga, blir det inte heller något laddat eller överintressant för barnen. Men jag är själv inte förälder, så jag vill passa mig för att ge råd. Jag tror däremot att det är oerhört viktigt att se socker som det stimuli det är. Vi skulle reagera kraftigt på om en treåring satt och drog halsbloss med cigaretter, men vi ger samma treåring en godispåse på lördagen, och kanske andra dagar i veckan också. Treåringens belöningscentrum får samma kick av socker som av nikotin.

Du ska vända dig till Bitten Jonsson (www.bittensaddiction.com) eller VALET i Göteborg (www.valet.se). Dessvärre har jag inga rekommendationer att ge i Stockholm när det kommer till initial behandling. Däremot finns flera fantastiska tolvstegsgrupper att ansluta i. Håller tummarna för dig. Kram G

Synöve sa...

Hej igen, tusen tack för ditt svar! Uppskattas verkligen! Vill bara säga att jag håller fullständigt med dig om att man ska göra en icke-fråga av det hela, när det gäller barnen! Den ena halvan av tvillingparet "couldn´t care less" när det kommer till godis. Hon nöjer sig med att leka med bitarna och sen räcka över bitarna till någon annan. Grabben däremot tycker att det är gott, även om allt inte är gott, och det känns ju bra iallafall! :-D

emma-isabella sa...

Älskar din blog!!
Har beställt hem din bok. VÄNTAR ivrigt på att få läsa den.
Känner igen mig så mycket i allt du skriver.
Tack för att du bloggar!

KRAM Emma

Nelliesmamma sa...

Hejsan!

Inför förra årets julbord hade jag mina gamla tankar kvar:

Åååh, julbord! Nu kan jag minsann passa på att unna mig lite godis. Det gör ju ingenting, det är ju bara jul EN gång om året och jag kan ju skärpa mig sen igen.

Jag låg sjuk i en vecka, jag har nog aldrig varit så sjuk tror jag. Därefter var jag bjuden på fest och jag tänkte: Men vaddå, på DEN HÄR festen kan jag unna mig lite - det är inte ofta JAG är bjuden på fest. Och när jag ändå äter LITE så är ju allt redan förstört och då kan jag ju passa på att äta ORDENTLIGT med godis så jag står mej till nästa kalas...

Jag var om möjligt ÄNNU mer sjuk och låg till sängs en hel vecka.

Alltså, jag var förkyld båda gångerna, nånting som inte drabbar mig när jag håller mig till "rätt" mat.

Efter de två djupdykningarna så fick jag nog, åt inte godis på fem månader, sen tog det två månader tills nästa och och sen halkade jag in på popcorn som gav mej ett återfall typ i augusti eller nåt.

Nu ska jag på tjejkväll om två helger och jag har inte ens tänkt tanken på att det är ett lämpligt tillfälle för en djupdykning. I december är minst ett julbord inbokat, och finns det bättre mat att äta? Passar mig för det som är uppenbart sötat, annars är det ju DRÖMMEN med lax och skinka juh!!

Nä, jag känner mej friskare inuti huvet på nåt vis. Och sen håller jag tankarna borta från ev avsteg, det verkar som om att det räcker med att hålla FÖRSTA tanken borta så går det vägen på nåt vis.

Gunilla Sahlin sa...

SYNÖVE - =)
EMMA-ISABELLA - vad spännande! Lova att du hör av dig när du läst. Nyfiken på vad du tycker.
NELLIESMAMMA - tack för att du delar med dig. Jag tror att ett viktigt verktyg för dig är att tänka en dag i taget. Du kan och får äta vad du vill, när du vill. Men inte idag. Du väljer att inte göra det idag. Du behöver inte göra det idag.

Kramar till er alla tre.