torsdag 1 september 2011

Det är dödligt allvar

Senaste dygnet har jag blivit påmind om att beroendesjukdomen i allra högsta grad härjar i människor och att så många upplever en hopplöshet i att klara av att vara abstinenta. Förstå mig rätt, jag är ytterst medveten om att beroendesjukdomen finns och gör vad den kan för att sluka så många som möjligt. Det räcker för mig att reflektera över min egen tillvaro för att se det.

Men jag lever abstinent sedan 2005 (jag har självfallet haft återfall under perioden, men jag lämnade det avgrundsmörka, hämningslösa missbruket då), och mitt nya liv kan ibland vagga in mig i att det är ju så här det är. Det är drygt sex år sedan jag var förlorad i det där svarta mörkret. Svart skam.

Varje dag, varje timme är en plåga för så många. Som inte vågar prata om det. Som febrilt försöker intala sig att de är "normala". Som desperat försöker intala omgivningen att allt är väl. Men allt är inte väl. Som känner sig ensammast i världen eftersom ingen förstår. Som gömmer sina mörkaste hemligheter för sig själva och stänger in dem i ett mörkt rum som de hoppas att ingen hittar till. Som är på jobbet och försöker prestera, men som inte lyckas slå tanken på sötsaker/mat/alkohol/spel ur huvudet. Som är som fastkedjade till nästa kick. Nästa fix. Nästa möjlighet att njuta. När allt kommer att bli så bra. När de mörka molnen skingrar sig och de blir bäst i världen igen.

Det är dödligt allvar. Beroendesjukdomen är dödlig. Om jag inte kommer i behandling, avgiftas och tillfrisknar, kommer sjukdomen till slut att döda mig.

Du som läser detta och tillhör grupp 1 (normalt bruk) eller 2 (skadligt bruk) tycker antagligen att jag överdriver, kanske kraftigt. Det är förståerligt, eftersom du själv inte har egna erfarenheter av beroendesjukdomen i din egen kropp. Men du som tillhör grupp 3 (beroende), du vet vad jag pratar om. Du har varit eller är, precis där. Vägen ut? Tolv steg. Invensivkurs hos Bitten Jonsson. Gemenskap.

Alla ni grabbar som hänger här får ursäkta =), men här kommer en pepplåt som jag älskar att ladda inför en dag med. (Kanske funkar som pepp för grabbar också.;)

9 kommentarer:

ZtorZillen sa...

Du har så rätt så. Jag har sökt hjälp flera gånger via landstinget, men inte tagits på allvar. Problemet med privata alternativ är att jag känner att jag inte har råd att lägga mer pengar på verkningslösa saker. Jag har spenderat så mycket pengar på att försöka bli frisk...men inget har fungerat!

Gunilla Sahlin sa...

ZTORZILLEN - om du utgår från att intensivkursen är verkningslös, ska du inte gå den. Min erfarenhet är att den räddade livet på mig och verkligen fungerade. Håller tummarna för dig.

Krisitina sa...

Bra att du ryter till! Pepp och inspiration till oss som inte är så långt på väg ännu. Jag har insikt och kämpar verkligen. Har kommit på idag att jag inte ens kan tugga sockerfritt tuggummi normalt. Slukar en påse på en timme. Jag är hopplös, påsen resulterade i överkonsumtion av både mat och alkohol. Helt sjukt, har varit "duktig" länge nu. Stress,hemma och på jobb, massor av resande tror jag bidrar. Men men ny dag i morgon och då tar vi nya tag. Kram

Gunilla Sahlin sa...

KRISTINA - det är precis likadant för mig. Jag väljer bort tuggummi. Imorgon är definitivt en ny dag. Kram

Kristina sa...

Det finns fler än jag? På något konstigt vis känns det bra! Jepp ny dag i morgon. Det känns definitivt bättre när man får skriva av sig, blir starkare liksom.

Gunilla Sahlin sa...

KRISTINA - jag förstår att det känns bra. =) Tuggummi är definitivt en bov för mig. http://vittbegar.blogspot.com/2009/05/tuggummi-en-bov-for-mig.html

Ha en fin, tuggummi-lös dag! Kram

Helen sa...

Tack Gunilla för att du orkar fortsätta skriva på det sätt du gör. Du formulerar dig så att jag förstår vad det är som händer i min kropp. Det blir lite lättare att möta utmaningarna då. Nu har jag haft ett rejält återfall men känner mig redo att samla kraften och kämpa på igen. Det är då din blogg är så bra. Här hittar jag svaren på det jag inte förstår. Tack för det!
Helen

Gunilla Sahlin sa...

HELEN - tack för dina rader. Vilken fin blogg du har! Håller tummarna för dig och dagarna som ligger framför. En dag i taget. Kramar

My sa...

Har själv varit på föreläsning där Bitten föreläste. Otroligt spännande och bra skrivet inlägg!