fredag 2 september 2011

Att ta mig själv på allvar

Om jag inte tar mig själv och min beroendesjukdom på allvar, kommer min omgivning att svårare att göra det. För många av oss är första stegen in i att omfamna att vi har en beroendesjukdom en stor utmaning, eftersom omgivningen inte tycker att det är så allvarligt. Att prata om en dödlig sjukdom tycker många är att kraftigt överdriva. Och det tog lång tid för mig innan jag själv kunde stå hundra procent för att jag har en beroendesjukdom. Men när jag började prata om mina problem i de termerna började det hända saker i min tankeverksamhet.

Omgivningen har svårt att förstå av flera sätt. Flera av dem har inte själv ett utagerande beroende. De tillhör grupp 1 (normalt bruk) eller grupp 2 (skadligt bruk) och har inga egna erfarenheter av att tappa kontrollen på samma sätt som jag gjort. Det i sig gör att de har svårt att spegla sig i min upplevelse och försvårar deras möjlighet att sätta sig in i min situation. Mina erfarenheter är helt obekanta för dem och då har de inget att relatera till. Möjligen har de (särskilt grupp 2) upplevt karaktärssviktningar någon gång, men de har samtidigt haft förmågan att skärpa sig. Det har inte jag som beroendesjuk. Det handlar inte om karaktär.

Dessutom är det inte sockerberoende lika erkänt och informerat om som till exempel alkoholmissbruk. Omgivningen är inte van vid att det förekommer sockerberoende. Det är nytt. Igen, det är obekant. Jag har inte samma möjligheter att luta mig mot omgivningens goda omdöme och förståelse som en nyktrande alkoholist har. Det är självklart för omgivningen att inte erbjuda en alkoholist whiskey eller ett glas vin. Men jag möts av oförståelse när jag tackar nej till erbjudandet om att "du kan väl ta EN kaka i alla fall? Det kan väl inte vara så farligt?" Min hjärna reagerar på sötsaker som alkoholistens hjärna reagerar på alkohol. Det kommer omgivningen sakta men säkert snart att börja förstå. Det är jag övertygad om.

Det händer massor på området. Kurser, böcker, information, forskning, opinion. Socker är en drog och ska hanteras som det. Sedan att samhället väljer att tillåta den, men hantera den med restriktoner - det är väl att anses som ett potentiellt första steg. Alkohol och nikotin hanteras så. Det säljs, men med skademärkningar. Åldersgräns.

Tills omgivningen förstår - fortsätter jag min dagliga vandring i tillfrisknande. Det börjar varje dag med att jag tar mig själv på allvar. Inga ursäkter. Inga omsvep. Inte "jag mår ju så dåligt idag så då förtjänar jag..." eller "jag hann inte förbereda mat och McDonalds var det enda alternativet..." eller "jag ville inte vara ofin och fråga vad de skulle bjuda på, så det fick bli lite tårta ikväll..."

Om inte jag tar mig själv på allvar kommer inte min omgivning att göra det.


PS - kolla in Bitten Jonssons nya hemsida! Den är supersnygg tycker jag.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag är sockerberoende å d har jag vetat ganska länge. Jag vet allt va d innebär att trycka i sig mängder av sötsaker, vara helt absorberad av tanken på att få äta nåt sött, tomheten efter etc. Har dessutom haft visst drogberoende/bruk, men socker har varit d ända som verkligen håller ett järngrepp kring mig.
Jag har dock haft perioder som varit relativt ok, då missbruket på nåt vis "självläkt" så jag tror ju de bakomliggande orakerna oxå är en förutsättning för att d ska hålla i längden.
/Lina

Gunilla Sahlin sa...

LINA - tack för ditt ärliga inlägg. Att inse att du har beroendesjukdomen är ett avgörande viktigt steg. Det krävs för att kunna ta dig själv på allvar och vilja tillfriskna. Men kunskap kommer inte ta dig hela vägen. Du behöver hjälp att förändra ditt livsmönster för att bli av med den aktiva sidan av sjukdomen. Som du skriver själv, du har perioder som är relativt ok, men efter en sådan period blir det "som vanligt" igen? Självläkningen tror jag hänger ihop med ett förändrat beteendemönster och en biokemisk reparation av hjärnan. Du har en fysisk sjukdom som jag tror att du behöver adressera. Håller tummarna för dig. Kram

Anonym sa...

Hej igen Gunilla!
Jag vill säga att jag ser fram emot din bok å att förstå mer om beroendesjukdom. Jag har haft psykologkontakt under flera perioder av mitt liv, men kunskapen om det här känns ganska liten. Jag är inte det minsta överviktig, snarare tvärtom, å jag har kallat mina problem ätstörningar..vilket kanske är missvisande?
Som sagt, ska bli jätteintressant å läsa din bok! Kram!

Gunilla Sahlin sa...

Hej igen! Kunskapen om beroendesjukdom ur ett holistiskt perspektiv (när man tar hänsyn till hela dig, hjärna + kropp) är begränsad. Det händer massor på området och det finns proffshjälp att få så som är up to date. Exempelvis en intensivkurs hos Bitten Jonsson som en start.

Gällande vikten så kan jag bara säga att sockerberoende = tjock inte är hela sanningen. Några av de sockerberoende med "värst" (om man nu kan jämföra, det är grader i helvetet) utlopp som jag träffat, har varit pinnsmala, vissa riktigt magra. Deras omgivning förstår inte alls varför de inte ska äta sötsaker "du som är så smal, det syns ju inte på dig". De kan till och med uppmuntras äta skräp för att lägga på sig. Man missar hela poängen. Beroendesjukdomen är en hjärnsjukdom för det första, och den är dödlig om den inte behandlas. Vi som är beroendesjuka kommer att byta utlopp tills vi dör. Vissa utlopp riskerar man dö av tidigare än andra (överdos av heroin är mer direkt än att överkonsumera socker), men samtliga är dödliga.

Jag säger själv att jag har en ätstörning ibland, eftersom människor i allmänhet vet mer om vad det innebär jämfört med begreppet sockerberoende. Det är ju i sig en ätstörning eftersom vi inte kan äta "normalt". Jag brukar också kalla det allergi, eftersom det inte är lika laddat som ätstörning, men samtidigt något som alla förstår vad det är. Vissa är allergiska mot gluten eller laktos och måste hålla sig borta från det. Jag är allergisk mot kolhydrater.

Det viktiga i det här tror jag är förståelsen för att beroendesjukdomen är kronisk. Jag får frågan ibland "är du frisk nu?" eller "hur blev du frisk?". Jag är inte frisk, sjukdomen har inte lämnat min hjärna. Men jag är nykter, eller sk abstinent. Jag avhåller mig ifrån min drog och arbetar aktivt med mitt tillfrisknande. Varje dag, en dag i taget.

Håller tummarna för dig! Kram