fredag 12 augusti 2011

Laddar med förberedelse

På måndag är det dags för den årliga festivalen Ung08 i Kungsträdgården, Stockholm. Det blir mitt tionde år med festivalen, åren går fort.

Tidigare var festivalen en av mina orgie-veckor. Jag släppte lös allt och konsumerade enorma mängder sötsaker och skräpmat. Fullkomligt tryckte i mig kolhydrater i alla möjliga former. Jag ursäktade mig med att jag förtjänade det, eftersom jag jobbade så långa dagar och sov begränsat. Att min kropp behövde "energi". Att jag ändå rörde mig så mycket under veckan att jag skulle bränna det jag åt. Allt var så klart en lögn. Jag passerade muffinsbagerierna i Gallerian varje dag, flera gånger. Det gick inte att inte stanna. Brända mandlar såldes i parken. Snabbmatskedjor runt knuten. Godis backstage. Godis på kontoret. Vi har till och med varit sponsrade av stora godisföretag.

Även om det gått bra de sista åren, så är det alltid med en viss reservation som veckan närmar sig. Jag älskar festivalen, tycker att det är en av de bästa veckorna på året, för vi har verkligen så kul och det brukar gå riktigt bra. Men, jag vet att veckan är som en brännmärkt plats för mig. Mitt muskelminne kommer ihåg hur jag ätit tidigare år. Och vill gärna påminna mig om hur bra det var. (Allt som var negativt med det, all skam och ångest, glömmer min hjärna väldigt lätt).
Så jag förbereder mig. Jag tänker igenom hur jag ska lägga upp mina dagar. Frukost på hotellet - check. Scandic Malmen har en väldigt trevlig frukostbuffé och jag kommer att få i mig ägg och bacon, ost, grönsaker och allt det där som gör en bra start. Lunch i parken. Jag kommer att ha med mig lite konserver som backup. Makrill, tonfisk, kronärtskockshjärtan, musslor. Och nötter. Och kokosfett. Det finns bra restauranger i närheten där jag kan få i mig mat som fungerar. Jag kommer tidsmässigt att planera så jag inte blir trängd och försöker lösa det snabbt med exempelvis snabbmat.

En stor skillnad bara från förra året är faktiskt att jag i år har vanan att inte känna att jag måste äta mellanmål. Genom att äta protein och fettrik mat, står jag mig mycket längre. Frukost, lunch och middag fungerar vanliga dagar alldeles utmärkt utan mellanmål. Nästa vecka, när det blir längre dagar, då är konserverna, kokosfettet och nötterna bra reserver om det går längre än vanligt mellan målen.

En annan viktig förberedelser är att berätta för mina kollegor hur det är. De flesta vet sedan tidigare om min kosthållning och min beroendesjukdom. Men det är alltid en viss omsättning i personalgruppen. Genom att vara ärlig med andra är jag ärlig med mig själv.

5 kommentarer:

Minna sa...

Hej Gunilla,

Känner igen det där med brännmärkta platser. Att åka tåg, eller resa över huvud taget, förknippar jag fortfarande med sötsaker men jobbar på att få bort det.

Hur länge har du varit abstinent och när kände du att lugnet i kropp och knopp började komma?

Tack för en bra blogg!

Kristina sa...

Hej Kämpe! Vad jag är glad att jag hittat dig. Detta med att det finns fler än jag ........ Är själv på Jobb resa just nu och känner att jag måste vara uppmärksam. Jag brukar ha Sockerbomben med mig. Har glömt den hemma denna gång. Tog en runda i din blogg. Det hjälper! En fundering, hur hanterar du alkohol? Bitten menar att vi sockermissbrukare med stor sannorlikhet även är alkolister. Känner att jag behöver råd. /Kristina

Gunilla Sahlin sa...

MINNA - tack för din kommentar. Jag har varit 100 % abstinent i 5 månader, och innan dess haft slips, inte regelrätta återfall. Jag lade om kosten 2005. Började tillfriskna ordentligt från beroendesjukdomen för drygt ett år sedan. Lugnet kom i samband med att tillfrisknandet började.
KRISTINA - tack för dina rader, det värmer. Av olika anledningar valde jag att sluta dricka alkohol i övre tonåren. Sedan fick jag information om beroendesjukdomen och att det finns flera utlopp. Jag ligger definitivt i riskzonen för att ha alkohol som ett utlopp, så jag har aldrig tagit upp det igen. Kram G

annawest sa...

asså shit va grym du är!!:)

Gunilla Sahlin sa...

ANNA - den som sa't hon va't =) kram!