fredag 5 augusti 2011

Att bryta utanförskapet - hitta gemenskap

Jag sitter på bussen på väg till jobbet och lyssnar på pepp-musik. Alltifrån Thåström till Katy Perry, till U2 till Oscar Linnros och Andreas Grega. En skön start på dagen.

Det senaste dygnet har jag funderat på vad som varit viktigast för mig i mitt tillfrisknande från beroendesjukdomen. Det är svårt att gradera, det känns som att det är många olika komponenter som tillsammans fungerar läkande och utvecklande, varje dag. Men det finns en komponent, en betydande avgörande faktor, som jag upplever som en dörröppnare för resten. Gemenskap.

Att komma in i en gemenskap med andra personer som har samma sjukdom, liknande upplevelser och erfarenheter, har för mig varit som att öppna dammluckorna, som att blåsa ut gammal luft i ett sedan länge stängt rum. Att kunna prata och umgås med andra som inte får veck i pannan när jag berättar om hur jag betett mig med sötsaker och snabbmat. Att få tillbaka liknande vittnesbörd om skam, förnedring, kontrollförlust och manipulation. Och att också få tillbaka tips på verktyg, lösningar, befrielse och friskfaktorer. Ljus.

Varför är gemenskapen så viktig för mig? Ensamheten isolerar. När jag var aktiv i beroendesjukdomen, och åt sötsaker och skräpmat konstant, var det isoleringen som skapade det största utrymmet till att fortsätta knarka. När jag var själv kunde jag bete mig som jag ville. Eller som sjukdomen ville. Som den manipulativa sidan av mitt beroende övertygade mig om var rätt. Och ingen förstod. Det fanns ingen i hela världen som förstod hur jag hade det, och jag var helt övertygad om att ingen annan höll på som jag.

Jag fick ju inte respons från de jag försökte prata med. Jag kunde börja öppna mig, och beskriva mitt sötsug, mitt vita begär, min konstanta starka dragning till allt som kunde trigga min hjärna till extas. Väldigt många instämde och sa att de också var sockerberoende. Men när jag började berätta mer i detalj, hur mina måltider såg ut, att jag ofta tappade kontrollen, då byttes bekräftande nickningar till skrynklade pannor och bekymrade blickar. Jag vågade aldrig vara hundra procent ärlig. Det är så sent som ett år sedan som jag för första gången träffade människor som förstod vad jag pratade om, fullt ut. Det var på intensivkursen för sockerberoende personer och anhöriga hos Bitten Jonsson i Näsviken.

Någon öppnade dörren till ett instängt, mörkt och kallt rum. Någon släppte in ljus och värme, sol, sommar och liv. Ljus. I ljuset syns allt. Det som jag försökt gömma och glömma. Det som jag skämts för och trott att jag själv skapat. Det som jag inte kunnat förklara och inte kunnat göra mig av med. I ljuset av gemenskap, kunskap och perspektiv avlägsnar jag lager för lager av uppbyggda försvar och felaktiga tankebyggnader. Hittar mig själv där inne och påbörjar ett tillfrisknande och en väg framåt. Det går att leva med beroendesjukdomen.

"Vi ska först och främst sträva efter att göra framsteg, inte försöka nå fulländning".

2 kommentarer:

Kristina sa...

Hej,
läser, läser, läser.......
Att jag inte hittat dig tidigare?
Jag har aldrig känt mig så speglad av någon tidigare. Jag kämpar på med mitt sen ca 6 månader tillbaka. Jag får otroligt med kunskap genom sådana som dig. Jisses vad ni ger!!!
Nu har jag ett ljus i tvekans stunder. Du har lyckats, men är även så medveten av vad som krävs.
/Kristina

Gunilla Sahlin sa...

KRISTINA - varmt tack för din kommentar. Att lyckas är att ta ett steg i taget, och orka resa sig efter fall. En dag i taget, varje dag. Håller tummarna för dig. Kram G