söndag 24 juli 2011

Storm, svampplockning och systerbesök

Det blåser ordentligt, kraftig sydväst. Men än så länge uppehåll. Vi ska strax ut och pröva lyckan i svampskogen. I eftermiddag kommer min syster och systerdotter på besök, ser verkligen fram emot det!

Fortfarande omtöcknad efter tragedin i Norge. Det är ofattbara berättelser som kommer fram från ungdomar som varit med på ön. Paradiset som förvandlades till ett helvete, som Jens Stoltenberg sa. En av dem som var med på ön är Prableen Kaur, som bloggar här.

Vid tidigare tillfällen av undantagstillstånd i mitt eget liv, har lösningen på sorgen, ångesten, desperationen, stressen, ilskan, uppgivenheten - alltid varit sötsaker. Oavsett känslotillstånd var det som skulle neutralisera mig, min drog. Det fungerade aldrig. Det blev värre. Jag kunde enkelt lura mig att tro att jag förtjänade att äta det där förbjudna, eftersom tillfället just nu är så onormalt. Då är det okej att också äta onormalt. Jag kommer så väl ihåg diskoteksbranden i Göteborg 1998. Jag var inte där personligen, men människor i min absoluta närhet var det, både discobesökare och livräddare i samband med räddningsarbetet. Livet ställdes på kant i Göteborg, och Sverige, efteråt. Undantagstillstånd. Några påföljande dygn efteråt var apatin utbredd och exempelvis begicks knappt några brott i staden överhuvudtaget. Chock. Lösningen för mig var rigorösa sockerorgier i dagar. Det var mitt sätt att hantera chocken. Sorgen.

Att jämföra Diskoteksbranden 1998 med tragedin på Utöya och i Oslo är inte möjligt. Varje tragedi har sina mått, sina offer, sina effekter och konsekvenser. Men känslan av undantagstillstånd och handlingsförlamning finns där. Och risken för min dödliga beroendesjukdom att hitta ännu ett argument för att aktivera sin vidrighet, är överhängande. Jag känner det tydligt idag. Jag har, vad jag vet, ingen anhörig som mördats i Norge, men jag är påtagligt påverkad. Och mitt gamla muskelminne säger att lösningen är sötsaker. Jag väljer att inte lyssna. För dig med normalt förhållningssätt till sötsaker, och kanske till och med för dig som har ett skadligt bruk, låter detta kanske helt idiotiskt. Hur kan jag göra en egoistisk koppling till det fruktansvärda sonm hänt. Det handlar väl inte om Gunilla Sahlins sockerberoende? Det handlar väl om ett land i sorg?

Ja, det gör det. Och det handlar om för mig att fortsätta min dagliga vandring i att hantera uppkomna situationer utan att falla tillbaka i gamla vanor. Världsomstörtande händelser påverkar faktiskt min sjukdom. Och de av oss som tillhör tredje gruppen - beroende - vet det. Jag lär mig varje dag att hantera och övervinna de situationerna. Oavsett om det är en bekant som vill bjuda på hembakat, eller mördare i Oslo. Min sjukdom tar varje tillfälle. Den sorterar inte, prioriterar inte. Den utnyttjar varje tillfälle. Jag måste vara beredd på den taktiken.

Inga kommentarer: