torsdag 9 juni 2011

Det finns inga fullkomliga mallar

Vi är flock-varelser, de allra flesta av oss är inte fullständiga ensamvargar. Det verkar finnas ett stort behov hos de flesta att känna tillhörighet. Att en del av min identitet avgörs av vilka grupper och sammanhang jag tillhör. Jobbet, vännerna, fritidsintressen, värderingar, åsikter, upplevelser.

När det kommer till mat så finns det en oändlig mängd grupper att tillhöra, om jag vill. Det känns som att det uppstår tre nya dieter/livsstilar i veckan. De grupperingar som är mer eller mindre etablerade växer ständigt. Det finns möten och konferenser att delta i, för att träffa likasinnade. För att kunna prata med andra som har samma intressen. Som äter och beter sig på samma sätt. "Gör så här så blir ditt liv fantastiskt" är väl en samlad bild av vad de flesta dieter/metoder/livsstilar lovar.

Problemet är att det som erbjuds alltid är en generell lösning som ska fungera på alla. "Gör bara så här så löser sig allt". Och jag som människa gillar det. Jag tycker om att låta någon annan förklara för mig hur jag ska göra, gärna genom att se lyckade exempel. Blir jag övertygad kommer jag att testa själv i hopp om att det ska fungera för mig också. Kanske gör det det, kanske inte. Vad är det som avgör? Jag tror att det handlar om hur mina förutsättningar matchar det goda exemplets förutsättningar. Ju mer lika de är, desto större chans att jag också kommer att uppnå fina resultat. Men oftast finns det saker som skiljer, ibland väsentliga saker. Vår ämnesomsättning kan vara helt olika, vi kanske tillhör olika grupper i förhållande till sötsaker, vi kan ha helt olika genetiska förutsättningar.

Kanske ligger det också en liten verkighetsflykt i viljan att ställa sig till gruppen. Att anamma generella lösningar för ett individuellt problem. Om det inte fungerar är det ju inte mitt fel, det är ju gruppens/metodens/dietens/livsstilens fel. Det fungerade visst inte på mig. Lågkolhydratkost fungerade visst inte på mig. Jag kan lika gärna börja äta sötsaker igen.

Som sockerberoende kan jag inte äta alla rätter som presenteras i lågkolhydrat-kokböcker. Jag äter inte mörk choklad till exempel. Jag kan inte äta bröd-liknande skapelser även om lågkolhydratvarianterna innehåller minimalt med kolhydrater, min hjärna kommer ihåg hur det känns att äta bröd och jag triggar igång mitt sötsug. Betyder det att lågkolhydratkost inte fungerar för mig? Naturligtvis inte. Lågkolhydratkost är en förutsättning för mitt tillfrisknande. Men jag kan inte följa mallen. Jag kan inte blint lita på att kokböckerna är skapade utifrån min individuella uppsättning av förutsättningar. Jag behöver varje dag lära känna mina förutsättningar och anpassa mig efter dem. Det är mitt alldeles egna ansvar.

2 kommentarer:

Heidi sa...

Hej Gunilla,
Tack för att du läggger ner så mycket energi och tid på din blogg. Den är verkligen en stor motivation och friskfaktor för mig. Tack och åter tack, du är min förebild!

Gunilla Sahlin sa...

HEIDI - tack för din kommentar, det värmer verkligen! Glad över att kunna vara en friskfaktor för dig, du är det för mig.