söndag 22 maj 2011

Kostdoktorn samlar bloggar på ett ställe + skam och förnedring


Andreas Eenfeldt har gjort en enkel och tydlig översikt över ämneskopplade bloggar som du kan hitta här. Det är häftigt att se hur många det är som bloggar i ämnet, med olika infallsvinklar.

Idag har jag funderat mycket på det jag tog upp i inlägget som jag skrev den 25 mars om skam och förnedring. Jag postar inlägget här igen idag. Ursprungsinlägget inklusive kommentarer kan du läsa här.

- - - -
Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer att ha mycket bättre insikter om hur utbredd beroendesjukdomen är. I en del avseenden brukar vi höra "mörkertalet är stort". Det kan handla om alltifrån självmordsstatistik till sexköp, misshandel i hemmet, till hur utbrett dyslexi är. Att mörkertalet förblir stort hänger ihop med en stor skopa skam inför det inträffade/tillståndet, förnekelse och förnedring.
Ingen vill ju stå i dagsljus naken på offentlig plats. Att erkänna sig som brottsoffer eller som avvikande på något sätt från normen är väldigt tufft.
Beroendesjukdomens mest centrala och tydligaste markörer tycker jag är: - Kontrollförlust - Övertygelsen om att drogen löser alla problem

Kontrollförlust är samma sak som förnedring. När jag som beroende tappar kontrollen tappar jag min förmåga att hantera mig själv, mina nära och min situation på ett värdigt sätt. Jag blir ovärdig, pinsam och till slut okontaktbar. Jag tappar empati och förmåga att lyssna in signaler från min omgivning om hur saker och ting är ställt. Känns det igen? Det spelar ingen roll vilket utlopp vi har. Socker, mat, alkohol, spel, narkotika. Vi hamnar där tillslut allihop. Vi når botten.

Övertygelsen om att drogen löser alla problem följer med ner i spiralen av kontrollförlust. Jag kanske har ångest över en situation på jobbet, eller privat. Saker och ting glider mig ur händerna. Min drog blir lösningen på problemet. Även om jag rationellt vet att det enbart är kortsiktigt, att verkligheten kommer tillbaks som ett skrikande vildjur när kicken/lugnet (beroende på om jag speedar eller lugnar med min drog) så köper jag mig ett fönster av tid där jag kan slappna av. Som aktiv beroende har jag väldigt svårt, i princip omöjligt att slappna av utan min drog. När verkligheten återkommer, kommer ångesten tillbaka och lösningen är... nästa rus/lugn genom mer av drogen.

Mörkertalet beroendesjuka i Sverige är stort. Viss forskning pekar på att drygt 30 % av befolkningen har markörer för beroendesjukdom. Men inte ens 5 % av dem är medvetna om det och jobbar med sin sjukdom. Om nu var tredje svensk ligger i den gruppen, då är i princip alla på något sätt i kontakt med beroendesjuka personer. Medberoende. Skamen och förnedringen färgar av sig effektivt när sjukdomen är obehandlad. Den anhörige, den medberoende, försöker städa. Sopa undan spår av det okotrollerade. Ljuger för sin makes eller frus skull om varför han eller hon inte kunde följa med. Kanske till och med ringer till makens eller fruns arbetsplats och sjukanmäler efter en natt i aktivt utagerande. Obehandlade medberoende hjälper mörkertalet att fortsätta vara stort. Är det den medberoendes ansvar? Nej, det är den beroendesjukes ansvar.
Men för att jag som beroende ska kunna ta mitt ansvar måste jag själv stå ansikte mot ansikte med min egen kontrollförlust och skam. Jag måste själv slå i botten för att kunna resa mig upp. Du hjälper inte mig när du städar undan alla konsekvenser av mitt beroende. Jag måste städa själv.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag vill säga igen, att jag tycker att den medberoende har ansvar för sitt medberoende och inte bara "är ett offer". Om det är en vuxen människa.
Hälsningar Lena Ess

Gunilla Sahlin sa...

LENA ESS - absolut, visst är det så. Det är det jag menar med att den beroende måste få städa själv. Den medberoendes ansvar är att inte försvåra sitt eget eller den beroendes tillfrisknande. För att kunna göra det behöver också den medberoende tillfriskna.

Anonym sa...

Jag "tror" att jag är medberoende och har alltså kommit till insikt. Men den beroende har inte alls insikt och är inte alls redo att släppa sin drog. Vad gör man i en sådan situation?

Ledsen och uppgiven

Gunilla Sahlin sa...

ANONYM - tack för dina rader. Mitt starka tips till dig är att hitta en anhörig/medberoendegrupp. Är det socker som är den beroendes utlopp? Alkohol eller något annat? Det finns anhöriggrupper inom AA (Anonyma Alkoholister) som du hittar här http://www.al-anon.se. Tommy Hellstens "En Flodhäst i Vardagsrummet" är en väldigt bra bok som beskriver medberoende. Köp den här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9186082647
Du behöver börja hantera ditt medberoende, oavsett om den beroende personen är beredd att ta tag i sitt beroende eller inte. Din process är början. Du är inte ensam, vi är många som är medberoende och det finns kraft och stöd att hämta. Många kramar, Gunilla