måndag 16 maj 2011

En sjukdom, flera utlopp. Ingen samhällsklass är förskonad.


Jag har skrivit om det förut, att beroendesjukdomen är en och att utloppen är flera. Det är för mig viktigt att påminna mig. Min manipulativa sida av sjukdomen har som taktik att försöka isolera mig. Att få mig att tro att jag är ensam och att ingen annan kan förstå hur jag har det. När jag är isolerad och ensam har beroendesjukdomen mycket friare spelrum och kontroll över mig. Steget tillbaka i aktivt missbruk är kortare än när jag lever i tillfrisknande (alltså jobbar aktivt med behandling av min beroendesjukdom) och använder verktygslådan jag har till hjälp.
Mitt primära utlopp är socker/kolhydrater. Men jag har samma sjukdom som alkoholister, narkomaner, spelberoende och tablettmissbrukare har. Det är samma sjukdom, samma förlopp, samma progredierande, dödliga åkomma. Om jag inte får behandlig dör jag av beroendesjukdomen till slut. Den går i skov och skoven blir värre. Om jag ger efter när jag blir överrumplad av sug efter min drog, kommer det bli tuffare att ta mig ur nästa gång. Jag faller hårdare, djupare och längre ner i avgrunden, för varje gång jag trillar dit. Abstinensen är min livlina.
Beroendesjukdomen slår genom alla kategorier av människor. Ingen klass, status eller inkomstnivå är förskonad. A-lagaren på parkbänken, som vi så ofta kopplar ihop med alkoholism, är blott en bråkdel av beroendesegmentet. Hemmaalkisen, eller helgalkisen, som vissa förmiddagar väljer att komma in senare till jobbet eftersom det blev blött kvällen före och/eller tagit en återställare på morgonen fast det är vardag, är så mycket vanligare. Den som är sockerberoende är ännu inte placerbar i lika tydliga fack som alkoholisterna, men det är på gång. Jag kan inte köpa mig fri. Jag kan inte förhandla mig frisk. Jag kan inte smita undan.
När jag accepterar det och omfamnar min egen verklighet - att jag har en beroendesjukdom som jag inte kan ignorera - då öppnas dörren för mitt fortsatta tillfrisknande. Liv. Det är inte synd om mig. Då hittar jag vägen fram där jag hanterar situationen och växer.

3 kommentarer:

Hana_Caena sa...

Försöker att inte bekymra mig över godsakerna jag ätit. jag kan ju sluta, eller hur!?..
Kan inte ens komma ihåg varför jag plockade fram grejjerna. att unna mig det den där timmen jag e ensam. (äta i smyg) tänkte tom att jag hinner diska skålen innan sambon kommer hem.
Bättre än mycket annat jag kunnat äta/köpt....
JAG VET INTE LÄNGRE HUR JAG SKA TÄNKA!..

Vill söka hjälp av den där du pratade om, men samtidigt känns pengarna hårt.. Gäller att samtidigt få stödet hemifrån..
Har inte vågat ta upp det ännu..

Gunilla Sahlin sa...

HANA_CAENA - jag är inte professionellt utbildad inom beroende så jag kan inte ge dig en diagnos. Det jag kan säga är att kontrollförlust är en av grundstenarna i beroendesjukdomen. Det går inte att återfå kontrollen genom tankeövningar, det krävs behandling.

Desperata människor tar till desperata handlingar. När/om jag kommer i ett läge där jag blir tillräckligt desperat för att få till en förändring, då kommer jag göra vad som krävs för att det ska bli så.

Det är Bitten Jonsson som erbjuder kurser för sockerberoende personer. Jag kan verkligen rekommendera henne. Hejar på dig. Kramar G

My sa...

Du är stark! :)