torsdag 12 maj 2011

Driftsavbrott.


Jag har inte kunnat logga in på Blogger förrän nu, därav sent inlägg. Idag har jag testföreläst på ett affärsutbildningsföretag. De samlar potentiella lärare/föreläsare som får varsin kvart för att ge en miniföreläsning i sitt ämne. Mitt ämne var Projektledning. Vi var sju testpiloter och jag fick börja. Det var skönt. Jag bestämde mig redan innan att om det skulle finnas en chans att välja, så ville jag börja. Det är lika bra att det få det gjort, samtidigt som åhörarna fortfarande (förhoppningsvis) är fräscha och uppmärksamma.
Jag tycker att det gick bra. Jag trasslade in mig i en onödighet, men i övrigt kändes det som att det gick vägen. När det kommer till att föreläsa har jag lärt mig på vägen att jag aldrig får underskatta behovet av förberedelse. Det går att komma en bit på talang, men, särskilt som idag, när det smyger sig på lite nervositet, då är förberedelsen det som håller mig kvar i att faktiskt kunna leverera.

Kopplingen till mitt liv går att göra med min beroendesjukdom. Behovet av förberedelse på det området är för mig skillnaden mellan framgång och återfall. Så illa kan det faktiskt vara. Jag är i tillfrisknande, men jag blir aldrig så frisk att jag inte behöver planera. Så snart jag tror att jag är som alla andra, att jag är "normal", att jag är frisk och kan äta som alla andra, går jag bort mig. Jag behöver inte jämföra mig med andra. Jämförelsen med andra går genom samma steg som förhållningen till sötsaker. Får inte, kan inte, vill inte , behöver inte. Till en början fattar jag att jag inte får jämföra mig med andra. Snart förstår jag att jag inte kan, ingen är den andra lik. Jag vill inte jämföra mig med andra. Till slut kommer befrielsen i att jag faktiskt inte behöver.
Så när andra i min närhet inte behöver förbereda sig när det gäller mat, betyder inte det per automatik att inte jag behöver det. Tvärtom, jag vet att jag behöver det. Det är ett verktyg för mig som håller mig alert. Det är jag själv som sätter nivå och standard. Jag behöver inte anpassa mig till andras.

Det är frihet för mig.

2 kommentarer:

Emelie sa...

Jag börjar nästan gråta av lycka när jag läser din blogg. Det är så befriande att se en så härlig och vacker tjej erkänna något som många skäms över och inte vill prata om. Du ger mig hopp!! Jag är 25 och ingen vet om vad jag kämpat med sedan jag var 15. Det har gått i perioder. Men jag har sedan en tid tillbaka bytt till LCHF och mycket medelhavsinspererad kost. Livet känns bättre och mer hanterbart än någonsin... en underbar känsla! Jag kan äntligen koncentrera mig på det viktiga i livet. Ibland säger jag att jag inte tål gluten för att "komma undan". Tänk att man ska skämmas så. Ingen skulle skämmas om det handlade om andra sjukdomar eller allergier. Men jag vet hur de snabba kolhydraterna ställer till det för mig och att den lilla vita lögnen räddar mitt liv i långa loppet! Tack för din inspiration! Du har gett mig hopp om att jag kommer klara av att vara abstinent livet ut. Stor varm kram

monica sa...

Att hitta era bloggar har gjort att jag inser att kolhydrater är som cigaretter för mig, att det finns inte att man kan unna sig.
Det fanns inte i min världsbild förut, men nu inser jag att massa människor har det så och det går utmärkt, allt är lugnt, inget kaos.

Nu när jag ser tillbaka så har det varit Kaos eller modifast eller liknande. Normalt har inte funnits.
Otroligt att man orkat Tack för inspiration och jourer. Kram Monica