onsdag 11 maj 2011

Det började när jag var så liten

Här kommer ännu en text från för några år sedan, när jag började reflektera över hur länge jag varit beroende, och hur det såg ut när jag var barn.

"Det börjar redan när jag är tre, fyra, fem år gammal. Jag ser kristallklara bilder av mig själv i köket hemma med mamma. Hon bakar ibland och jag älskar det. Det finns en sockerkaksmix som bara ska blandas med mjölk, smör och vatten och sedan vispas och läggas i en form med smör och ströbröd. Jag är helt galen i smeten. på riktigt, GALEN. Mamma ger mig en matsked för att jag ska få smaka på smeten. Det kan bli både tre och fem skedar innan mamma till slut säger ifrån. Mamma äter också. Det finns tillfällen när jag är ensam hemma då jag blandar ihop smet själv och äter upp alltihop utan att alls grädda i ugnen. Det smakar fantastiskt i munnen. En stund efteråt får jag kraftiga magsmärtor och lovar mig själv att aldrig göra om det. Det löftet är värdelöst. Jag smyger ofta in i köket och tar fram en matsked ur översta lådan. Sug har övertygat mig redan när jag är på väg ner från trappan in till köket, att jag ska göra just så. Jag ställer en stol jämte spisen för att nå upp till den översta raden av köksskåp. Där det finns olika tillbehör till bakningen. Eftersom jag är så kort att jag behöver stå på stol kan jag inte vara mer än fyra eller fem år gammal. Jag plockar försiktigt fram florsockerpaketet. Lyssnar en extra gång efter ljud från mamma, min syster, eller pappa. Det räcker att jag ser paketet så kan jag fysiskt känna att det vattnas i munnen på mig. Sug, min bästa vän, står på vakt i köksöppningen. Han övertygar mig om att kusten är klar och att det är bara för mig att njuta. Jag litar på Sug. Stoppar ner matskeden i förpackningen och slevar upp en rågad sked med florsocker och stoppar i munnen. Jag minns känslan som om det bara är en kort stund sedan. Smaken av florsocker som smälter mot gommen och tungan. Hur det sakta flyter ner i halsen och ner i magen. Det finns ingen hejd. ”Ta en sked till” säger Sug med sin sammetslena röst.
Om ingen kommer på mig, eller om jag inte känner att jag är på väg att avslöjas, kan jag stoppa i mig sju, åtta matskedar innan jag får nog. Eftersmaken är alltid densamma. Sockerchock och magsmärtor eller yrsel. När jag avbryter gör jag det på grund av att jag hör någon, eller att ruset blir så tydligt att det gör mig yr. Jag är tvungen att gå ner från stolen. Jag behöver inte mer än ställa tillbaks stolen på sin plats och börja skölja av skeden under vattenkranen för att tvätta bort alla spår, innan han står där, precis bakom min rygg. Ångest. Som en gigantisk varulv med sina äckliga gröna ögon genomborrandes min lilla kropp. Han drar på sina äckliga smilband och säger ”värdelös”. Stanken från hans unkna andedräkt sköljer över lilla mig och jag kroknar. ”Du är värdelös”. Jag torkar omsorgsfullt matskeden. Lägger tillbaka den i kökslådan. Tittar en extra gång på skåpet och runt om i köket för att se till att allt ser ut precis som det ska. Torkar mig runt munnen. Går med tunga steg därifrån med Ångest direkt efter mig som en kall, möglig filt. Det är obehagligt och äckligt. Jag är rädd. Jag är så liten. Men jag känner Sug och Ångest som mina bästa vänner. Trots att de gör mig så illa. "

2 kommentarer:

Johanna sa...

Oj vad det känns igen.. fast jag slevade i mig honung i smyg ur 5-kg hinkar. Och tömde sirapsflaskorna. Åt tills det brände på tungan och inte var ett dugg gott längre.. men jag fortsatte ändå.

Och det bästa med att leva abstinent är att slippa detta förfärliga SUG och denna livsdödande ÅNGEST. Jag trodde faktiskt på riktigt att jag inte skulle uppleva min 35 årsdag, pga ångest och stress. Men den har passerat nu med ett par månader. Så jag lever på bonustid numera kan man säga. Och jag har återfunnit den pirrande, sprudlande LIVSGÄDJEN! Igår fick jag känna doften av hägg för första gången i år, och det finns inte mycker som kan mäta sig med det för mig. Snacka om friskfaktor! Ha en underbar dag!

Bertil LInd sa...

Jag har aldrig tänkt på det som SUG, men det här känner jag igen. När jag var stor nog att gå och handla matvaror till familjen brukade jag smyga med någon konservburk ananas eller mandariner som jag öppnade i smyg i uthuset och åt med stort välbehag. Ett par matskedar sirap då och då slank också ner ibland. – Det är mycket man ska få lära på gamla da'r.