tisdag 31 maj 2011

Bröddebatt i TV4

Br%C3%B6d%20-%20r%C3%A4tt%20eller%20fel?

I Nyhetsmorgon idag debatterade Ingemar Gröön från Brödinstitutet och Ola Lauritzson GI-expert om bröd.

Det var intressant att höra Ingemar säga att:
- bröd är ett nyttigt livsmedel
- svenska konsumenter vet att bröd är nyttigt
- man blir inte tjock av bröd
- bara för att det är nyttigt går det ju inte att äta hur mycket som helst
- att äta fullkornsbröd gör att man är mätt längre, bröd hjälper till att gå ner i vikt
- man behöver inte bry sig om tarmarna, de tar hand om brödet
- man ska inte titta för mycket på innehållsdeklarationen, lite socker hit och dit är ingen fara. Svenskar har gillat sött bröd i hundra år
- det blir en kompromiss som vi får göra när vi vill ha bröd
- när det dessutom finns fullkorn i brödet gör det inget om det är lite extra socker tillsatt
- när vi lagar mat hemma gör vi ju mat för att den ska vara så god som möjligt
om den bara är nyttig blir det inte kul längre

Ola å sin sida var den som gav bäst intryck och som lutade sig mer mot fakta:
- det stora problemet är inte att vi äter för lite bröd, vi äter för mycket bröd
- vi äter fel sorts bröd
- det finns ämnen i bröd som stressar kroppen när den bryter ner ämnena
- är man yngre och vältränar klarar man av mer snabb energi, men för de flesta för oss ser vardagen inte ut så.
- förutom Brödinstitutets rekommendationer om brödintag äts det ju mängder av potatis, pasta, ris etc
- bröd bryts ner snabbt i kroppen gör om det till socker, vilket ger insulinpåslag
- vissa brödsorter verkar vara nyttigare än de egentligen är
- mörkt bröd inte automatiskt bättre, kan vara mörkt pga socker och sirap
- gällande tarnarna så har kolhydrater en inflamatorisk effekt i kroppen, det är inte alls bra
- vi behöver gå ifrån att äta mycket raffinerade processade produkter
- det finns osötade varianter som är bättre.
- man lägger i extra socker och sirap för att vi ska äta mer. inte pga fullkornet
- det är den stora lögnen i detta som jag motsätter mig, att fylla med socker för att vi ska äta mer är fel

Programledarna pratar också en del om sötsug och panelen kommer diplomatiskt överens om att äta med sunt förnuft.

Som en epilog pratar programledarna Kristin och Anders med barn- och ungdomspsykologen Jenny Klefbom. Hon oroar sig för barnfetma. Anders säger att hans filosofi är att bara barnen rör på sig och idrottar, så går det bra att äta vad som helst. Kristin reflekterar över att socker leder till sug istället för hunger, och det är ju inte bra. Psykologen Jenny pratar om att socker skapar ett beroende, men helt onödigt säger hon att det inte är samma typ av beroende som droger. Antagligen okunskap.

Det sista som sägs i ämnet är att man lägger grunden för sitt sockerberoende redan som barn.

Min sista reflektion är att Anders inställning om att allt är ok så länge barnen rör på sig antagligen är väldigt vanlig. Men det går stick i stäv med kunskapen om att allt våra hjärnor utsätts för mellan 0-20 års ålder som uppfattas som beroendeframkallande substanser/processer, riskerar permanent skada vår biokemi och sätta vårt belöningscentrum ur spel. DET är anledningen till att det inte räcker att röra på sig. Hjärnan får ju ända smaka på drogen och riskerar utveckla beroendesjukdomen, som är en sjukdom med flera utlopp.

måndag 30 maj 2011

Reklam för fetmaoperationer i Södermanlands Nyheter


Idag frontar Södermanlands Nyheter (SN) sin framsida med berättelsen om Julia Moback, 31, som för tre månader sedan genomgick en gastric bypass. (länk kommer när tidningen lagt upp den på sin webbsida) Det är en klassisk berättelse om hur Julia bantade sig upp i vikt och att hon fick nog vid 94 kg (154 cm) och BMI 39. Hon tog kontakt med vårdcentralen och fick diagnos: sjukdom fetma. Hon opererades i februari och har tappat 20 kg. Hon pratar om ett nytt liv, med små regelbundna portioner och hon hävdar att sötsuget har försvunnit. "Visst kan hon sakna att få äta rejält när det doftar från grillen. Men efter en gastric bypass finns ingen återvändo. - Livet har verkligen återvänt, säger hon."

Att antalet fetmaoperationer ökar har varit på tapeten tidigare. Jag har skrivit om Linda som rekommenderades operationen trots att hon inte var överviktig, om Emelie, Linda, "Karin" och Daisy som var med i Kalla Fakta och berättade öppet om sina fetmaoperationer, och om att kirurgi angriper symptom och inte grundproblemet.

Landstinget i Sörmland satsar på fler operationer i Nyköping. Här finns pengar att tjäna. Just nu handlar problemet om att man inte kan ta emot alla. Idag opereras redan 150 personer om året och man "tvingas skicka 50-60 patienter utanför länet". Landstingsrådet Thomas af Bjur (FP) ser överviktsoperationer i Nyköping som en framtida intäktskälla. "På sikt ska man kunna ta emot patienter även från andra län."

Magnus Sundbom (googla honom gärna, det finns mängder om artiklar om gastric bypass kopplade till honom) är ansvarig överläkare för överviktskirurgin på Akademiska i Uppsala. Han säger att "Överviktsoperation görs inte för att man är tjock och ful utan för att hjälpa patienten att äta mindre". "De som opereras blir tjockare för varje år. Övervikten i samhället är ett stort problem som vi inte ser någon ände på."

Överläkaren vid överviktskirurgin på Nyköpings lasarett heter Per Lundquist. Han säger "De som anser att det handlar om att plastikkirurgiska ingrepp eller att det bara är frågan om att äta mindre och röra sig mer har ingen aning om vilken typ av sjukdom fetma är."

I SN ger Landstingsreportern Tommy Kägo sin kommentar till artiklarna. Han gör kopplingen mellan barnfetma, skräpmat och minskad fysisk aktivitet. Hans avslutande rad är "Är fetman enbart vårdens ansvar?"

Frågan är för mig självklar. Ska man behandla symptom eller ska man behandla orsaken till symptom? Fetma är ett symptom på att något inte står rätt till. Det där som inte står rätt till försvinner inte automatiskt genom att leda tunntarmen förbi magsäcken. Det beskrev Emelie och Linda och Karin medryckande ärligt i Kalla Fakta tidigare i år. De är inte ensamma.

söndag 29 maj 2011

Tapas low carb

Vi har nyss kommit hem från svärmor där vi grattade på Mors dag med medhavd tapas. lufttorkade skinkor, ostar, fylld chili, soltorkade tomater, oliver. Det är enkelt att äta kolhydratsnålt när man plockar ihop sin tapas sjäv, och ICA Supermarket i Trosa har en synnerligen välsorterad tapasdisk så här års. Snart är det dags för söndagsboule med grannarna. Helgen blev kort den här veckan, eftersom gårdagen spenderades på IHM Business School i Stockholm och terminens avslutande företagssimulering. Vårt lag hamnade till slut på femte plats av sexton tävlande lag. Det serverades vegetarisk lasagne till lunch och jag fick en väldigt god ungsbakad kyckling med en fräsch sallad och smör till, det var helrätt rakt igenom. Jag blev glad över att cateringföretaget hade stenkoll på vad lågkolhydratkost innebär och att det fungerade.

Nästa planerade utmaning på matfronten för min del händer på lördag då det är bröllop. Jag har beställt specialmat och tror att det kommer gå bra eftersom det är en medelhavs/italieninspirerad buffé vi ska bjudas på.

Jag vet redan nu att jag kommer att använda verktyget "jag kan och får äta vad jag vill när jag vill, men inte idag" när jag ser bröllopstårtan. =)

lördag 28 maj 2011

Barnmat på burk - en tidig grund till sockerberoende?


Läser i DN idag om ett test mellan tio olika 8-månadersrätter på burk av märkena Semper, Nestlé och Hipp. (Du kan ladda ner tidningen som PDF från den här sidan. Välj A-delen och ladda ner, på sidan 22 finns undersökningen).

Andelen procent kolhydrater ber burk varierar från 45-55%. Barnens hjärnor uppfattar alltså hälften av portionen som socker. Andelen fett varierar från 24-37%. Det går att hitta spår av transfetter i 7 av 10 burkar.

Barndietisten Sara Ask har utvärderat resultatet. DN skriver att hon konstaterar att rätterna knappast är några energi- och näringsbomber. Att om en bebis skulle livnära sig på färdig barnmat skulle den behöva äta 5-6 burkar om dagen. "Därför måste man komplettera med smörgåsar, frukt och gröt." enligt Sara. Dessutom bör man kompensera färdigmatens usla näringsinnehåll "med några skedar fruktpuré för att få i sig tillräckligt med C-vitamin".
Inte nog med att den färdiga barnmaten är kolhydratbomber som bebisens hjärna så tidigt ska vänja sig vid, "proffsråden" för att kompensera dess usla näringsinnehåll är att fylla på med ännu mer kolhydrater. Smörgåsar, fruktpuré och gröt. Hur kommer det sig att en tredjedel av Sveriges befolkning har markörer för beroendesjukdomen? Är det kassa gener? Är det en social effekt av att ha blivit exponerad av kolhydrater redan som bebis och under hela uppväxten? Vår hjärna är inte färdig förrän vid 20 års ålder. All exponering för droger innan dess riskerar skada hjärnan permanent.

Kan det vara så att Semper, Nestlé och Hipp systematiskt bidrar till sockerberoende, barnfetma och diabetes typ 2?
(Typ 2 hette åldersdiabetes förr, eftersom det var vuxna/äldre som ätit dåligt hela sina liv som drabbades. Idag drabbas barn av diabetes 2 pga en vidrig kosthållning)

fredag 27 maj 2011

Reflektioner on the go

Det är häftigt. Det går numera inte en dag utan att något media tar upp beroendesjukdomen, lågkolhydrat, framgångsberättelser eller relaterade forskningsrön. Igår skrev exempelvis Aftonbladet om ägg och bacon, men kunde inte avstå att prata om kolhydrater också. Det verkar fortfarande vara så att ägg och bacon måste legitimeras med sk."snälla" kolhydrater för att inte verka för "överdriven".

Men jag tror att det är en tidsfråga. Snart släpper det sista dum-konservativa greppen om gamla metoder som i klart ljus visat sig felaktiga. Det var man tvungen att göra med åderlåtningen också på sin tid.

torsdag 26 maj 2011

En väldigt intensiv period

Denna och de kommande dagarna är ruskigt intensiva. Jag har några deadlines som tar all vaken tid i anspråk så det blir mer korta hälsningar här på bloggen dessa dagar. Underbart att solen skiner. Underbart att äga ägg och bacon till frukost. Underbart att det snart är helg (på söndag är jag ledig). Önskar oss alla en riktigt skön avslutning på veckan.

onsdag 25 maj 2011

Ett holistiskt tänkande

Att se på mig själv och andra holistiskt, eller som en helhet, har hjälpt mig att hitta fram på tillfrisknandets och abstinensens väg. Jag kan fokusera på olika delar av mig själv, både fysiska och mentala, men ganska snart inser jag att allt hänger ihop. Det finns orsaker till att jag mår som jag gör och att jag känner som jag känner.

När jag ska fortsätta besegra min beroendesjukdom hjälper det mig att skapa och använda verktyg som fokuserar på olika delar av mig själv. De är friskfaktorer på samma gång som de är verktyg. Träning, kost, reflektion, avkoppling/meditation, att odla en hobby, läsa böcker, lyssna på bra musik. De berör mig i olika delar och på olika sätt men påverkar alla till slut hela mig eftersom allt hänger ihop.

Jag tror att det är en tidsfråga till vårt samhälle ännu mer får ett holistiskt tänkande. Att det börjar redan på dagis, i skolan, i vården och på arbetsplatsen. Saker och ting hänger ihop och vi behöver lära oss att hantera orsaken, inte bara symptomen.

tisdag 24 maj 2011

Inpräntade associationer


Idag är det cirkus i stan, Cirkus Wictoria har parkerat på ängen och släppt ut kamelerna och hästarna i provisoriska hagar. Jag tror att många barn och föräldrar kommer att få en trevlig upplevelse ikväll. När jag körde förbi såg jag hur det turnerande sällskapet byggde upp tältet, satte ut läktare, förberedde kassan och matade djuren. Det måste vara väldigt speciellt att vara en del av ett resande cirkussällskap. När jag såg cirkusen tänkte jag direkt på spunnet socker/sockervadd. Jag blev lite förvånad över min egen snabba tanke, den bara fanns där. Min hjärnas muskelminne tycker tydligen att cirkus är samma sak som att aktivera mitt belöningssystem med min drog. Jag fick inte en regelrätt sug-attack, men jag tänkte på spunnet socker på ett sätt som jag inte gjort på länge, flera år. Under lång tid har den tankekopplingen legat vilande, utan att aktiveras. Men i ett nu, på en enda sekund dök den upp som gubben i lådan och gjorde sig påmind. Det är inte själva upplevelsen av cirkusen som jag kommer ihåg som barn, jag har faktiskt svårt att påminna mig om något besök där jag särskilt minns programmet. Däremot har jag kristallklara bilder i minnet där jag går fram till kiosken och får en stor pinne med sockervadd.

Samma sak är det om jag tänker på Liseberg, där jag spenderade många timmar varje sommar som barn och ungdom. Men det är inte åkattraktionerna som jag minns tydligast, utan det är de exakta placeringarna av de sju kioskerna som serverade spunnet socker inne på området. I alla fall var det så då, och jag visste exakt vart de låg.

Jag har tidigare skrivit om brännmärkta platser och det här är lite åt samma håll, men skillnaden är att cirkusen och Liseberg inte primärt var en plats dit jag gick för att knarka socker, åtminstone inte i början. Det var platser för upplevelser och nöje, en trevlig stund tillsammans. Men för min del övergick umgänget snabbt till att på olika sätt söka och hitta nästa fix. Att manipulera resten av sällskapet att vi skulle köpa godis, eller snurra på chokladhjulet, eller att jag bara skulle gå på toa och att vi kunde mötas vid utgången. Så jag för säkerhets skulle ensam kunde passera kiosken ytterligare en gång innan vi åkte hem.

måndag 23 maj 2011

Sugar Chock och The Delay Method


Det finns en bok som heter Sugar Chock (Connie Bennett, Berkley Books) som givit upphov till en blogg med samma namn. Jag tittar in med jämna mellanrum och det finns mycket input att hämta där. I fredags beskrev hon en metod som är intressant, och som rimmar med "jag får och kan äta vad jag vill när jag vill, men inte idag"-metoden.

(Fritt översatt från den här sidan)
Här är 7 sätt fördröja eller förhala en craving som kan bli din bundsförvant som hjälper dig att dra ur kontakten till ditt oönskade sockersug.
1. Försena första kakan/sötsaken i 10 minuter. När du gör det, börjar du att koppla ur från dina destruktiva impulser.
2. När du dröjer i 10 minuter, därefter ytterligare 10 minuter, och ytterligare 10 minuter kommer din hunger avta medan du sysselsätter dig med andra saker. Vid det tillfället kommer du också kunna sätta sug i rätt perspektiv.
3. När du försenar att belöna ditt sug gör du kraftfulla, positiva, hälsofrämjande åtgärder från enkel passivitet. Ja, att göra absolut ingenting kan vara avgörande när du skära ned på eller skär bort godis och snabba kolhydrater.
4. När du försenar att ge efter för ditt sug, vänder du förhalandet till en användbar, proaktiv skicklighet. Förhala blir bra!
5. När du försenar, kan du ta tid att ta reda på vilka livsmedel-om något-du verkligen längtar efter. Behöver din kropp verkligen kakor, tårtor eller smågodis? Självklart inte! Din fantastiska kropp kan i stället be dig för vatten, färska grönsaker, högkvalitativt protein eller hälsosamma fetter.
6. När du försenar att ge efter för sötsug, kan du ta kontakt med din sanna känslor. Genom att sätta ditt sockersug på is i 10 minuter eller mer, kan du räkna ut vad sjutton som verkligen händer. Fråga dig själv, "Varför jag känner att jag måste ha dessa sötsaker nu?"
7. När du försenar suget, kommer du bli så stolt över dig själv! Du kommer att vara fylld med en mer långvarig glädje än den mycket kortlivade, självförgörande omedelbara tillfredsställelse du får från en sötsak.
Att fördröja ger dig en chans att tänka på vad du verkligen vill i stället drabbas av konsekvenserna av dina ögonblick av svaghet.

Ytterligare praktiska tips:
1. Nästa gång du vill ha något sött (som är processad mat) eller något vitt (som i en raffinerad kolhydrat), försena i 10 minuter. Det är allt - bara 10 minuter. Du kan göra det, eller hur? Känn dig fri att ställa in en timer eller tittar på klockan, klocka eller mobiltelefon för att hålla dig ärlig, så att säga.
2. Tänk dig nu att du kliver utanför och lämnar efter dina tvångstankar, dina sockrade tankar. Nu, kom igång med något projekt du har försenat.
3. Efter 10 minuter, om du vill fortfarande godis eller snabba kolhydrater, försena ytterligare 10 minuter. Var kreativ i din fördröjning. Du kanske vill diska, lägga undan dina kläder, sortera din garderob, färg ditt hår, organisera dina CD-samling, meditera, träna, fixa naglarna osv. Att göra dessa saker kan hjälpa dig att fördriva tiden och dra ur kontakten till mattankar.
4. Sedan utmana dig själv att vänta ännu längre! Vänta 1 timme eller 2 timmar, eller kanske hela kvällen. Göra något riktigt roligt under tiden. Sätt fart i någon aktivitet som du har skjutit upp att göra. Fyll din tid med tillfredsställande aktiviteter som hjälper dig att "glömma" om godis ropar till dig. (Om du väljer att gå på bio som ett sätt att fördröja, stannar inte vid biokiosken! Tag med eget vatten eller ett mellanmål.)
5. Slutligen skriver om din erfarenhet i en anteckningsbok eller dator. Bara att skriva ner dina känslor kan vara ögonöppnande.

PS. Läste i Dagens Nyheter imorse att SOS Alarm har ett vinstkrav på sig på 12%. SOS Alarm ägs till hälften av staten och till hälften av Sveriges Kommuner och Landsting. Kravet innebär färre anställda och att de som får vara kvar ska svara på fler samtal. Jag tycker att det är anmärkningsvärt att stat och kommun inte förstår samband mellan nedskärningar och större risk för stressade slarvolyckor som den som hände Emil Linnell i vintras. SOS Alarm kan inte spela på marknadsvillkor, det är en omöjlighet.

söndag 22 maj 2011

Kostdoktorn samlar bloggar på ett ställe + skam och förnedring


Andreas Eenfeldt har gjort en enkel och tydlig översikt över ämneskopplade bloggar som du kan hitta här. Det är häftigt att se hur många det är som bloggar i ämnet, med olika infallsvinklar.

Idag har jag funderat mycket på det jag tog upp i inlägget som jag skrev den 25 mars om skam och förnedring. Jag postar inlägget här igen idag. Ursprungsinlägget inklusive kommentarer kan du läsa här.

- - - -
Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer att ha mycket bättre insikter om hur utbredd beroendesjukdomen är. I en del avseenden brukar vi höra "mörkertalet är stort". Det kan handla om alltifrån självmordsstatistik till sexköp, misshandel i hemmet, till hur utbrett dyslexi är. Att mörkertalet förblir stort hänger ihop med en stor skopa skam inför det inträffade/tillståndet, förnekelse och förnedring.
Ingen vill ju stå i dagsljus naken på offentlig plats. Att erkänna sig som brottsoffer eller som avvikande på något sätt från normen är väldigt tufft.
Beroendesjukdomens mest centrala och tydligaste markörer tycker jag är: - Kontrollförlust - Övertygelsen om att drogen löser alla problem

Kontrollförlust är samma sak som förnedring. När jag som beroende tappar kontrollen tappar jag min förmåga att hantera mig själv, mina nära och min situation på ett värdigt sätt. Jag blir ovärdig, pinsam och till slut okontaktbar. Jag tappar empati och förmåga att lyssna in signaler från min omgivning om hur saker och ting är ställt. Känns det igen? Det spelar ingen roll vilket utlopp vi har. Socker, mat, alkohol, spel, narkotika. Vi hamnar där tillslut allihop. Vi når botten.

Övertygelsen om att drogen löser alla problem följer med ner i spiralen av kontrollförlust. Jag kanske har ångest över en situation på jobbet, eller privat. Saker och ting glider mig ur händerna. Min drog blir lösningen på problemet. Även om jag rationellt vet att det enbart är kortsiktigt, att verkligheten kommer tillbaks som ett skrikande vildjur när kicken/lugnet (beroende på om jag speedar eller lugnar med min drog) så köper jag mig ett fönster av tid där jag kan slappna av. Som aktiv beroende har jag väldigt svårt, i princip omöjligt att slappna av utan min drog. När verkligheten återkommer, kommer ångesten tillbaka och lösningen är... nästa rus/lugn genom mer av drogen.

Mörkertalet beroendesjuka i Sverige är stort. Viss forskning pekar på att drygt 30 % av befolkningen har markörer för beroendesjukdom. Men inte ens 5 % av dem är medvetna om det och jobbar med sin sjukdom. Om nu var tredje svensk ligger i den gruppen, då är i princip alla på något sätt i kontakt med beroendesjuka personer. Medberoende. Skamen och förnedringen färgar av sig effektivt när sjukdomen är obehandlad. Den anhörige, den medberoende, försöker städa. Sopa undan spår av det okotrollerade. Ljuger för sin makes eller frus skull om varför han eller hon inte kunde följa med. Kanske till och med ringer till makens eller fruns arbetsplats och sjukanmäler efter en natt i aktivt utagerande. Obehandlade medberoende hjälper mörkertalet att fortsätta vara stort. Är det den medberoendes ansvar? Nej, det är den beroendesjukes ansvar.
Men för att jag som beroende ska kunna ta mitt ansvar måste jag själv stå ansikte mot ansikte med min egen kontrollförlust och skam. Jag måste själv slå i botten för att kunna resa mig upp. Du hjälper inte mig när du städar undan alla konsekvenser av mitt beroende. Jag måste städa själv.

lördag 21 maj 2011

Bokmangel och årets första grill + en global opinion

Igår förmiddag satt jag med världens bästa Lisa och gick igenom manuset till boken som kommer i september. Det var väldigt nyttigt och värdefullt. Det börjar bli på riktigt nu, och det känns spännande att se hur projektet växer fram.

Efter det var det dags att åka hem till Peter för att träffa resten av projektgrupp som jag arbetar med, och grilla. Det var verkligen trevligt och väldigt god mat. Kött, kyckling, haloumi, hommous, goda sallader och trevligt sällskap. Maten fungerade utmärkt med min matplan och det kändes tryggt. Årets första grill blev en toppenstart på grillsäsongen som jag hoppas blir lång och intensiv, jag älskar att grilla.

Nu är vi på väg hem och ska se vad vi ska göra med den här dagen. En del pappersarbete blir det, men förhoppningsvis också en båttur.

Vet inte om du följt Kostdoktorns bevakning gällande Dreamfields Pasta. Hela händelseförloppet är ett intressant bevis på hur global diskussionen om kolhydrater är, och hur opinionen kan påverka genom att sprida budskap. Jag tror att vi bara sett början av en mängd liknande händelser där stora multibolag får ge vika för en slående opinion och justera sin kommunikation. Förhoppningsvis stannar det inte vid det. Förhoppningsvis förändrar multibolagen sina produkter från dolda sockerbomber till nyttiga lågkolhydratalternativ.

fredag 20 maj 2011

Manglar manus

Sitter med underbara Lisa och manglar mitt bokmanus. Det börjar verkligen att hända grejer! Längre inlägg kommer under dagen.

torsdag 19 maj 2011

Ikväll på Operan - Kultur för en bättre värld


Bill Clinton, nobelpristagaren Nadine Gordimer och Melody Gardot (som slog igenom i Sverige när hon medverkade i Skavlan) deltar i Postkodlotteriets "Kultur för en bättre värld" på Kungliga Operan ikväll. Vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig av kvällen, informationen i förväg har varit begränsad. Jag ser fram emot att uppleva Melody live, och det ska bli intressant att se hur själva arrangemanget är upplagt. Det blir mat på plats, och vi har anmält lågkolhydratkost. Vågen är med och det känns tryggt.

Maj är förövrigt en ytterst hektiskt månad, det verkar de flesta uppleva. När stressen ökar och tempot tilltar finns det en högre risk för mig i mitt dagliga arbete med mitt tillfrisknande. Det är lättare att lyssna på den manipulativa rösten i huvudet som säger att det är ok med undantag, att jag som är så strikt i vanliga fall inte kommer att ta skada av att göra ett mindre avsteg. Det är så klart en stor fet lögn. Planeringen av mina måltider blir viktigare eftersom marginalerna försvinner. Vakna, duscha, äta frukost, åka till jobbet, möten, möten, lunchmöte, möten, möten, åka hem, laga mat/eller vara bortbjuden på kalas/student/examen, åka hem, somna.
Det blir helt nödvändigt för mig att hitta andrum under den här perioden, där jag stannar upp och andas. Tänker igenom läget och tar kontroll. Fyller på med friskfaktorer.

Den här morgonen blir jag peppad av att lyssna på Kungers gamla EP Folkpunk (går att köpa på ITunes, rekommenderas!) - framför allt "Skönare så" och "Fenyletylamin". Det är energi, härliga texter och mycket hjärta. Jag älskade Kungers så länge de fanns på Stockholms livescen.
Önskar oss alla en skön dag, i tillfrisknande och sinnesro.

onsdag 18 maj 2011

Luft i lungorna


Jag har haft tre riktigt bra dagar. Ny energi, massor med bra idéer och härliga möten. Ibland glömmer jag att glädjas över vardagssaker, jag vill gärna att livet ska vara lite speciellt mest hela tiden, och att det ska hända nya saker varje dag. Jag är ett speed-freak som blir rastlös av lugn och lugn av tempo. Nu för tiden hanterar jag det mycket bättre än tidigare, och det är en del av mitt tillfrisknande. Tidigare gav mitt aktiva beroende näring till den negativa rastlösheten och jag "botade" den med mer sötsaker.
För visst, även jag behöver lugn och återhämtning. Men idag ser verktyget annorlunda ut. Jag har fått lära mig hur jag bäst laddar mina batterier och hur jag kan fylla på med avkopplande aktiviteter. Morgonpromenader i ett försommardoftande Trosa är en underbar aktivitet. Det doftar så gott och det är härligt att möta rådjur, harar, häger, fasan, svanar och alla söta småfåglar. Life is good.

Idag ska jag ha en timmes inspiration med en yrkeshögskoleklass i Nyköping, ser fram emot det. Ämnet är entreprenörskap och jag ska (förhoppningsvis) inspirera genom att berätta om mitt eget företagande, om hinder och utmaningar jag stått inför och hur jag hanterat dem. Jag älskar att stå i en klass med hungriga studenter. Jag får själv ut väldigt mycket av det.
Mitt bästa tips är att våga göra misstag och orka lära sig av dem när de inträffar. Strävan efter den perfekta fasaden är den mest destruktiva resa en människa kan företa sig. Misstagen och hindren på vägen är det som formar mig till den jag är.

tisdag 17 maj 2011

Andreas Eenfeldt ifrågasatt i tamt inslag på "Fråga Doktorn"



Kostdoktorn Andreas Eenfeldt var igår med i ett inslag i "Fråga Doktorn" i SVT. Programlederskan Susanne Axell inledde med att programmet just nu undersöker "alla dessa bokstavskombinationer" när det kommer till bantnings- och livsstilsalternativ. Tonaliteten från start (upplevde jag som tittare) andades ifrågasättande och nästan ironi.
Innan inslaget med Andreas visades pratade Susanne och husläkaren Gunilla Hasselgren om aspartam som är ett sötningsmedel. Jag blev väldigt förvånad över att höra hur husläkaren pratade så gott om aspartam, och gjorde den osannolika jämförelsen mellan aspartam och protein. Om man klarar av att äta protein klarar man rimligen av att äta aspartam, eftersom båda bryts ner till amonisyror i kroppen, det var husläkarens tes. Hon såg inga som helst problem med att äta aspartam, trots att ämnet påvisats misstänkt för att vara cancerframkallande. Inget av detta nämndes i programmet. Jag undrar försiktigt vems lönelista Gunilla Hasselgren står på.

Så var det dags för inslaget med Andreas där han och en reporter vandrar genom en matvarubutik och pratar livsmedel. Andreas gjorde ett stabilt intryck. Det enda jag reagerade på var Andreas svar på frågan om LCHF är en bantningskur eller en livsstil. Andreas svarade att det är en hälsokur. Jag hade gärna hört svaret "livsstil" istället, eftersom "kur" i mina öron klingar som en tillfällig lösning. För mig är lågkolhydratkosten ett sätt att leva, inte en kur. Jag tycker också att fokus kring lågkolhydratkost allt för ofta hamnar i bantningsfållan. Och visst, fördelarna för överviktiga personer är uppenbara. Man tappar vikt snabbt med lågkolhydratkost, särskilt om man är kraftigt överviktig eller fet. Men när man, som flera av oss gjort, tappat överskottskilona, vad gör man då? Om viktminskningen är enda anledningen till lågkolhydragkost, då försvinner ju den anledningen när jag nått matchvikt. Nej, hälsofördelarna för människor som ändrar sin livsstil och äter lågkolhydratkost är så många fler än viktkontroll. För oss med beroendesjukdomen är det dessutom en förutsättning för att inte återfalla i aktivt beroende.
Andreas svarade på frågor om frukt och fett och gjorde det bra. Tyvärr fick han inte vara med i studion efter reportaget. Han kunde inte försvara sig när husläkaren metodiskt avfärdade det Andreas sagt i inslaget med "lagom är bäst" och "det finns inga grunder för att säga att fett inte är farligt" och "jag rekommenderar Medelhavskost istället".

Husläkaren Gunilla Hasselgren predikar "Lagom är bäst" och "vi ska göra som vi alltid har gjort". Det är metoder som höll fast vid åderlåtning som generallösning på alla sjukdomar under 1700-1800-talet. Andreas hade behövts där för att markera sina ståndpunkter och slå hål på husläkarens påståenden.

måndag 16 maj 2011

En sjukdom, flera utlopp. Ingen samhällsklass är förskonad.


Jag har skrivit om det förut, att beroendesjukdomen är en och att utloppen är flera. Det är för mig viktigt att påminna mig. Min manipulativa sida av sjukdomen har som taktik att försöka isolera mig. Att få mig att tro att jag är ensam och att ingen annan kan förstå hur jag har det. När jag är isolerad och ensam har beroendesjukdomen mycket friare spelrum och kontroll över mig. Steget tillbaka i aktivt missbruk är kortare än när jag lever i tillfrisknande (alltså jobbar aktivt med behandling av min beroendesjukdom) och använder verktygslådan jag har till hjälp.
Mitt primära utlopp är socker/kolhydrater. Men jag har samma sjukdom som alkoholister, narkomaner, spelberoende och tablettmissbrukare har. Det är samma sjukdom, samma förlopp, samma progredierande, dödliga åkomma. Om jag inte får behandlig dör jag av beroendesjukdomen till slut. Den går i skov och skoven blir värre. Om jag ger efter när jag blir överrumplad av sug efter min drog, kommer det bli tuffare att ta mig ur nästa gång. Jag faller hårdare, djupare och längre ner i avgrunden, för varje gång jag trillar dit. Abstinensen är min livlina.
Beroendesjukdomen slår genom alla kategorier av människor. Ingen klass, status eller inkomstnivå är förskonad. A-lagaren på parkbänken, som vi så ofta kopplar ihop med alkoholism, är blott en bråkdel av beroendesegmentet. Hemmaalkisen, eller helgalkisen, som vissa förmiddagar väljer att komma in senare till jobbet eftersom det blev blött kvällen före och/eller tagit en återställare på morgonen fast det är vardag, är så mycket vanligare. Den som är sockerberoende är ännu inte placerbar i lika tydliga fack som alkoholisterna, men det är på gång. Jag kan inte köpa mig fri. Jag kan inte förhandla mig frisk. Jag kan inte smita undan.
När jag accepterar det och omfamnar min egen verklighet - att jag har en beroendesjukdom som jag inte kan ignorera - då öppnas dörren för mitt fortsatta tillfrisknande. Liv. Det är inte synd om mig. Då hittar jag vägen fram där jag hanterar situationen och växer.

söndag 15 maj 2011

Arne Hegerfors - "Jag drack coca-cola till allt!"



Igår berättade Aftonbladet om att Arne Hegerfors kropp kollapsade. (Plus-artikel, du måste ha Plus för att kunna läsa) Han levde på bullar och läsk en dag vaknade han upp efter att ha legat avsvimmad utanför hissen. Han säger att kroppen sa stopp och att han radikalt ändrade sina vanor. HAn har bytt skräpmat, wienerbröd, godis och läsk till bland annat grönsaker, lax och avocado. Han har börjat motionera. Ett nytt liv, enligt Arne själv.
Utan att ha djupare insyn i hans livsstil och beteende verkar det vara en tydlig sockerfälla som Arne fastnade i. Han har tagit sig ur med hjälp av en förändrad livsstil. Beroende eller inte, att fler kända profiler och okända människor får utrymme i media och berättar om sockerchocker och följdeffekter, desto bättre är det.
SVT visade i fredags ett inslag om mat och produktmärkning i butiker. (Scrolla fram till 15.20 minuter in i programmet). Att endast 1 av 5 produkter som kontrolleras får godkänt. Att märka godis med "rikt på fibrer" och andra tricks för att få (framför allt barn) konsumenter att handla just deras produkter. Det är även här väldigt bra att debatten kommer upp, och att Sverige fortsätter att utvecklas i frågan. Vi konsumenter har rätt att veta vad vi köper och att sk "kvalitetsmärkningar" är att lita på.

För övrigt har jag en bra men intensiv helg. Igår blev pappa Dane svensk mästare i veteran-traktorplöjning och det är andra gången på tre år han tar den titeln. Grattis pappa!

lördag 14 maj 2011

Pappa vann!

Min pappa knep guldet i dagens SM i plöjning för veterantraktorer. Glädje! Bara några minuter kvar till middagsgästerna kommer. Hektiskt dag. Tips-Köp och läs Aftonbladet och Arne Hegefors berättelse om du inte redan gjort det. Kan han ha vara sockerberoende? Mer om det imorgon. önskar oss alla en abstinent kväll i sinnesro.
Sänt via BlackBerry.

fredag 13 maj 2011

När det inte är som man tänker sig + SM i Veteran-plöjning


Två dagar i rad har Blogger/Blogspot haft problem större delen av dagen vilket gjort det omöjligt att blogga på morgonen som jag brukar. Jag märker att jag blir riktigt irriterad när det inte fungerar som det ska. Rutinen att kunna posta ett inlägg på morgonen på väg till jobbet är en vana som är viktig för mig. Dessutom har kommentarfunktionen inte fungerat heller. Det verkar ha att göra med något underhåll och förhoppningsvis ska det vara ordnat nu. Rutiner har blivit viktigare för mig sedan jag började arbeta i tolvstegsprogrammet. Det är en viktig grund i min verktygslåda och det blir uppenbart jobbigt när jag inte kan följa rutinen.

Nåväl. Imorgon är det dags för en av årets mer udda händelser; vi ska åka till ett säteri utanför Mjölby och heja på min pappa som ska representera Västra Götaland i SM i Veteran-plöjning! Det går samtidigt som VM i konventionell plöjning och det är ett jätte-evenemang. Pappa har vunnit SM förut och nu eftersom det är VM är det automatiskt fler tävlande eftersom evenemanget i stort har fått större uppmärksamhet. De är totalt drygt 20 personer som tampas om pallplatserna. Bilder och rapport utlovas.
Det brukar vara si och så med lågkolhydratalternativ på de här evenemangen, så jag får planera att ha med mig allt hemifrån. Jag kan inte heller räkna med tillgång till micro så det blir att tänka brett och kreativt gällande lunch och mellanmål. Middag äts hemma sen. Makrill, avocado, babybell, nötter och oliver blir en bas att stå på. Vi hoppas på fint väder!
Ska passa på att prata med Magnus Samuelsson också, världens starkaste man, som ska vara med på evenemanget. Vi jobbade ihop under 2009 på Ladies Night.
Vad ska du pyssla med i helgen?

Driftstörningar på Blogger

Det går inte att skriva nya inlägg för tillfället, det ska vara löst inom kort enligt Blogger. Håll utkik! Vh, Gunilla
Sänt via BlackBerry.

torsdag 12 maj 2011

Driftsavbrott.


Jag har inte kunnat logga in på Blogger förrän nu, därav sent inlägg. Idag har jag testföreläst på ett affärsutbildningsföretag. De samlar potentiella lärare/föreläsare som får varsin kvart för att ge en miniföreläsning i sitt ämne. Mitt ämne var Projektledning. Vi var sju testpiloter och jag fick börja. Det var skönt. Jag bestämde mig redan innan att om det skulle finnas en chans att välja, så ville jag börja. Det är lika bra att det få det gjort, samtidigt som åhörarna fortfarande (förhoppningsvis) är fräscha och uppmärksamma.
Jag tycker att det gick bra. Jag trasslade in mig i en onödighet, men i övrigt kändes det som att det gick vägen. När det kommer till att föreläsa har jag lärt mig på vägen att jag aldrig får underskatta behovet av förberedelse. Det går att komma en bit på talang, men, särskilt som idag, när det smyger sig på lite nervositet, då är förberedelsen det som håller mig kvar i att faktiskt kunna leverera.

Kopplingen till mitt liv går att göra med min beroendesjukdom. Behovet av förberedelse på det området är för mig skillnaden mellan framgång och återfall. Så illa kan det faktiskt vara. Jag är i tillfrisknande, men jag blir aldrig så frisk att jag inte behöver planera. Så snart jag tror att jag är som alla andra, att jag är "normal", att jag är frisk och kan äta som alla andra, går jag bort mig. Jag behöver inte jämföra mig med andra. Jämförelsen med andra går genom samma steg som förhållningen till sötsaker. Får inte, kan inte, vill inte , behöver inte. Till en början fattar jag att jag inte får jämföra mig med andra. Snart förstår jag att jag inte kan, ingen är den andra lik. Jag vill inte jämföra mig med andra. Till slut kommer befrielsen i att jag faktiskt inte behöver.
Så när andra i min närhet inte behöver förbereda sig när det gäller mat, betyder inte det per automatik att inte jag behöver det. Tvärtom, jag vet att jag behöver det. Det är ett verktyg för mig som håller mig alert. Det är jag själv som sätter nivå och standard. Jag behöver inte anpassa mig till andras.

Det är frihet för mig.

onsdag 11 maj 2011

Det började när jag var så liten

Här kommer ännu en text från för några år sedan, när jag började reflektera över hur länge jag varit beroende, och hur det såg ut när jag var barn.

"Det börjar redan när jag är tre, fyra, fem år gammal. Jag ser kristallklara bilder av mig själv i köket hemma med mamma. Hon bakar ibland och jag älskar det. Det finns en sockerkaksmix som bara ska blandas med mjölk, smör och vatten och sedan vispas och läggas i en form med smör och ströbröd. Jag är helt galen i smeten. på riktigt, GALEN. Mamma ger mig en matsked för att jag ska få smaka på smeten. Det kan bli både tre och fem skedar innan mamma till slut säger ifrån. Mamma äter också. Det finns tillfällen när jag är ensam hemma då jag blandar ihop smet själv och äter upp alltihop utan att alls grädda i ugnen. Det smakar fantastiskt i munnen. En stund efteråt får jag kraftiga magsmärtor och lovar mig själv att aldrig göra om det. Det löftet är värdelöst. Jag smyger ofta in i köket och tar fram en matsked ur översta lådan. Sug har övertygat mig redan när jag är på väg ner från trappan in till köket, att jag ska göra just så. Jag ställer en stol jämte spisen för att nå upp till den översta raden av köksskåp. Där det finns olika tillbehör till bakningen. Eftersom jag är så kort att jag behöver stå på stol kan jag inte vara mer än fyra eller fem år gammal. Jag plockar försiktigt fram florsockerpaketet. Lyssnar en extra gång efter ljud från mamma, min syster, eller pappa. Det räcker att jag ser paketet så kan jag fysiskt känna att det vattnas i munnen på mig. Sug, min bästa vän, står på vakt i köksöppningen. Han övertygar mig om att kusten är klar och att det är bara för mig att njuta. Jag litar på Sug. Stoppar ner matskeden i förpackningen och slevar upp en rågad sked med florsocker och stoppar i munnen. Jag minns känslan som om det bara är en kort stund sedan. Smaken av florsocker som smälter mot gommen och tungan. Hur det sakta flyter ner i halsen och ner i magen. Det finns ingen hejd. ”Ta en sked till” säger Sug med sin sammetslena röst.
Om ingen kommer på mig, eller om jag inte känner att jag är på väg att avslöjas, kan jag stoppa i mig sju, åtta matskedar innan jag får nog. Eftersmaken är alltid densamma. Sockerchock och magsmärtor eller yrsel. När jag avbryter gör jag det på grund av att jag hör någon, eller att ruset blir så tydligt att det gör mig yr. Jag är tvungen att gå ner från stolen. Jag behöver inte mer än ställa tillbaks stolen på sin plats och börja skölja av skeden under vattenkranen för att tvätta bort alla spår, innan han står där, precis bakom min rygg. Ångest. Som en gigantisk varulv med sina äckliga gröna ögon genomborrandes min lilla kropp. Han drar på sina äckliga smilband och säger ”värdelös”. Stanken från hans unkna andedräkt sköljer över lilla mig och jag kroknar. ”Du är värdelös”. Jag torkar omsorgsfullt matskeden. Lägger tillbaka den i kökslådan. Tittar en extra gång på skåpet och runt om i köket för att se till att allt ser ut precis som det ska. Torkar mig runt munnen. Går med tunga steg därifrån med Ångest direkt efter mig som en kall, möglig filt. Det är obehagligt och äckligt. Jag är rädd. Jag är så liten. Men jag känner Sug och Ångest som mina bästa vänner. Trots att de gör mig så illa. "

tisdag 10 maj 2011

Sjukvården är sjuk


Delar av den i alla fall. Som många säkert läst berättade Expressen igår om Linda Tettzell från Kinna i Västergötland, som fick rådet att göra en magsäcksoperation för att få kontroll över sin diabetes. Idag, ett halvår senare, sitter hon i rullstol. Hon är förlamad i båda benen och har fått en hjärnskada. Linda var inte överviktig, ändå rekommenderades hon gastric bypass.
Det blev komplikationer, hon fick inre blödningar och opererades akut. Hon fick syrebrist i hjärnan vilket ledde till förlamningen och hjärnskadan.
Läkaren Jerker Isaksson på Borås Lasarett säger - Vi har självklart gjort en internutredning men inte lyckats finna att någon gjort ett misstag.
Säg det till Linda. Misstaget begicks när hon blev rekommenderad operation. Diabetes behandlas bäst genom lågkolhydratkost. Om diabetikern också har ett mat- eller sockerberoende, behöver beroendesjukdomen också behandlas.
Västra Götaland planerar genomföra 1000 liknande operationer i år. Jag skrev i februari i år om hur kirurgi angriper symptom, inte grundproblemet. Läs om det här.

Jag håller tummar och tår för Linda. Jag hoppas att hon, envis som hon verkar vara, orkar igenom rehabiliteringen och klarar av att börja gå igen.

måndag 9 maj 2011

Jag är inte ensam


I helgen har jag blivit påmind om hur viktigt det är med gemenskap. Mitt tillfrisknande och fortsatta abstinens är beroende av att jag delar med mig av min vardag, mina upplevelser och erfarenheter med andra personer. När jag isolerar mig ger jag beroendesjukdomen större utrymme. Jag tappar perspektivet och mätpunkterna med det som är utanför mig själv och har enklare att fastna i mina egna tankesnurror. Innan jag fick kontakt med andra som är som jag, beroendesjuka, så trodde jag inte att det fanns några. Jag trodde på allvar att jag var ensam och att ingen förstod. Ingen visste om mina mörkaste hemligheter. Jag trodde att jag var ensam om att bete mig med sötsaker som jag gjorde.
Genom att komma i kontakt med andra, först genom intensivkursen för sockerberoende personer, och sedan genom tolvstegsgrupper var det som om någon släppte på trycket. Helt plötsligt fick jag luft i lungorna igen. Jag insåg att jag inte är min sjukdom, jag är Gunilla som har en sjukdom.

En bild som hjälper mig när jag hellre vill dölja och förtränga:
Mitt liv är som ett hus med en källare. Jag har sopor i källaren som jag skäms över. Jag vet att de luktar illa och jag öppnar aldrig dörren. En dag börjar golvet mellan nedervåningen och källaren att ruttna. Jag bygger på med nya fina plankor ovanför det gamla golvet och allt är fint igen. Men en dag börjar även de nya plankorna att ruttna. Jag bygger på med nya, dyrare, finare plankor. Så där håller jag på. Till slut har jag svårt att stå raklång i min enplansvilla. Mitt rörelseutrymme har minskat och golvet ruttnar fortfarande.
Istället behöver jag från början rensa ut soporna, skrapa bort allt trä som luktar illa och i värsta fall börjat ruttna. Det kommer att lukta illa under processen. Kanske till och med någon granne märker. Men det blir en kort insats och det nya livet blir renare och friskare. Kanske blir grannen inspirerad att rensa ut sin egen källare....

söndag 8 maj 2011

Något varje dag


Det händer mycket nu. Det skrivs om lågkolhydratkost, socker och beroende var och varannan dag. Det är spännande att följa. Mycket har hänt på de sex åren som jag varit på den här inslagna banan. Det som i början var märkligt, avvikande och strikt har blivit mer än en fluga, det har börjat bli en folkrörelse. Det är jättebra. Bara genom att jag själv blir medveten om något kan jag förändra mitt beteende och mitt liv. Det hjälper inte hur många gånger en utomstående person försöker förklara "sanningen" för mig. Det måste komma inifrån mig själv.
Igår skrev Expressen om fettskatt och det verkar ytterst osannolikt att en sådan skatt skulle bli verklig i Sverige. Tack Gud för det.

Igår var det kosläpp, eller betessläpp som Arla kallar det. Det var häftigt! Kossorna var väldigt söta och yra när de släpptes ut. Jag älskar att ströva runt på en bondgård. Jag blir påmind om min uppväxt på lantgård (spannmål, inga djur) och att jag älskar omgivningarna, naturen och det där med att bruka jorden.En friskfaktor, definitivt.

Jag går igenom en del gamla texter som jag skrev i början av min nya livsstil. Det är värdefullt att ibland blicka bakåt för att se hur min egen utveckling på området sett ut de senaste åren. När jag var aktiv i mitt beroende, åt jag oftast sötsaker tills det kändes som om jag skulle spricka. Enda rationella lösningen för att magsmärtorna skulle försvinna, var att varken äta eller dricka en millimeter till. Ändå kunde min manipulativa röda hund få mig helt övertygad om att lösningen på problemet var att äta mer. Mer godis, mer sött, mer. Och jag gick på det. Nästan varje gång. Idag kan jag titta tillbaka och känna stor empati med mig själv och hur jag levde och mådde. Jag var fastkedjad i mitt beroende och blev ynklig. Oförmögen att ta mig ur själv. Och beroendesjukdomen är sådan. Jag kan aldrig behandla mig själv. Jag behöver hjälp utifrån.

PS. Vet inte om du uppmärksammat Ola Lindholm i tidningarna de senaste dagarna. Läs hans blogginlägg om situationen här och skapa dig en egen uppfattning.