torsdag 14 april 2011

Sol och vårtrötthet




Äntligen är den efterlängtade solen och värmen här. D-vitaminbehovet gör sig påmint och precis som alla andra vårar blir jag trött när solen väl tittar fram. Det borde ju vara tvärtom. Den kalla mörka vintern får äntligen ge med sig, vårblommorna och fåglarna sätter färg och ton på tillvaron som vaknar efter idet.
Min vårtrötthet är ett säkert vårtecken. Det brukar gå över efter ett par veckor när min kropp vant sig vid ljuset. Under den här perioden ökar alltid mitt sug efter socker. Jag har ingen bättre förklaring på det än att jag tidigare, i större delen av mitt liv använt socker och sötsaker som en kickskapare, en boost för att få energin tillbaka och få tröttheten att släppa. Det gav en kortsiktig önskad effekt, men i långa loppet gjorde det mig ännu tröttare. Då behövde jag mer socker än förra gången, för att toppa dalen. Så höll jag på, vår ut och vår in. År ut och år in. Kroppen vänjer sig. Precis som en nikotinist eller alkoholist eller heroinist behöver öka dosen löpande för att uppnå samma effekt, behövde jag som sockerberoende öka dosen löpande för att bli nöjd. Längden på nöjdheten förkortades med samma frekvens som dosen ökade. En svart mörk spiral som snurrade fortare och fortare. Det hjälpte inte särskilt mycket att GB Glass och andra sötsaksproducenter intensivmarknadsför sina sockerprodukter under våren. Jag kunde fastna med blicken som i trans på en reklampelare. Det tog inte många minuter innan jag upplevde det som att någon annan lyfte mig i nackskinnet och släpade mig till närmaste Pressbyrån eller 7Eleven. Innan jag visste ordet av stog jag i kön med en, två, tre eller fyra glassar och skulle betala. Ibland kunde jag börja äta på den första redan i kön, eftersom kassörskan bara behöver streckkoden på förpackningen för att kunna slå in varan. Efteråt, när glassen/glassarna var uppätna (det tog inte många minuter) kom skammen och ångesten som ett brev på posten.

Idag klarar jag mig utan. Vilja tar mig en bra bit, men det räcker inte hela vägen fram. För att jag ska kunna leva med min beroendesjukdom behöver jag verktyg varje dag. Ett av de viktigaste för mig är gemenskap. Jag är inte ensam. Det finns andra som är som jag, och som gått före. Jag kan lära mig mycket genom att lyssna på deras berättelser. Det finns tillvägagångssätt och metoder jag kan följa för att ta mig framåt.

Jag ska inte bara överleva - jag ska leva.

4 kommentarer:

Catherine sa...

din blogg är ett av mina mest värdefulla verktyg. tack!

Gunilla Sahlin sa...

CATHERINE - tack för ditt inlägg. Glad för att bloggen är ett verktyg för dig. Kram G

caena sa...

Många ggn behövde det inte komma skam och angest över mitt svullande. Jag ansåg att de som alskade mig skulle älska mig för mig.... men nu fick jag den där vårtröttheten du skriver om. Har inte uppmärksammat den tidigare!

Gunilla Sahlin sa...

CAENA - tack för din kommentar. Den kopplingen gjorde inte jag heller förrän bara några år sedan.