söndag 3 april 2011

Dimma


Idag är det dimmigt här. Det verkar som att de milda graderna i luften får det kalla havsvattnet att börja "ryka" och det är alltid ett häftigt inslag på våren när vattnet börjar värmas upp sakta, sakta.
Förra våren hade vi två hela dygn när dimman var så tät att man knappt såg en meter framför sig, det var som en vägg. Det räckte att köra några kilometer in mot land så kunde det vara klarblå himmel och strålande sol.

Så kan det vara för en beroendehjärna också. Aktiv, drogandes, var det som om jag befann mig i en tjock tät dimma. Jag hade svårt att orientera mig, var mest trygg med det som var absolut närmast mig. Jag hade svårt att relatera till, eller ta in intryck från människor och situationer som var utanför mig själv. Jag var, när det kom till personliga delar av mitt liv, inåtvänd och asocial. Ytligt översocial, men på djupet blank. Drogen gjorde min hjärna dimmig och jag kunde ofta tala osammanhängande och uppfattas luddig av omgivningen. Jag kunde fastna i resonemang som ingen annan än jag själv egentligen förstod eller brydde sig om.
Till slut blev dimman en så naturlig del av min vardag att jag trodde att jag såg klart. Jag trodde att mina, väldigt korta perspektiv, var norm och att jag hade stenkoll på läget. Men när jag kom i kontakt med avgiftningen från min drog var det som om någon räckte fram en hand i dimman, och drog mig mot utkanten. Plötsligt såg jag klarare. När jag stod helt utanför dimväggen, kände solen mot ansiktet och såg milsvida omkring, var det som om en hypnos hävdes. Jag gick ut från min pseudo-värld tillbaka in i verkligheten igen. Avgiftningen från min drog var helt nödvändig för att lämna dimhjärnan och fritt kunna påbörja mitt tillfrisknande.
Det var helt nödvändigt för mig att ha nolltolerans till min drog. Minsta lilla felsteg och dimman kom tillbaka sakta men säkert. Dimväggen var så nära. Genom att börja mitt tillfrisknande efter att jag klivit ur dimman fick jag färg igen. Den gråa skuggan av en människa blev en vital, levande person. Jag tänker aldrig kliva in i dimman igen.

Inga kommentarer: