fredag 1 april 2011

Att vilja hjälpa andra

Det är en naturlig effekt av att själv upptäcka något nytt, något livsförvandlande. När jag läst Bitten Jonssons "Sockerbomben" första gången ville jag köpa ett helt lager och ge till flera i min omgivning, tänk om de omkring mig kunde få samma information och aha-upplevelse som jag fått. Det är lätt att rekommendera något som jag själv upplever fungerar. Och det är lika lätt att avfärda något som jag har dåliga erfarenheter av. Men om jag sätter mig själv i andra stolen - jag är aldrig mottaglig för nya intryck påtvingat. Det måste börja med ett intresse inom mig, som öppnar upp lusten att ta emot information och intryck. Den lusten kan exempelvis väckas genom att någon som står mig nära genomgår någon form av positiv förändring och jag vill veta vad som inspirerat personen.
Det är samma sak tvärtom. Det finns många i min omgivning som noterat min förvandling de senaste åren. Vikten är så klart det mest uppenbara, men att leva med en beroendesjukdom är så mycket mer än mat.
Däremot har jag de senaste åren lärt mig att inte svara på frågor som ingen ställt. Det går inte att predika för döva öron. Det leder ingenstans, i värsta fall får det helt motsatt effekt än vad mina goda intentioner ville.
Men när ett ljus av nyfikenhet visar sig, och frågor börjar ställas, då tar jag alltid hand om möjligheten att få berätta min historia. Det är mina egna, subjektiva upplevelser och jag är varken läkare, forskare eller har någon form av utbildning på området. Men jag är specialist på hur jag själv lever med min beroendesjukdom och det är vad jag kan ge, till den som vill lyssna.

4 kommentarer:

Nelliesmamma sa...

Jag KÄNNER IGEN MEJ! Jag ville ställa mej på torget varje timme och predika om hur otroligt frisk och sund och stark man kan känna sig! Allt som krävs är att hoppa kolisarna.

Men det funkar ju inte, man betraktas som en dåre om man yppar den sanningen för någon som inte frågat, eller visat intresse själv.

Jag kan väl få berätta om min mans dotter? Hon påstår att hon vägde 86 kilo förra söndagen, idag visar vågen 78. "Det måste vara fel på vågen" säger hon. Och jag är beredd att hålla med.

MEN hon åt otroliga mängder socker OCH salt innan, så att, helt otroligt kanske det inte är ändå? Men det är 5 centimeter mindre tjej runt magen så här efter en vecka....

..

Gunilla Sahlin sa...

NELLIES MAMMA - tack för ditt inlägg. Tänk ATTRACTION not PROMOTION. Genom att du lever abstinent och i tillfrisknande så kommer du attrahera din omgivning att bli påverkade av din förvandling, ditt goda humör, din sunda inställning till dig själv och socker etc. Bit för bit, en sak i taget. Det låter otroligt häftigt med din mans dotter. Om hon helt tvärt lagt om kosten kan hon ha tappat stora mängder bunden vätska också, vilken kan förklara en del. Jag har aldrig hört om 8 kg på en vecka, särskilt på människor som inte har en extrem övervikt (ingångsvikt på över 150 kg ex). Men det är bara att gratulera henne! Mat och vikt är en del av tillfrisknandet, men som du vet genom att ha läst min blogg vid det här laget, jag är övertygad om att det är inte det enda. För att hennes viktnedgång och välmående ska bli bestående och progressivt behöver hon komma i kontakt med tolvstegsprogrammet. Lycka till, till er båda! Kram G

Nelliesmamma sa...

Dr Phil är lite av en idol... Han använder uttrycket:

Du kan inte tala om för en person att hon ska ändra sig/sitt beteende - du kan bara INSPIRERA henne till förändring!

Ditt uttryck var precis lika bra!

Gunilla Sahlin sa...

Jess, älskar Phil =)