lördag 9 april 2011

Antaganden - "the mother of all f*ckups"


Någon sa - "Assumptions are the mother of all f*ckups". Antaganden är grunden till alla haverier, på snällt översatt svenska. Vi nöjer oss sällan med den information vi har om en särskild händelse, eller skeende. Vi har i princip aldrig alla fakta eller all information, förutom när situationen handlar om enbart oss själva. Har vi varit med från start till mål i händelse X, så har vi all fakta och kan göra korrekta antaganden eftersom ingen information är obekant.
Men de situationerna är oladdade. De laddade situationerna är när jag har delar av informationen. Jag vet till en viss grad vad som hänt, men jag har inte all information. Våra hjärnor fungerar så att jag då medvetet och omedvetet börjar dra slutsatser genom antaganden "så här borde det vara", "det var antagligen det här som hände". Vad bygger jag mina antaganden på? Tidigare erfarenheter. Mitt eget kartotek av händelser, sannolikhet och erfarenheter av liknande situationer. Om något hänt på exakt samma sätt åtta gånger tidigare, utgår jag ifrån att det var så även den nionde gången, trots att jag överhuvudtaget inte alls vet det. Och eftersom jag utgår från mina egna tidigare erfarenheter kommer ju antaganden gjorda av flera personer gällande samma situation att resultera i lika många versioner av vad som hände, som personer som har en åsikt.

Jag tror att detta är en av anledningarna till att de olika sidorna i lågkolhydratdebatten har svårt att mötas och förstå varandra. Till och med grupperingar som befinner sig på "samma sida" i det grovt uppdelade för eller emot. Den grupp som jag är en del av är beroendepersoner som är för lågkolhydratkost genom egen erfarenhet. För många av oss är maten ett väldigt viktigt verktyg, men det räcker inte att äta lågkolhydratkost för att hantera beroendesjukdomen. Detta gör oss annorlunda än de lågkolhydratförespråkare som inte har en beroendesjukdom. Om vi inte kan se att vi har olika sätt att närma oss samma sak - lågkolhydratkost - kommer det att skapas onödiga slitningar och i värsta fall konflikter. Vår nedärvda längtan att kategorisera och gruppera allt och alla lägger krokben på oss själva när vi fastnar på det som skiljer oss, istället för att hitta det som förenar. Jag hoppas att vi kan lyfta blicken och se på situationen med lite bättre perspektiv. Då kommer vi få bättre förståelse för varandra och kan stötta istället för att döma.

Inga kommentarer: