fredag 25 mars 2011

Skam och förnedring


Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer att ha mycket bättre insikter om hur utbredd beroendesjukdomen är. I en del avseenden brukar vi höra "mörkertalet är stort". Det kan handla om alltifrån självmordsstatistik till sexköp, misshandel i hemmet, till hur utbrett dyslexi är. Att mörkertalet förblir stort hänger ihop med en stor skopa skam inför det inträffade/tillståndet, förnekelse och förnedring.
Ingen vill ju stå i dagsljus naken på offentlig plats. Att erkänna sig som brottsoffer eller som avvikande på något sätt från normen är väldigt tufft.
Beroendesjukdomens mest centrala och tydligaste markörer tycker jag är: - Kontrollförlust - Övertygelsen om att drogen löser alla problem

Kontrollförlust är samma sak som förnedring. När jag som beroende tappar kontrollen tappar jag min förmåga att hantera mig själv, mina nära och min situation på ett värdigt sätt. Jag blir ovärdig, pinsam och till slut okontaktbar. Jag tappar empati och förmåga att lyssna in signaler från min omgivning om hur saker och ting är ställt. Känns det igen? Det spelar ingen roll vilket utlopp vi har. Socker, mat, alkohol, spel, narkotika. Vi hamnar där tillslut allihop. Vi når botten.

Övertygelsen om att drogen löser alla problem följer med ner i spiralen av kontrollförlust. Jag kanske har ångest över en situation på jobbet, eller privat. Saker och ting glider mig ur händerna. Min drog blir lösningen på problemet. Även om jag rationellt vet att det enbart är kortsiktigt, att verkligheten kommer tillbaks som ett skrikande vildjur när kicken/lugnet (beroende på om jag speedar eller lugnar med min drog) så köper jag mig ett fönster av tid där jag kan slappna av. Som aktiv beroende har jag väldigt svårt, i princip omöjligt att slappna av utan min drog. När verkligheten återkommer, kommer ångesten tillbaka och lösningen är... nästa rus/lugn genom mer av drogen.

Mörkertalet beroendesjuka i Sverige är stort. Viss forskning pekar på att drygt 30 % av befolkningen har markörer för beroendesjukdom. Men inte ens 5 % av dem är medvetna om det och jobbar med sin sjukdom. Om nu var tredje svensk ligger i den gruppen, då är i princip alla på något sätt i kontakt med beroendesjuka personer. Medberoende. Skamen och förnedringen färgar av sig effektivt när sjukdomen är obehandlad. Den anhörige, den medberoende, försöker städa. Sopa undan spår av det okotrollerade. Ljuger för sin makes eller frus skull om varför han eller hon inte kunde följa med. Kanske till och med ringer till makens eller fruns arbetsplats och sjukanmäler efter en natt i aktivt utagerande. Obehandlade medberoende hjälper mörkertalet att fortsätta vara stort. Är det den medberoendes ansvar? Nej, det är den beroendesjukes ansvar.
Men för att jag som beroende ska kunna ta mitt ansvar måste jag själv stå ansikte mot ansikte med min egen kontrollförlust och skam. Jag måste själv slå i botten för att kunna resa mig upp. Du hjälper inte mig när du städar undan alla konsekvenser av mitt beroende. Jag måste städa själv.

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej igen, Gunilla!
Du formulerar den smärtsamma bilden av beroendeproblematiken kort men väldigt talande här.Fast jag tycker att medberoendepersonligheter har SITT ansvar och det är naturligtvis inte ett ansvar för vad den beroende gör, utan just för vad DE SJÄLVA bidrar med i tragiken.Men DET är nästan ännu känsligare att tala om...
Hälsningar Lena Ess

Gunilla Sahlin sa...

LENA ESS - tack för din kommentar. Medberoende behöver tillfriskna precis som beroende behöver. Kombinationen beroende-medberoende som inte har insikt om läget blir negativ i längden. Samma person kan också (ofta) ha både beroende- och medberoendeproblematik. Kram G

Magdalena sa...

Litet återfall som jag måste stoppa nu. Ganska typiskt vad jag förstår - exakt efter 3 månaderns sockerfrihet. Jag vet exakt vad som triggar igång - nötter + vin. Bara att sluta NU!

Gunilla Sahlin sa...

MAGDA - håller tummarna för dig. En dag i taget. Kram G

Magdalena sa...

Tack Gunilla. Jag tar det en dag i taget... just nu överäter jag ost + grädde allt för att inte falla åt sockret... Ska åka till Prag o 3 dagar och springa halvmaran, är så klart orolig för resan, maten etc men tar en dag i taget!

Gunilla Sahlin sa...

MAGDA - låter spännande! Håller tummarna. En dag i taget. Kram