torsdag 3 mars 2011

Intensivt manusarbete

Just nu jobbar jag så mycket jag kan med bokmanuset. Det går framåt på flera områden och det är väldigt spännande. Större delen av textmassan finns där, men det ska hamna i rätt ordning och fungera så att en utomstående läsare får bra flyt. Det är inte helt enkelt att sätta på sig andra glasögon än mina egna för att försöka förstå en annan person uppfattar det jag skrivit. Sådant som kan vara självklart för mig kan vara ett stort frågetecken för någon annan och så vidare. Jag har fått enormt värdefull feedback från några olika håll, tack för det - ni vet vilka ni är. Jag har en ambition att publicera ett kapitel här på bloggen, för att ge ett smakprov och öppna för feedback från dig som följer mig här. Det kommer att ske inom några veckor förhoppningsvis, jag återkommer med mer information om det när det blir dags.

Varför skriva en bok? Det är inte helt enkelt att svara på det för min del. Det startade med att jag började skriva ner tankar som kom till mig vårvintern 2007, när jag först fick höra begreppet "sockerberoende" och insåg snart att jag var en beroendeperson. Att skriva i princip dagliga reflektioner om vad jag tänkte och hur det kändes var ett sätt för mig att hantera och bearbeta hela processen. Jag tittade så klart bakåt, när började allt detta? I väldigt tidig ålder visar det sig. Jag hade skrivit i närmare åtta månader när min älskade syster, som är behandlingspedagog inom missbruksvården, frågade om hon fick läsa mina anteckningar. Det fick hon. När hon ringde tillbaka efter att ha läst var hon berörd. Hon sa att jag skrev om och relaterade till min drog socker, som de hon jobbade med relaterade till sina droger alkohol eller heroin, eller amfetamin eller vad de nu gick på. Hon sa att hon började förstå att det verkligen var ett beroende som det var fråga om för min del. "Du måste ge ut detta som en bok" sa hon. Där föddes tanken. Kanske kan mina reflektioner och erfarenheter hjälpa någon annan? Men hur kommer det att kännas att några av de mest personliga och privata (pinsamma) delarna av mitt liv blir till allmän beskådning för de som vill, är det värt det? Jag har testat lite grann, genom artikeln i Expressen den 6 december förra året. Att visa upp en bild där jag vägde 20 kg mer än jag gör idag, och berätta personligt om mitt beroende, är det hittills mest exponerande jag gjort. Men det var verkligen värt det. All feedback jag fått, både här på bloggen och alla mail och meddelanden på Facebook etc. Människor som fått upp ögonen för sitt eget beroende och sakta påbörjar sin väg till tillfrisknande. Det är värt det, och det kommer det att vara med boken också.

Inga kommentarer: