onsdag 16 mars 2011

Halv-döv


Jag har i tre dagar fått betydligt försämrad hörsel. Vet inte om det är en propp, men det är det antagligen. Idag ska jag till en läkare och förhoppningsvis få skölja ur örat ordentligt. Min pappa är döv på ena örat sedan massor av år på grund av en olycka, och jag börjar förstå lite mer hur det måste kännas för honom. Jag tror att jag hör ungefär 20 % på mitt vänstra öra. När jag pratar i telefon är det jättetydligt. Jag hör i princip ingenting och det som hörs är enbart diskant. Sitter jag i telefonkö och byter öra på varje "pip" så är det flera tonstegs skillnad. Skumt.

Det här får mig att tänka på vilka vanemänniskor vi är. När allt fungerar som det ska, lägger vi ingen notis på att det just fungerar, det ska det ju. Men så fort något skadas eller sätts ur balans, så blir vi påminda om vilka komplicerade skapelser vi är, och att det faktiskt är fantastiskt att allt för det mesta bara fungerar utan att vi anstränger oss. Hur ofta tänker du aktivt på att du måste andas in och ut till exempel? Eller att du måste blinka för att fukta ögonen? Eller exakt vilka muskler du ska dra ihop i ansiktet för att le mot någon du tycker om?
Det bara fungerar, impulser och signaler skickas kors och tvärs i våra kroppar och det bara fungerar. När det inte fungerar känns det tydligt. Men om det fortsätter att inte fungera över längre tid, vänjer vi oss vid det nya normaltillståndet. Pappa har varit döv på ena örat i över 25 år. Han har vant sig. Jag har varit det i tre dagar och tycker att det är fruktansvärt obehagligt.

Däremot har jag vant mig vid att jag är sockerberoende och inte kan äta allt som alla andra kan (i och för sig en definitionsfråga) äta. Det är inte längre fruktansvärt obehagligt, vilket det var i början. Bilden kanske haltar lite, men jag har lärt mig leva med min defekt och jag har hittat ett antal positiva effekter av den. Jag äter bra mat. Jag har fått kunskap om kroppen och hjärnan som är relevant även i andra sammanhang. Jag har fått en större förståelse för mig själv och varför jag är som jag är. Listan kan göras längre.

Håller tummarna för att läkaren kan ta bort min tillfälliga hörselskada, för jag vet inte om jag är beredd på att vänja mig vid det här tillståndet. (vilket man antagligen aldrig är)

2 kommentarer:

Anonym sa...

Hoppas det löser sig med örat. Propp -det refererar jag till kärlsjukdomar, så jag blev orolig när jag läste början av ditt inlägg. Skönt att det bra var en vaxpropp och inte en blodpropp! ;-)

Ju mer jag läser av det du skriver så slår det mig att vi är så omedvetna om många andras "handikapp" - funktionsnedsättningar... Som tex en dövhet syns ju inte. Ofta är det lite pinsamt att berätta om det och man orkar/vill inte ens berätta för alla i alla sammanhang. Överkänslighet mot kolhydrater är ett lika osynligt handikapp... Ännu värre är det ju om det inte är accepterat att man faktiskt kan vara det. Visseligen är vissa medvetna om det - men långt ifrån alla inom etablissemanget vill erkänna detta som ett problem.

Gunilla Sahlin sa...

ANONYM - tack för din kommentar. Nej, det är inte hjärtat. =) Jag håller med dig. Det är så lätt för oss att ha överseende med en människa som brutit benet och måste hoppa på kryckor, men depression eller allergi eller andra osynliga handikapp ser vi inte, och därför utgår vi från att allt är som det ska. Jag tror att det är som med pojken på stranden som är överfull med sjöstjärnor. Miljontals. Han lastar tillbaks en efter en i vattnet och en vuxen person säger: Det där är lönlöst, du kommer aldrig kunna rädda alla." "Kanske inte, men jag kan rädda den här". Jag älskar den bilden.