måndag 7 mars 2011

Det är dödligt allvar


Beroendesjukdomen är dödlig.
- Nä men, nu överdriver du allt.
En av de största fienderna till mitt tillfrisknande är min egen och andras förminskande av sjukdomen. För att komma vidare genom de fyra stegen av tillfrisknande, krävs att jag tar sjukdomen på allvar. Hur ska min omgivning annars kunna göra det?
Om jag ena veckan förklarar för familjen att nu är det minsann ändring, jag ska börja mitt nya liv och lägga om kosten totalt. Efter några dagar eller någon vecka om jag pallar, sitter jag där mitt uppe i fredagsmys med handen i godisskålen. Helt plötsligt är det som var så livsviktigt i måndags något som jag bortförklarar med att det är ju fredag, och en dag i veckan är det ju ok att äta lite sötsaker. Känns det igen? Situationen kan appliceras på min kommunikation med min partner, barn, eller helt enkelt mig själv om jag lever i singelhushåll. Jag höll på så i åratal. Förklarade dyrt och heligt på måndagen att nu är det på allvar. För att några dagar senare ha övertalat mig själv att just det här undantaget var ok. Det var det aldrig.

- Men ärligt talat, det här är väl inget konstigt? Dålig karaktär har vi väl alla lite till mans. För den som är beroende handlar det inte om dålig karaktär. Det finns tre förhållningssätt till droger, tre olika grupperingar i dagens Sverige som har olika benägenhetsgrad att bli beroende.

Varför är beroendesjukdomen dödlig? Tittar vi på sprutnarkomaner så har vi inte särskilt svårt att se att om de inte slutar kommer de att knarka ihjäl sig. Man kan ju faktiskt dö av en överdos. Många inser också att det går att dö av alkoholism. Antingen av att levern lägger av till slut eller att alkoholisten sätter sig i en bil ock kör ihjäl sig, eller liknande. Att det går att äta ihjäl sig är även det många överens om. Tänker på Gilbert Grape med Johnny Depp och Leonardo Di Caprio där deras mamma är så tjock att hon inte kommer upp ur sängen. När hon dör, alldeles för ung, bränner ungarna ner huset istället för att förnedrande plocka ut hennes döda kropp med en lyftkran. Att cigaretter dödar är alla utom möjligtvis tobaksindustrin överens om.
Beroendesjukdomen har flera utlopp och den är dödlig eftersom den alltid lever på kontrollförlust. Oavsett om det gäller sprutnarkomanen, alkoholisten, överätaren, spelmissbrukaren, arbetsnarkomanen, sockerberoende eller rökaren, det som är synonymt är kontrollförlusten. Jag kommer aldrig bli nöjd. Jag behöver alltid mer. Jag kommer att behöva öka min nästa dos för att uppnå samma effekt (oavsett om det var speed eller lugn jag var ute efter). Jungfrukicken - vår första tripp, minns vår beroendehjärna som ett brännmärke, även om vi inte själva alltid minns den medvetet. Vår beroendehjärna kommer att söka aktivt efter att upprepa den upplevelsen med frenetisk aktivitet. Eftersom beroendecentrum har kontakt med vår reptilhjärna sitter de signalerna så djupt i oss att det blir som primära behov. Min hjärna tror till slut på fullaste allvar att jag kommer att dö om jag inte får min drog. Det är en helt annan arsenal än dålig karaktär, det är en fråga om liv och död.
Och för en beroende i grupp 3 spelar det ingen roll vilket utlopp jag har. Kontrollförlusten kommer till slut att döda mig.

Vägen ur är att leva abstinent. Dels en första avgiftning (som fysiskt upplevs på väldigt liknande sätt oavsett om man är narkoman eller sockerberoende, nikotinist eller alkoholist.) Men det räcker inte med avgiftning. Efter att drogen är ur kroppen måste det långsiktiga tillfrisknandet ta fart direkt, annars riskerar jag att falla tillbaks i mitt aktiva beroende. Det absolut bästa verktyget för att hålla liv och utveckla abstinensen är att aktivt delta i ett tolvstegsprogram. Jag vet att många reagerar med "vadå, jag är inte alkoholist. Jag kanske dricker lite mycket ibland, men jag är INTE alkoholist." Som om ordet vore pestsmittat. Som om det vore märkt med kontrollförlust. Det är precis vad det är och det är precis vad jag har så svårt att acceptera om jag inte nått botten och givit upp. Insett att jag behöver hjälp. Att jag inte klarar av det här själv. Vi når alla botten innan vi kan ta oss upp, och då gör vi det tillsammans med och med hjälp av andra. Oavsett utlopp.

Innan jag inser att sjukdomen är dödlig och att den lever sitt eget liv, kommer den fortsätta att eskalera och blir bara värre och värre. kommer till slut ta livet av mig om jag inte tillfrisknar.

När jag tar mig själv och min sjukdom på allvar, kommer till slut min omgivning att göra det också, förr eller senare.

2 kommentarer:

Smith sa...

Det här känns som en viktig text för mig. Att ta mig själv och mina behov på allvar och visa mig själv den respekten att inte låta välmenande familj/vänner/släktingar "övertyga" mig om att jag kan smaka, bara lite, bara idag. Att vara konsekvent med det gör att det blir lättare för varje gång att tacka nej. Samtidigt som jag själv inte behöver tveka "ska jag eller ska jag inte äta sött idag?", behöver inte heller omgivningen fundera "Vill hon eller vill hon inte ha idag?". Det blir ett skönare liv, med större tydlighet om vem jag är. Jag är inte beroendet, men jag är den jag är. Med min personlighet och mina behov. Tack för en fin text!

Gunilla Sahlin sa...

SMITH - Tack för din kommentar. Konsekvent är ett underbart ord, inte sant? Hejar på dig. Kram G