fredag 4 mars 2011

Att gå från "kan inte" till "behöver inte"

När jag väl insåg att jag har ett beroende som jag inte kan ignorera började min färd mot tillfrisknande. Den resan är ständigt pågående men den sker i olika faser och steg. Jag är sådan att jag gärna vill ha allt på en gång. Jag vill förstå allt direkt och jämt ha svar på utmaningar och problem. Jag är något otålig i den bemärkelsen. När jag först fick information om begreppet sockerberoende våren 2007 fick jag kunskap. Massor med kunskap. Jag lärde mig jättemycket och läste Sockerbomben från pärm till pärm flera gånger. Jag tyckte att jag "kunde" det där med sockerberoende ganska snabbt. Så här i backspegeln ler jag lite kärleksfullt åt mig själv. I själva verket satte jag mig hårdare på händerna och fortsatte att tejpa för munnen, bildligt talat. Våren 2007 hade jag kört GI/LCHF i fyra år, mer eller mindre konstant och tappat 20 kg. Jag var smalare, men jag var inte lycklig. Jag såg mer ut som jag länge hade velat, men jag var inte fri. vi kallar det Vita knogars nykterhet. Att knyta händerna hårt, hårt och bestämma sig att inte äta "fel". Det går ett tag, olika länge beroende på hur långt man går med sig själv, men det håller aldrig hela vägen. Framför allt är det inget liv. Så när jag fick mängder med ny kunskap blev jag inte friare, jag blev än mer tyngd med hur det borde vara och hur jag skulle bete mig.

Först genom att styra om mot tillfrisknande ändrades läget och jag började andas igen. Det kändes som när man drar åt ett bälte för hårt runt midjan, då går det inte att djupandas, du andas med axlarna och blir till slut kraftlös och yr. Att släppa på bältet är en befrielse.
Stegen i tillfrisknande kan beskrivas så här:
FÅR INTE - jag har fått insikt om beroendesjukdomen ELLER jag haa valt att lägga om kosten för att enbart tappa i vikt. Jag FÅR inte äta godis, kakor, bröd, potatis etc et (alla har vi väl haft dessa långa listor på vad vi inte får äta)
KAN INTE - nästa steg kommer när jag får större förståelse för att jag faktiskt inte kan äta kolhydratder. Det är inte bra för mig, jag har en allergi, ett beroende som jag måste hantera. Här påbörjas acceptansen för beroendesjukdomen tycker jag. Innan dess följer jag en regel, nu förstår jag att det behöver vara mer än så. Jag förstår det, men jag sörjer över att det är så. Sorgen är jobbig och påtaglig att uppleva i "kan inte"-fasen, kan i värsta fall leda tillbaka till aktivt beroende och användande av drogen igen. Men då gäller = you fall seven times, you get up eight. Res dig.
VILL INTE - En tid in i tillfrisknande (skiljer från person till person) har känslan av att det jag inte kan äta, vill jag ju inte äta heller, infunnit sig. Sorgen jag kände tidigare börjar sakta men säkert förändras till en försmak av frihet. Den här processen tar tid. Tid tar tid. Vissa saker måste få växa fram, men det gör det. Genuint inom mig ändras mitt förhållningsätt till min drog i takt med att förståelsen och tillfrisknandet ökar och pågår. Jag vill inte stoppa i mig något som skadar mig.
BEHÖVER INTE - Frihet. Stabil. Trygg. Men inte på något sätt utan en hotbild. Min manipula sida av beroendet som alltid finns där, men som jag lär mig tygla, kan börja skälla som en ilsken hund när jag minst anar det. Bara för att jag är i "behöver inte"-fasen betyder. det inte att jag kan sänka garden. Men jag är mer skicklig på att använda mina verktyg. Jag har svart bälte i tillfrisknande, jag är ingen nybörjare längre.

Jag befinner mig någonstans mellan Vill inte och Behöver inte. Jag har inte svart bälte i tillfrisknande än, men det är mitt mål. Mitt bästa verktyg för att nå dit och stanna där är att aktivt arbeta med ett tolvstegsprogram i en sådan gemenskap. Du hittar mer information om olika sådana grupper här.

Maten är viktig, men det handlar om mer än mat. Maten är en del i tillfrisknandet. Det är det första påtagliga som blir en utmaning när vi ska lägga om våra vanor. För det är socialt, det är ett primärt behov, och ALLA har åsikter om vad som är bra eller dåligt. Ta det lugnt. Det kommer att lösa sig på vägen.

7 kommentarer:

Magdalena sa...

Å så bra inlägg Gunilla. Här är det vita knogar! ;o) Trevlig helg på dig!

Camilla sa...

Det låter så enkelt när du skriver det men jag känner mig fortfarande i den första, möjligen på väg till den andra, fasen. Ledsen över vad jag inte får äta mer men ändå glad att fått upp ögonen. Men min svaghet är att jag är ensam i detta. Som du skriver behöver jag gå i grupp och hitta stöd.

Hur gör du?

Gunilla Sahlin sa...

MAGDALENA - tack för din kommentar. Önskar dig all framgång i att komma igenom till ett friare förhållningssätt till ditt beroende, och hitta en gemenskap om du inte har det idag. Håller tummarna.
CAMILLA - tack för ditt inlägg. Det är en process, och inget steg sker av sig självt. Du har identifierat nästa steg, och det är att hitta en gemenskap. Du kan kontakta mig på gunilla@masterplanproductions.se om du vill så kan jag komma med tips. Kramar till båda.

Camilla sa...

Idag tog jag steget och ringde upp en stödgrupp i min stad. På måndag ska jag gå på första mötet. Hoppas på att kunna skapa mig ett liv värt att leva, inte en kamp. Du har varit en sann inspirationskälla för detta. Tack!

Gunilla Sahlin sa...

CAMILLA - underbart, grattis till ett viktigt steg mot tillfrisknande. Du kommer klara detta, en dag i taget. Massor med lycka till. Kramar G

Catherine sa...

Jag är i kan inte-fasen. Det är jobbigt som tusan! Men jag reser mig, om och om igen, så många gånger jag behöver! Det hjälper att läsa din blogg. Att känna att jag inte är ensam i världen om detta. Tack!

Gunilla Sahlin sa...

CATHRINE - tack för din kommentar. You fall seven times and get up eight. Vi reser oss alltid upp igen. Underbart att du känner support i bloggen. Jag vill även peppa dig så mycket jag bara kan att ta kontakt med en självhjälpsgrupp. Du är inte ensam och gemenskapen och ett aktivt arbete i tolvstegsprogrammet kommer vara avgörande för att komma vidare till "VILL INTE" och "BEHÖVER INTE". Håller tummarna. Kram G