torsdag 31 mars 2011

Ny forkningsrapport om beroende

Det här är en väldigt intressant artikel. Sammanfattningen säger allt: "Denna kunskap också underlätta för samhället att se på beroendetillstånd som en sjukdom och kan medföra att dessa personer lättare kan få den behandling de behöver", säger Elisabet Jerlhag. Viktigt, viktigt, viktigt. Tack Bertil för tipset.

En bra torsdag


Idag ska jag föreläsa på en yrkeshögskoleutbildning med inriktning TV-produktion. Det är den andra inspirationsföreläsningen om ledarskap och förra gången var riktigt trevlig. Det finns två klasser på utbildningen och båda är med. Att föreläsa är en del av mitt företags verksamhet och det är utvecklande att få göra det. Framför allt är det Ky/Yh-utbildningar (kvalificerad yrkeshögskoleutbildning) för vuxna, i lite olika sammanhang. Jag lade om riktningen för mitt företag något mellan 2010/2011, när jag gick från att ha några få stora kunder till att ha fler kunder på färre timmar. En av anledningarna var att jag ville skapa utrymme för att föreläsa mer, ett affärsområde som jag nu utvecklar ytterligare. Jag anlitas för att prata om projektledning, ledarskap, time management, gruppsykologi och andra relaterade ämnen. Även om det blir en del metoder och figurer så betonar jag mer den personliga utvecklingen och psykologin i ledarskap. Visst är det bra att lära sig formler och staplar, men om studenten inte får med sig innehållet, mjukvaran, förståelsen för olika ledarstilar och hur vår mentala status påverkar oss hur professionella vi än är, så blir det fattigt och teoretiskt utan verklighetsförankring.

Jag håller på att utveckla föreläsningsserien om ledarskap med att inbegripa beroendesjukdomen. Eftersom var tredje person har markörer för beroende, och ytterligare en tredjedel har har markörer för ett skadligt bruk, så är det mer regel än undantag att det finns beroendesjuka på arbetsplatser, i projektgrupper, hos kunder och i övrig närhet. Det som händer hemma hos den mest lojala av medarbetare kommer att färga av sig på jobbet, oavsett hur mycket personen i fråga kämpar med att hålla skenet och gaistern uppe. Som utbildare av framtida ledare och medarbetare vill jag informera om det. Jag är inte färdig med konceptet men jag ska testa att beröra ämnet idag för att se vilken respons det har.

onsdag 30 mars 2011

En sjukdom - flera utlopp


Jag skrev om det den 12 december men vill påminna mig själv. Beroendesjukdomen är en. Utloppen flera. Det förenar mig med en stor massa av människor som på olika sätt varje dag lever med sin sjukdom. Flera av oss lever numera i tillfrisknande och har ett mer avslappnat förhållningssätt (not, inte att misstolkas som slarvig/inkonsekvent/förslappad) till beroendet. Vi har fått verktyg för att varje dag leva abstinent och njuta av livet och allt det erbjuder.
Forskning pekar på att en tredjedel av Sveriges befolkning har markörer för beroende. En annan tredjedel har markörer för ett skadligt bruk. Sista tredjedelen är befriade. (Läs mer om de tre olika förhållningssätten här.)
Om nu var tredje person jag möter är som jag, förlorat beroende i en sjukdom som är dödlig och progredierande, så innebär det att vi har något viktigt gemensamt. Men mindre än 5 % av den tredjedel som är beroende känner till sin sjukdom och jobbar aktivt med att tillfriskna från den.
Det finns alltså ett stort antal beroendesjuka, och ett ännu större antal anhöriga till dessa som fortfarande lever i mörker och okunskap. Och att vara en, eller leva med en aktiv beroendesjuk är ingen dans på rosor. Alla som varit eller är i den situationen vet. Skam, skuld, ilska, förtroendekris, förakt, besvikelse. Till slut - immunitet mot känslor. Eller det är i alla fall så det kan kännas.
Tänk om bekämpningen av beroendesjukdomen, oavsett utlopp, kan få vara en del av matrevolutionen som nu breder ut sig över vårt land. Det metabola syndromet påverkar oss nämligen i större grad än vad vi tror. Jag tror att det påverkar en beroendesjuk oavsett utlopp, och att det metabola syndromet också helt enkelt kan vara en effekt av beroendesjukdomen på samma gång.
Det är enkelt, lite för enkelt, att säga att allt löser sig med lågkolhydratkost, i alla fall när det kommer till oss beroendesjuka. Vår "medicin" innehåller mer än en förändrad kost. Vårt tillfrisknande innefattar en biokemisk reparation och ett andligt tillfrisknande. Det innebär att släppa kontrollen och återta den på samma gång. Det fungerar. Välkommen in i gemenskapen.

tisdag 29 mars 2011

Om sockerberoende på GI Viktkoll


Jag har blivit intervjuad av Lotten Odh på GI Viktkoll och berättar där om sockerberoende. Jag tror att man måste vara medlem för att se artikeln, men om du är det/eller vill bli, klicka här. Anledningen är att jag hittade in till lågkolhydratkost via GI Viktkoll för massa år sedan och har haft kvar mitt medlemskap sedan dess. Det finns många bra recept att anpassa ännu mer till lägre lågkolhydrat om man så vill.

Lågkolhydratrestaurang


Den här våren går jag en utbildning på IHM Business School parallellt med min företagsverksamhet. Det är väldigt inspirerande, utmanande och utvecklande. Jag har drömt om att kunna plugga affärsekonomi på högre nivå i flera år och äntligen fanns det möjlighet för mig att ge utrymme för studier. Jag är på IHM 6 timmar varje tisdag och lägger ungefär lika mycket tid på att läsa kurslitteratur och lösa uppgifter.
Den här terminen handlar det om att analysera en verksamhet ur nuläge, snar framtid och långsiktig utveckling. Vi gör en reflektionsuppgift om vår egen verksamhet/avdelning parallellt och det är precis vad jag behöver för mitt eget företag. Jag har aldrig behövt skriva en affärsplan, det har snurrat snabbt från starten för snart tio år sedan.
Ett företag har olika affärsområden och mina primära är övergripande projektledning/exekutivt producentskap och föreläsningar.
Jag är i kast med att starta ett till två affärsområden ytterligare och får god hjälp av IHM.

En sak som slagit mig sedan jag började med lågkolhydratkost är avsaknaden av renodlade restauranger som enbart har logkolhydratkost på menyn. Det finns ett otal restauranger med "GI-alternativ" med varierad genomtänkthet, men jag har inte ens hittat en renodlad GI-restaurang.
Med tanke på undersökningen som kom igår, som visar att 23 % av svenskarna äter "åt lågkolhydrathållet" och 5 % äter strikt lågkolhydrat, så borde det finnas en marknad. Om inte annat så till en början i storstadsregionerna.
Jag själv är långt ifrån en gourmetkock, jag började lära mig laga mat först när jag lade om kosten som vuxen. Men jag tror på idén och jag kan se mig själv investera i en sådan affärsidé i framtiden, om förutsättningarna ser trovärdiga ut.

Tänk - kanske en lågkolhydratkedja som om några år konkurrerar ut snabbmatsalternativen, på alla plan; kvalitet/smakupplevelse gällande mat, centrala platser, hög servicegrad, trevliga lokaler, och prisvärt. Kanske är det möjligt?

måndag 28 mars 2011

Inslag om lågkolhydrat på TV4


Ikväll visar TV4 Nyheterna ett inslag om lågkolhydrat kost. Gott det. Det mest spektakulära är dietisten Anna Ottosson, som berättar att "för mycket protein kan vara skadligt" (...) " rött kött ger en förhöjd risk för tjocktarmscancer". Det har gått till överdrift tycker hon.
Alla vi som läst Matrevolutionen vet att hon har fel. Socker och stärkelse i maten är vad som gått till överdrift, inget annat. Att hon oemotsagd får säga så i inslaget är tragiskt.

Det som är intressant är att TV4 väljer att använda inslaget både på 19.00 och 22.00-sändningen.
Det här ämnet börjar komma in i de stora rummen, vilket är ytterst nödvändigt.
Gå in här och titta själv.

Löprunda, makrill och groddar


Skön start på en ny vecka! Jag behöver inte åka hemifrån förrän om en timme, så det blev en löprunda i morgonsolen. Jag mötte gräsänder (vi har mängder av dem i hamnbassängen), svanar, en stolt häger och diverse småfåglar. Inget vilt idag. Jag laddar sakta men säkert upp till Trosa Stadslopp som går av stapeln den 1 juli. Det är långt kvar, både antal veckor och min egen löpform, men jag intalar mig att det viktigaste är att jag försöker springa en gång i veckan ett tag nu för att få igång maskineriet. I vanliga fall tränar jag mest lågintensivt; powerwalks med rusher i uppförsbackarna, simning och styrketräning. Det är skönt att få upp pulsen genom att springa/jobba. Frukosten idag bestod av ett kokt ägg, makrill, några skivor tomat och zuccini, och groddar. Till det en kopp te. Jag brukar sällan köpa groddar, men det kommer nog att ändras, för det är väldigt gott.
Jag har snart tagit mig igenom Andreas Eenfeldts Matrevolutionen. Om du inte läst den så är det ett hett tips, verkligen. Den tar inte upp beroendesjukdomen egentligen alls, men den går till botten med fettskräck, kolesterol, västerländska sjukdomar, margarin och kostråd. Flera områden som påverkar mig som beroende på många sätt. Den är väl värd att köpas.

söndag 27 mars 2011

Skön söndag


Visst, det blev en timmes mindre sömn i natt eftersom det numera är sommartid (var är våren? Kallt i Stockholm/Sörmland idag) men å andra sidan är det här en skön och lugn söndag. Senaste veckan har varit den intensivaste på länge och det känns den här helgen. Sömnbehovet pockar på. Jag har så länge jag minns varit vårtrött. När solen börjar skina mer och dagarna blir längre, blir jag alltid till en början tröttare. Det känns motsägelsefullt. Lite som att min kropp befunnit sig i ide och sakta men säkert börjar tina upp från djupfryst läge. En resa till värmen någon gång under det kalla halvåret har varit tradition och mer eller mindre livsnödvändigt de senaste tio åren, och i år var vi som bekant i Indien. Sol och värme har en stor positiv påverkan på mig. Nu när det är sommartid och kvällen blir ännu längre känns det som att tiden efter jobbet liksom blir mer värd på något sätt.
Från och med imorgon ska jag justera mina menyer en del. Det blir lätt att jag kör på rutin och äter liknande mat till frukost, lunch och middag, kanske 2-3 variationer per måltid, men det blir sällan överraskande. Det måste det naturligtvis inte vara, men jag behöver lite ny inspiration. Det finns en del bra lågkolhydrat-kokböcker och det finns mängder med intressanta recept på nätet. Har du några tips? Vilka är dina favoriter?

lördag 26 mars 2011

Sötsuget värst kl 15.23 enligt Aftonbladet


Aftonbladet publicerade i torsdags en artikel om sötsug och att det är absolut värst mellan 15.00-15.30, med en peak just kl 15.23. Tristess är en av de största orsakerna, när man frågat 1250 personer som använder sig av Atkins-metoden, och när de oftast bryter sin diet.
Artikeln har en något märklig knorr, " Men om du ändå tog en semla till eftermiddagsfikan visar en annan forskningsrapport att du troligen blev på bättre humör av det."
"Tröstätande kanske inte är så bra för figuren, men kan göra underverk med humöret, enligt forskare på universitetet i Buffalo, USA."
"I intervjuer med försökspersoner har man kommit fram till att tröstätande verkligen kan motverka känslor av ensamhet, skriver Daily Mail."
Ovanstående tre påståenden är självklara. Socker gör underverk för humöret - kortsiktigt. Och att socker motverkar känslor av ensamhet är jag den första att skriva under på - kortsiktigt. Allt som kommer efteråt har Aftonbladet inte brytt sig om att behandla. Tråkigt.

fredag 25 mars 2011

Skam och förnedring


Jag tror att vi inom en relativt snar framtid kommer att ha mycket bättre insikter om hur utbredd beroendesjukdomen är. I en del avseenden brukar vi höra "mörkertalet är stort". Det kan handla om alltifrån självmordsstatistik till sexköp, misshandel i hemmet, till hur utbrett dyslexi är. Att mörkertalet förblir stort hänger ihop med en stor skopa skam inför det inträffade/tillståndet, förnekelse och förnedring.
Ingen vill ju stå i dagsljus naken på offentlig plats. Att erkänna sig som brottsoffer eller som avvikande på något sätt från normen är väldigt tufft.
Beroendesjukdomens mest centrala och tydligaste markörer tycker jag är: - Kontrollförlust - Övertygelsen om att drogen löser alla problem

Kontrollförlust är samma sak som förnedring. När jag som beroende tappar kontrollen tappar jag min förmåga att hantera mig själv, mina nära och min situation på ett värdigt sätt. Jag blir ovärdig, pinsam och till slut okontaktbar. Jag tappar empati och förmåga att lyssna in signaler från min omgivning om hur saker och ting är ställt. Känns det igen? Det spelar ingen roll vilket utlopp vi har. Socker, mat, alkohol, spel, narkotika. Vi hamnar där tillslut allihop. Vi når botten.

Övertygelsen om att drogen löser alla problem följer med ner i spiralen av kontrollförlust. Jag kanske har ångest över en situation på jobbet, eller privat. Saker och ting glider mig ur händerna. Min drog blir lösningen på problemet. Även om jag rationellt vet att det enbart är kortsiktigt, att verkligheten kommer tillbaks som ett skrikande vildjur när kicken/lugnet (beroende på om jag speedar eller lugnar med min drog) så köper jag mig ett fönster av tid där jag kan slappna av. Som aktiv beroende har jag väldigt svårt, i princip omöjligt att slappna av utan min drog. När verkligheten återkommer, kommer ångesten tillbaka och lösningen är... nästa rus/lugn genom mer av drogen.

Mörkertalet beroendesjuka i Sverige är stort. Viss forskning pekar på att drygt 30 % av befolkningen har markörer för beroendesjukdom. Men inte ens 5 % av dem är medvetna om det och jobbar med sin sjukdom. Om nu var tredje svensk ligger i den gruppen, då är i princip alla på något sätt i kontakt med beroendesjuka personer. Medberoende. Skamen och förnedringen färgar av sig effektivt när sjukdomen är obehandlad. Den anhörige, den medberoende, försöker städa. Sopa undan spår av det okotrollerade. Ljuger för sin makes eller frus skull om varför han eller hon inte kunde följa med. Kanske till och med ringer till makens eller fruns arbetsplats och sjukanmäler efter en natt i aktivt utagerande. Obehandlade medberoende hjälper mörkertalet att fortsätta vara stort. Är det den medberoendes ansvar? Nej, det är den beroendesjukes ansvar.
Men för att jag som beroende ska kunna ta mitt ansvar måste jag själv stå ansikte mot ansikte med min egen kontrollförlust och skam. Jag måste själv slå i botten för att kunna resa mig upp. Du hjälper inte mig när du städar undan alla konsekvenser av mitt beroende. Jag måste städa själv.

torsdag 24 mars 2011

Vad är oddsen?


I min släkt på pappas sida är vi tre personer som fyller år på samma dag; min farbror, jag själv och min yngre kusin. Jag minns när min faster vad gravid och det började närma sig. Hela släkten pratade om risken/chansen/sannolikheten att det nya livet skulle dimpa ner just på vår redan gemensamma födelsedag, 21 mars. Men han kom som en beställning och helt plötsligt var vi tre som delar dag. En annan av mina yngre kusiner blev gravid i somras och planerades misstänkt nära vår dag. Och i måndags hände det igen, ett nytt litet liv, på samma dag! Nu är vi alltså fyra personer i samma släkt som fyller samma dag. Det är lite komiskt =) Det måste vara något form av rekord?
Det blir en vikt mot maj som i övrigt är släktmånaden där "alla" fyller år, mer eller mindre 60 % av min släkt fyller i maj.

Det är viktigt med årsdagar, bakåt. Födelsedag, bröllopsdag, när-vi-träffades-första-gången-dag. Men vi som lever abstinent med beroendesjukdomen har också viktiga dagar. Årsdagar då vi slutade överäta mat, svulla med socker, dricka, knarka, spela, eller vilket utlopp vi nu har. Vi kan titta tillbaka och fundera över allt som hänt och minnas hur det var innan.
Men det börjar med en timme. Som blir en dag. Som blir flera dagar. Som blir en vecka. Som blir veckor. Månader. Alltings början består av ett beslut; jag har en beroendesjukdom som jag inte kan kontrollera själv och jag behöver hjälp för att komma ur mitt aktiva beroende. Att erkänna för mig själv att jag inte har kontroll var jättetufft. Jag hatar kontrollförlust. Men det krävdes för att jag skulle vara mottaglig för hjälp och kunna börja min resa mot tillfrisknande. Jag har tidigare berättat om tolvstegsprogrammet som är en värdefull, för mig livsavgörande gemenskap och det viktigaste verktyget mot beroendesjukdomen.
Framåt räknar jag inte år, utan jag tar en dag i taget. Varje dag är en seger.

onsdag 23 mars 2011

Snart kommer glassäsongen


Solen strålar, snön börjar smälta bort, dagarna blir längre. GB skyltar tydligt med sin reklam för årets nyheter. Nyheterna testas i olika media och får stort redaktionellt utrymme. "Hjälp" tänker många av oss, hur ska jag klara av den här sommaren?
Själv har jag inte ätit en glass på tre år, och när jag tänker på det känns det osannolikt underbart. Tidigare, när jag var aktiv i beroendesjukdomen kunde jag äta fem sex glassar om dagen, utan problem. Favoriten var Daimstrut. Allt på en gång, socker och fettchock, choklad, nötter och kola.
Mitt viktigaste verktyg är inte att tänka "aldrig mer". Jag har försökt med det och det fungerar inte. Istället använder jag mig av den enkla formeln "jag kan äta vad jag vill, när jag vill (hur många glassar jag vill) men inte idag." Och om en hel dag känns för långt som perspektiv går det att tänka "men inte före lunch" eller " inte den här timman".
Det är med glass som med barnvagnar. När ett par väntar barn och ska köpa barnvagn ser de helt plötsligt barnvagnar överallt. Huvudet är inställt på produkten och då öppnas ögonen för hur mycket man faktiskt exponeras mot just barnvagnar.
Eftersom våra hjärnor inte förstår negationer - exempel: tänk INTE på en gul elefant (500 kr på att du såg en gullig gul elefant framför dig=) - så finns det en risk att du startar igång cravings och sug efter glass genom att kämpa med att aktivt försöka att INTE tänka på glass (eller godis, eller cigaretter, eller tv-spel eller vilket utlopp du nu har).
Glass behöver bli en ickefråga för oss beroende. Hur gör man då?
Jag brukar vara ännu mer försiktig med att gå in på Pressbyrån/7Eleven eller liknande kiosker där 90 % av allt är produkter jag inte kan äta, under våren eftersom jag vet att alla glassbolag kampanjar stenhårt då. Jag brukar också välja att inte fästa blicken på glassreklam. Att börja råstirra på GBs reklam bara för att INTE köpa, fungerar inte. Hjärnan förstår inte "INTE".
Samma sak på ICA eller Coop när jag ska köpa frysta bär som ofta ligger i samma frys som glass och frysta tårtor. Jag vet om det och behöver inte fästa blicken på de produkter som jag inte ska köpa. På så sätt startar jag inte igång mitt beroendecentrum i hjärnan som har kontakt med reptilhjärnan och som vill skicka impulser av gammal vana "det där måste du köpa annars dör du", på ett primitivt plan som ett primärt behov, lika starkt som att jag måste äta och sova.
Jag får aldrig underskatta inte min beroendehjärnas förmåga att kasta mig tillbaka och jag får aldrig överskatta inte min förmåga att klara av "att äta en liten bit". Det är min manipulativa del av beroendesjukdomen som vill fälla mig.

PS. Min nya header är gjord av Jens på Communicatering och bilden har Olle Sporrong tagit. Tack! Och tack till "Annot" för tipset till dagens inlägg.

tisdag 22 mars 2011

Vår igen!


Det spås bli upp mot 12 grader i min del av landet - känns som en extra födelsedagspresent. Gårdagen var väldigt trevlig, med massor av grattishälsningar genom diverse kanaler. Det är egentligen ganska intressant hur vi kommunicerar nu för tiden. Jag minns fortfarande hur det var innan mobilen och internet gjorde intåg. Nu jag kan få 170 grattishälsningar via Facebook, sms, bloggkommentarer och mail. De mer klassiska kanalerna telefon, vykort och blommogram var också varmt välkomna. Tack alla som uppvaktade mig!
Jag tycker att det är intressant att följa sociala mediers betydelse i samband med större världshändelser. Alltifrån Egyptens folkrevolution till Japans katastrofsituation tillbaka till Lybiens frihetskamp. Det som kunde vara en radioskugga över Rwanda och i skymundan låta fler än en miljon människor dödas på väldigt kort tid, utan att omvärlden fick rapporter, kan inte existera idag på samma sätt. Det är en stor, viktig utveckling. Även om journalister och ambassadpersonal evakueras från ett område, finns den inhemska befolkningen kvar och de är beväpnade med mobilkameror, datorer och internetuppkoppling. De Twittrar, Facebookar och Youtube:ar.
Jag är övertygad om att de sociala medierna kommer att ha en avgörande roll i den kommande revolutionen gällande kost, hälsa och beroende. Jag ser fram emot att följa den utvecklingen.

För övrigt håller jag på och testar vilka typer av fettkällor som passar bäst för mig. Jag har kört ganska hårt med avokado och oliver ett tag nu, förutom grundnivån av vanligt smör. Jag kommer dra ner lite på det och istället köra på kokosfett och smör. Jag misstänker att framför allt oliverna är det som jag upplever som lite svårsmält.

måndag 21 mars 2011

Godisuppslag i Dagens Industri


Under rubriken "ENTREPRENÖR" berättar Dagens Industri idag om Henrik och Mikael som byggt upp en godiskoncern som i år omsätter drygt 65 miljoner kronor. Det handlar om lakritsremmar och geléhallon som exporteras över hela världen. Genombrottet kom på godismässan ISM i Köln för några år sedan när New York Times hade en bild av en av deras geléprodukter på framsidan.
Jag visste inte ens att det fanns en godismässa av sådan storlek, men är inte förvånad. Jag längtar till dagen då DI lyfter nya entreprenörer med verksamheter som erbjuder hälsa, läkedom och framgångsberättelser till följd av nya innovationer inom lågkolhydratkost och beroendeprevention.

PS. DI har ingen nätversion av tidningen om man inte är medlem, så man måste köpa tidningen för att läsa artikeln.

Min födelsedag idag


Bra start på veckan! Vi har precis gått morgonens powerrunda och till och med pulsklockan gratulerar, med en bild på en tårta... Något motsägelsefullt måste jag säga. =) Idag inleder jag mitt trettionde levnadsår och jag ser väldigt mycket fram emot det. Det senaste året har varit fullt av spännande upplevelser, nya kunskaper och insikter, nya vänner och kollegor och roliga uppdrag. Den isolerat viktigaste händelsen förra året var att jag fick tummen ur och tog steget, jag deltog i en intensivkurs för sockerberoende personer hos Bitten Jonsson och fick genom det kontakt med tolvstegsprogrammet. År av "vita knogars nykterhet" - där jag skötte mig, åt som jag skulle och höll mig borta från sötsaker, men absolut inte levde i någon som helst frihet utan enbart tvång - är borta.
2011 är spännande på flera sätt. Dels för att jag står inför nya spännande utmaningar på jobbet, dels för att jag fortsätter min vandring i tillfrisknande, dels för att min ambition är att ha släppt en bok om mina upplevelser av beroendesjukdomen, innan nyår.

Tack alla ni som följer mig här på bloggen, som kommenterar och skickar mail. Önskar er alla en fin måndag, själv ska jag njuta av att fylla år!

söndag 20 mars 2011

Ny design

Det händer grejer här på bloggen och förutom en uppenbart (början till) ny design har jag lagt till "om sockerberoende på 3 minuter" här till höger. Här hittar du lättast grundinformation om vad sockerberoende är och en kortis om vilka olika typer av förhållningssätt som finns, genom tidigare inlägg här på bloggen. På den här bloggen skriver jag dagligen om mitt liv i tillfrisknande och abstinens från min beroendesjukdom. Mitt primära utlopp är socker, men beroendesjukdomen är en och utloppen flera. Alkoholism, narkomani, shop-o-holism, spelmissbruk, överätande - vi har alla olika utlopp och oftast fler än ett.
Kost och hälsa är på tapeten om möjligt än mer än tidigare och beroendefrågorna är mer aktuella än någonsin. För min del försöker jag leva efter "en dag i taget" istället för årslöften och aldrig-mer-terapi. Jag kan äta vad jag vill, när jag vill, men inte idag. Välkommen till mitt fönster.

PS. Facebook-gilla-knappen försvann i uppdateringen av design, så alla tidigare "gilla" är borta. Det är bara att sätta igång igen. =)

Vår!

Vi har vårvärme i Trosa, och det är gudomligt. Solen strålar på en klarblåhimmel och vi ska ut på powerwalk runt en ö i närheten. Vi har precis vinkat av släkten efter en promenad nere till hamnen och Hamncafét. Vi har druckit kaffe och te, kisandes mot solen, sittandes mot väggen till hamnbodarna. Detta är verkligen en underbar helg full av sinnesro och friskfaktorer. Tänk om snön kunde smälta bort nu och ge plats för våren.
I fredags blev nästa generation av bokmanuset klart och det ska bli spännande att få feedback från de som läser igenom det. Det är häftigt att uppleva att processen går framåt.

fredag 18 mars 2011

Tandlöst i Debatt


Precis som jag misstänkte så blev debatten i gårdagens program meningslös. Kirurgen Ingemar fick hålla hov beträffande kirurgins fantastiska effekter och ingen ifrågasatte hans påståenden om att kirurgi är det enda sättet att bli av med risken för hjärtsjukdomar, diabetes etc. Martin gjorde så gott han kunde med att framhålla träning och kost, men han är ingen läkare och diskussionen blev ojämn. Programmet belyste inte VARFÖR en halv miljon svenskar lider av fetma, och två miljoner är överviktiga. Kosten berördes inte mer än "det är bra att tänka på hur man äter" och beroendesjukdomen nämndes inte överhuvudtaget. Synd.

För egen del träffade jag mitt livs första legitimerade audionom igår och fick veta att jag har en hörselnedsättning på vänster öra. Det verkar vara övergående för det var bättre i går än i förrgår, och bättre idag än igår. Skönt.

torsdag 17 mars 2011

Sudden Deafness

Det är inte konstaterat än men gårdagens läkarbesök bekräftade i alla fall att det inte är fråga om någon propp i örat. Det kan vara virus, det kan vara "Sudden Deafness" som innebär att man temporärt får en hörselnedsättning. Orsakerna kan vara varierade.
Jag ska genomgå en hörselundersökning om drygt en timme för att läkaren ska få ett bättre underlag. Det har faktiskt blivit något bättre idag, det metalliska diskant-ekot som jag haft i tre dagar är nästan borta och jag har bättre hörbarhet på örat. Men det ska än då bli intressant att genomgå undersökningen.
Jag tog den tredje TBE-sprutan (fästing) imorse också så nu kan våren och sommaren komma =).
Ibland kan jag tänka tanken att det vore skönt att kunna vaccinera sig mot beroendesjukdomen.
En quick-fix skulle vara underbart. Men det finns ingen sådan, och jag tror faktiskt inte att det skulle vara till någon nytta. För det är ju egentligen min manipulativa sidan av beroendesjukdomen som VILL att det ska finnas en quick-fix. För då kommer jag ju kunna äta allt det där som jag inte kan pga mitt beroende. Eller?
Andra gånger tänker jag att jag faktiskt är tacksam över hur allt utvecklats. Att jag fått möjligheten att hitta en väg till tillfrisknande och abstinens, och kunskap. Eftersom beroendesjukdomen är så utbredd, med alla dess utlopp, så förstår jag mig själv och min omgivning bättre genom att själv varje dag hantera sjukdomen. Det är en spännande resa.

onsdag 16 mars 2011

Halv-döv


Jag har i tre dagar fått betydligt försämrad hörsel. Vet inte om det är en propp, men det är det antagligen. Idag ska jag till en läkare och förhoppningsvis få skölja ur örat ordentligt. Min pappa är döv på ena örat sedan massor av år på grund av en olycka, och jag börjar förstå lite mer hur det måste kännas för honom. Jag tror att jag hör ungefär 20 % på mitt vänstra öra. När jag pratar i telefon är det jättetydligt. Jag hör i princip ingenting och det som hörs är enbart diskant. Sitter jag i telefonkö och byter öra på varje "pip" så är det flera tonstegs skillnad. Skumt.

Det här får mig att tänka på vilka vanemänniskor vi är. När allt fungerar som det ska, lägger vi ingen notis på att det just fungerar, det ska det ju. Men så fort något skadas eller sätts ur balans, så blir vi påminda om vilka komplicerade skapelser vi är, och att det faktiskt är fantastiskt att allt för det mesta bara fungerar utan att vi anstränger oss. Hur ofta tänker du aktivt på att du måste andas in och ut till exempel? Eller att du måste blinka för att fukta ögonen? Eller exakt vilka muskler du ska dra ihop i ansiktet för att le mot någon du tycker om?
Det bara fungerar, impulser och signaler skickas kors och tvärs i våra kroppar och det bara fungerar. När det inte fungerar känns det tydligt. Men om det fortsätter att inte fungera över längre tid, vänjer vi oss vid det nya normaltillståndet. Pappa har varit döv på ena örat i över 25 år. Han har vant sig. Jag har varit det i tre dagar och tycker att det är fruktansvärt obehagligt.

Däremot har jag vant mig vid att jag är sockerberoende och inte kan äta allt som alla andra kan (i och för sig en definitionsfråga) äta. Det är inte längre fruktansvärt obehagligt, vilket det var i början. Bilden kanske haltar lite, men jag har lärt mig leva med min defekt och jag har hittat ett antal positiva effekter av den. Jag äter bra mat. Jag har fått kunskap om kroppen och hjärnan som är relevant även i andra sammanhang. Jag har fått en större förståelse för mig själv och varför jag är som jag är. Listan kan göras längre.

Håller tummarna för att läkaren kan ta bort min tillfälliga hörselskada, för jag vet inte om jag är beredd på att vänja mig vid det här tillståndet. (vilket man antagligen aldrig är)

tisdag 15 mars 2011

En global revolution


Jag är fortfarande inte helt igenom boken Matrevolutionen, men snart så. Om du inte redan läst så gör det, det är verkligen ett starkt tips. Igår lanserade Kostdoktorn Andreas Eenfeldt, författare till boken och mannen bakom Sveriges största hälsoblogg (passerade 7 miljoner besök här om dagen) sin engelska version av bloggen Kostdoktorn; "DietDoctor.com".
I boken berättar Andreas om hur Sverige ligger i framkant när det kommer till att vända trenden. Vi blir inte fetare och fetare i Sverige längre, det verkar som att trenden stannat upp och kanske i bästa fall är på väg nedåt igen. Hur då? Lågkolhydrat-livsstilen har fått ordentligt fäste, så till den grad att det börjar synas i statistiken.
För de av oss som på olika sätt är engagerade i lågkolhydrat/beroendefrågorna i Sverige kan det kännas tvärt om ibland, att myndigheter, vårdinstitutioner, politiker och industri verkligen inte är särskilt progressiva när det kommer till dessa frågor. Då är det bra och inspirerande att få ett fågelperspektiv och se att det VISST händer massor på området. Jag hoppas att Matrevolutionen inom kort släpps på engelska också, det känns mest naturligt nu när den engelska versionen av bloggen kommit.
Själv funderar jag på om min kommande bok skulle göra sig bra på engelska. Det vita begäret är ju globalt och jag tror inte att min resa är särskilt nationellt bunden. Kanske titeln "White Desire" kommer att finnas tillgänglig om några år. Det vore något det.

måndag 14 mars 2011

Effektivitet


Idag jobbar jag hemifrån. Jag tycker mycket om att göra det mellan varven, jag blir mer effektiv och hinner samtidigt med bra saker på hemmaplan som att till exempel tvätta parallellt med att sitta på hemmakontoret. Jag är inne i en period där jag ska sätta årets aktiviteter i företaget, vilka projekt jag ska jobba med och hur jag ska lägga upp det. En del är redan klart, och en hel del är i pipeline. Det är spännande och precis som jag vill ha det. Jag gillar att arbeta med flera kunder parallellt och nyttja synergierna i det.
Det är nyttigt för mig att mitt i den här processen gå på IHM Business School och genom riktigt bra föreläsare och workshops få tips på vägen hur jag kan lägga upp min affärsverksamhet. Min utmaning, som säkert så många andras, är att varken ta på mig för mycket eller för lite. Som konsult har jag inte råd att säga nej för ofta, och jag har inte heller råd att underprestera i ett projekt. Den utmaningen gillar jag och jag blir bättre och bättre på att hitta balansen. Så har det inte alltid varit. Tidigare perioder har varit enormt intensiva och jag verkar inte ha någon egentlig övre gräns för hur mycket jag kan jobba under vissa perioder. Hösten 2007 jobbade jag motsvarande 240 % och pendlade mellan tre städer, varje vecka.
Jag börjar mer och mer tro att workoholism är ett andra utlopp för min beroendesjukdom. Och på samma sätt som jag tog tag i sockerproblematiken innan jag egentligen kände till beroendesjukdomen så har jag redan börjat hantera jobberoendet innan jag egentligen förstod att det kan ha med min beroendesjukdom att göra. Jag jobbar betydligt mer balanserat (=betydligt mindre) nu för tiden, och upplever mig samtidigt mer effektiv. Jag har fått andra perspektiv på tillvaron; jobb och prestation på uppdrag är inte det enda som betyder något. Att börja odla fritidsintressen och prioritera att stänga av jobbet mer än tidigare efter kontorstid har gjort en tydlig skillnad och det är jag tacksam över. Framgång för mig är = balans. Balans på alla områden är det jag strävar efter.

söndag 13 mars 2011

Massor på mässa

Idag har jag och maken besökt Båtmässan/Vildmarksmässan på Stockholmsmässan. Vi får se om det blir en ny båt den här säsongen. =) En intressant iakttagelse var den enorma massan besökare. Inne på mässan finns ett antal olika matalternativ, alltifrån caféer till lunchrestaurang till sushi-ställe. Den överlägset mest besökta var hamburgerrestaurangen, och den med glesast kö var vildmarkscaféet med renskav och älg. Jag vet inte om man kan analysera det bredare, men skräpmaten verkar dra till sig människor som socker drar till sig flugor. Vi gjorde ingetdera, utan åkte till Älvsjö centrum och åt fläskfilé med smörslungade grönsaker och kantarellsås - gott!
Helgen har varit god, jag är laddad för en ny vecka. Hoppas på det samma för dig!

lördag 12 mars 2011

Vårpremiär och majskrokar


Idag hade vi kaffe/te-premiär på balkongen i eftermiddagssolen. UNDERBART. Vi håller på och laddar inför kvällen när våra grannar kommer över på middag och Melodifestivalfinal. Det blir spännande att se hur det går.
När jag var på ICA och handlade förut passerade jag barnmatshyllan och stannade upp för att kolla innehållsdeklarationerna på några paket. Kunskapen om att det som våra hjärnor utsätts för i form av potentiella droger mellan 0-20 års ålder får mig att med stor skepsis konstatera att välling och pulvermat till barn, oavsett fabrikör alla innehåller mer än 50 % kolhydrater, många över 60 %. Hälften, eller mer av hälften av innehållet uppfattar barnens hjärnor som sött. Mild välling", "Banangröt" och "Risgröt" från Semper och ersättningspulver för barn från Nestlé NAN.
"Majskrokar" som stolt kommunicerar "Originalet" och "0 % salt, 2 % fett" redovisar INTE för 84 % kolhydrater på framsidan av paketet. 84 % !!! Ynka 16 % av innehållet är något annat än vad det stackars barn som ska äta majskrokarna uppfattar sött. Jag tror verkligen inte att föräldrar förstår vilken skada de utsätter sina barns hjärnor för om de ger dem majskrokar. Det borde vara förbjudet. Det kanske det blir längre fram, när kunskapen om kolhydraters inverkan på oss blir kända för en bredare massa.

fredag 11 mars 2011

Tack Emelie, Linda, "Karin" och Daisy

Tack för att ni vågade berätta om era erfarenheter om gastric bypass i gårdagens säsongspremiär av Kalla FaktaTV4. Om du inte sett programmet, gå in och gör det på TV4 Play.
Först och främst blir jag arg när jag hör och ser Ingemar Näslund, överläkare på Universitetssjukhuset i Örebro. Hans mer eller mindre arroganta uppsyn och inställning till hela processen och människorna gällande ingreppet är häpnadsväckande tycker jag. Han anser att ingreppet en "ett hårdhänt beteendekirurgi" som "tvingar patienten att ändra livsstil". "Karin" som väljer att vara anonym berättar istället hur hon bara ersatt ett beroende med ett annat, nämligen mat med alkohol. Hon får ju bara äta minimala portioner och dövar sitt beroende med alkohol istället. Jag gjorde ett inlägg om hur kirurgi angriper symptom och inte grundproblemet för några veckor sedan, läs det här. Ingemar hävdar också bestämt att kirurgi är det enda som fungerar, och hänvisar till "SOS-studien", en svensk studie som används världen över som argument för kirurgi. Det gör även studiens upphovsman Lars Sjöström som är professor på Sahlgrenska i Göterborg. I studien har man har mätt framgången i ett antal operationer och fysiskt är det en stor framgång. De opererade tappar vikt, massor och snabbt. Men studien tittar inte alls på hur människorna mår efteråt. Studien visar att 80% har normalt blodsocker efter ingreppet och att "ingen annan behandling har visat på samma resultat". Men då har man inte tagit med studier som visar hur lågkolhydratkost påverkar människor. Det går med fördel att läsa om detta i Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt.
Daisy som ska göra sin andra operation berättar om hur hon upplever kaneldoft och man kan ana att hon kommer att sakna sötsaker, tydligt. Samtidigt höjer hon möjligheten till operation som en "andlig känsla".
"Karin" beskriver något helt annat. "Huvudet hängde inte med". Innan kunde hon tröstäta, men nu har hon bytt till alkohol. Beroendecentrum i Örebro har precis fått upp ögonen för sambandet. Varför visar så många som genomgått gastric by pass beroendeproblematik? Finns det ett samband? Det är jag övertygad om. En sjukdom, flera utlopp. För "Karins" del gick det så långt så hon försökte ta sitt liv.
Linda önskar varje dag att hon aldrig genomgått operationen. Hon trivdes bättre med sig själv som 160 kg tung än idag närmare 60 kg smalare. "Jag är ett skal, jag har inget liv". Hon är övertygad om att något är fel på henne, men sjukvården hänvisar till psykiska problem. Man har behandlat symptomen men inte grundorsaken. Hur långt ska det få gå?
Ingemar Näslund spår att vi om några år har 100 000- 150 000 personer som genomgått gastric by pass. "Då lever de ju till skillnad om de inte blivit opererade".
Jag får en kall rysning av hans sista ord. Det finns ju en annan väg! Lågkolhydratkost tätt sammankopplat med ett aktivt tillfrisknande från beroendesjukdomen som jag är övertygad om att de flesta av dessa människor lider av.
Martin Ingvar, hjärnforskaren, får avsluta programmet i studion. Positivt överraskad pekar han på att "den oderna kosten är lömsk på det sättet vi sänker mängden fett (...) äter mat som inte gör oss mätta, vi äter för mycket och blir hungriga att äta mer." Han säger också att "vår kost har förändrats". Har kan läst Matrevolutionen tro?

torsdag 10 mars 2011

Hopprep


Jag skriver inte särskilt mycket om träning. Det är egentligen inget medvetet val från min sida, det bara blir så. Däremot skriver jag ofta om verktyg, och vilka verktyg jag som beroendeperson använder mig av för att fortsätta leva i tillfrisknande, och vara abstinent.
Träning är för mig ett viktigt verktyg. Genom att träna tillför jag friskfaktorer både rent fysiskt och psykiskt eftersom känslan jag får efter ett träningspass är tillfredsställelse och energi. Jag prioriterar att träna med PT (personlig tränare) en gång i veckan, och tycker verkligen att det är värt det, jag avstär hellre något annat för att kunna göra det. Jag får ut mer av styrketräningen när någon annan står bredvid och peppar och förklarar hur jag ska göra, och säger "fem till, kom igen nu". Utöver det simmar jag 1-2 ggr i veckan och går powerwalks med intervallruscher 2-3 ggr i veckan. Simningen och powerwalkandet gör jag och maken tillsammans på morgonen innan vi åker åt var sitt håll till jobb. Att träna på kvällen är inget för mig. När helgvädret är bra har det varit gudomligt att ta en tur på längdskidor eller långfärdsskridskor på isarna utanför knuten.
Det senaste tillskottet är hopprep, som jag nämnt tidigare. Jag hade inte hoppat hopprep sedan småskolan när min PT föreslog det. Sagt och gjort, jag köpte hopprep och frågade hur länge man ska hoppa för att det ska ge effekt. "15 minuter en gång om dagen" var svaret. Det lät ju överkomligt, hur svårt kan det vara? Jag ska hoppa a la boxare, alltså skutt/rep/skutt/rep.
Jag pallade 5 minuter första gången, sen var jag helt död. Medelpuls på 164 och max på 175... Min PT log förbarmande när jag berättade och sa att 15 minuter är en målsättning. Varje minut som jag förbättrar ger stort resultat. Och jag kommer att se resultat snabbt, enligt honom. Han hade rätt. Redan efter tre dagar pallade jag 7 minuter och hade sänkt både max och medelpuls. Nu, 1,5 vecka senare är jag uppe i 9 minuter och har medelpuls på 156 och max på 165. Tekniken som var obefintlig första gången har börjat ta sig ordentligt. Det är intensivt, jobbigt och alldeles, alldeles underbart! Och framför allt; det tar kort tid och jag kan göra det hemma. Det finns inga ursäkter. =)

onsdag 9 mars 2011

Ingen rädder för semlan är - minnets kartotek


Fettisdagen har varit oladdat för mig i flera år. Egentligen gillar jag semlor, jag åt en hel del förr om åren när det var säsong. Men det ligger inte överst i mitt medvetande-kartotek. Jag minns helt enkelt inte riktigt hur det smakar. Gårdagen förlöpte därför utan större svårigheter, jag kände mig inte utsatt eller sugen på semlor en enda sekund. Jag undvek inte aktivt semlor, men jag sökte mig inte heller till att bli exponerad; tittade inte in i alla caféers skyltfönster, läste inte undersökningar eller tester vart den bästa semlan fanns etc.

Jag tycker att det är intressant hur min hjärna registrerar vissa varor/produkter och minns dem i detalj i åratal, även om jag inte exponeras för dem. Det kan vara både dofter och smaker. Jag minns hur jag för några år sedan var inne på Åhléns parfymavdelning och letade lite nytt. Helt plötsligt fick jag en oerhört bekant doft på doftpappret. En mer eller mindre exakt kopia (eller var det originalet?) av doften jag frekvent använde i yngre tonåren när jag skulle maskera cigarettdoft. Jag hade inte använt eller känt doften på säkert 15 år, men det gick på en millisekund att vara tillbaka på skolgården bakom elcentralbyggnaden som vi stod och rökte på rasterna. Där på Åhléns alla dessa år senare äcklades jag av doften, trots det välkända märket och dyra prislappen. I mina näsborrar förvandlades doften till en stank. Jag köpte så klart en annan parfym den dagen.
Med mat är det samma sak, fast istället för att vara en förnimmelse av en negativ effekt av drogen (som ju cigarettlukten är av nikotin) så innebär återupplevandet av en produkt vi inte ätit på väldigt länge i värsta fall en påminnelse av jungfrukicken, när vi smakar igen. Om jag från parfymen gått steget längre att faktiskt dra ett bloss efter alla dessa år, så finns det för mig som beroendeperson en hög risk att jag skulle öppna ett utlopp som varit stängt sedan jag var 17 år.

Så om jag igår på fettisdagen skulle smaka på en semla, som jag inte ätit på jag vet inte hur många år, så skulle den påminna sig om svunna tider och göra det den är menad till - påverka mitt beroendecentrum med en explosion av underbara intensiva känslor till en början. Men det är början på slutet. Jag skulle snart hitta mig själv i kassan på den kiosk eller snabbköp eller café som fanns närmast tillhands, fullt övertygad om att jag måste stilla mitt sug. Och den negativa spiralen är igång igen.

Beroendesjukdomen finns alltid där, även när vi inte är aktiva. Den lever sitt eget liv och blir bara värre och värre, även när vi inte ger den vad den vill ha. Det innebär att vi nästa gång vi återfaller, kommer falla hårdare och djupare. Det kommer vara tuffare att resa sig igen, än det var förra gången. Det är något jag tänker på varje dag.

tisdag 8 mars 2011

GTs löp 8 februari


Det visar sig att artikeln som Expressen publicerade om Bitten Jonssons nyupplaga av Sockerbomben och min personliga berättelse om sockerberoende plockades upp av GT i Göteborgsområdet den 8 februari. Kul!
Nästa tillfälle (annan artikel) är med Expressens bilaga GI & Hälsa som kommer ut den 29 mars. Håll utkik då!

Jag ser fram emot Kalla Fakta på TV4 på torsdag, som djupdyker i fetmaoperationer.
Jag skrev om detta den 11 februari, läs mitt inlägg och kommentarer här. Det blir intressant att se om TV4 berör beroendeproblematiken överhuvudtaget. Oavsett vad, är det bra att det börjar bubbla mer och mer från fler och fler håll. Ju fler som belyser området mat/socker/beroende utifrån olika vinklar, desto större acceptans att fortsätta gräva efter kunskap och fakta. Och desto större acceptans för de av oss som är medvetna om vår beroendeproblematik att kunna fortsätta vårt tillfrisknande.

måndag 7 mars 2011

Det är dödligt allvar


Beroendesjukdomen är dödlig.
- Nä men, nu överdriver du allt.
En av de största fienderna till mitt tillfrisknande är min egen och andras förminskande av sjukdomen. För att komma vidare genom de fyra stegen av tillfrisknande, krävs att jag tar sjukdomen på allvar. Hur ska min omgivning annars kunna göra det?
Om jag ena veckan förklarar för familjen att nu är det minsann ändring, jag ska börja mitt nya liv och lägga om kosten totalt. Efter några dagar eller någon vecka om jag pallar, sitter jag där mitt uppe i fredagsmys med handen i godisskålen. Helt plötsligt är det som var så livsviktigt i måndags något som jag bortförklarar med att det är ju fredag, och en dag i veckan är det ju ok att äta lite sötsaker. Känns det igen? Situationen kan appliceras på min kommunikation med min partner, barn, eller helt enkelt mig själv om jag lever i singelhushåll. Jag höll på så i åratal. Förklarade dyrt och heligt på måndagen att nu är det på allvar. För att några dagar senare ha övertalat mig själv att just det här undantaget var ok. Det var det aldrig.

- Men ärligt talat, det här är väl inget konstigt? Dålig karaktär har vi väl alla lite till mans. För den som är beroende handlar det inte om dålig karaktär. Det finns tre förhållningssätt till droger, tre olika grupperingar i dagens Sverige som har olika benägenhetsgrad att bli beroende.

Varför är beroendesjukdomen dödlig? Tittar vi på sprutnarkomaner så har vi inte särskilt svårt att se att om de inte slutar kommer de att knarka ihjäl sig. Man kan ju faktiskt dö av en överdos. Många inser också att det går att dö av alkoholism. Antingen av att levern lägger av till slut eller att alkoholisten sätter sig i en bil ock kör ihjäl sig, eller liknande. Att det går att äta ihjäl sig är även det många överens om. Tänker på Gilbert Grape med Johnny Depp och Leonardo Di Caprio där deras mamma är så tjock att hon inte kommer upp ur sängen. När hon dör, alldeles för ung, bränner ungarna ner huset istället för att förnedrande plocka ut hennes döda kropp med en lyftkran. Att cigaretter dödar är alla utom möjligtvis tobaksindustrin överens om.
Beroendesjukdomen har flera utlopp och den är dödlig eftersom den alltid lever på kontrollförlust. Oavsett om det gäller sprutnarkomanen, alkoholisten, överätaren, spelmissbrukaren, arbetsnarkomanen, sockerberoende eller rökaren, det som är synonymt är kontrollförlusten. Jag kommer aldrig bli nöjd. Jag behöver alltid mer. Jag kommer att behöva öka min nästa dos för att uppnå samma effekt (oavsett om det var speed eller lugn jag var ute efter). Jungfrukicken - vår första tripp, minns vår beroendehjärna som ett brännmärke, även om vi inte själva alltid minns den medvetet. Vår beroendehjärna kommer att söka aktivt efter att upprepa den upplevelsen med frenetisk aktivitet. Eftersom beroendecentrum har kontakt med vår reptilhjärna sitter de signalerna så djupt i oss att det blir som primära behov. Min hjärna tror till slut på fullaste allvar att jag kommer att dö om jag inte får min drog. Det är en helt annan arsenal än dålig karaktär, det är en fråga om liv och död.
Och för en beroende i grupp 3 spelar det ingen roll vilket utlopp jag har. Kontrollförlusten kommer till slut att döda mig.

Vägen ur är att leva abstinent. Dels en första avgiftning (som fysiskt upplevs på väldigt liknande sätt oavsett om man är narkoman eller sockerberoende, nikotinist eller alkoholist.) Men det räcker inte med avgiftning. Efter att drogen är ur kroppen måste det långsiktiga tillfrisknandet ta fart direkt, annars riskerar jag att falla tillbaks i mitt aktiva beroende. Det absolut bästa verktyget för att hålla liv och utveckla abstinensen är att aktivt delta i ett tolvstegsprogram. Jag vet att många reagerar med "vadå, jag är inte alkoholist. Jag kanske dricker lite mycket ibland, men jag är INTE alkoholist." Som om ordet vore pestsmittat. Som om det vore märkt med kontrollförlust. Det är precis vad det är och det är precis vad jag har så svårt att acceptera om jag inte nått botten och givit upp. Insett att jag behöver hjälp. Att jag inte klarar av det här själv. Vi når alla botten innan vi kan ta oss upp, och då gör vi det tillsammans med och med hjälp av andra. Oavsett utlopp.

Innan jag inser att sjukdomen är dödlig och att den lever sitt eget liv, kommer den fortsätta att eskalera och blir bara värre och värre. kommer till slut ta livet av mig om jag inte tillfrisknar.

När jag tar mig själv och min sjukdom på allvar, kommer till slut min omgivning att göra det också, förr eller senare.

söndag 6 mars 2011

Skön söndag


Jag hade en riktigt trevlig kväll igår, så roligt att träffa människor som jag inte pratat med på ett tag. Det var ju en rafflande tävling igår! Sara är verkligen en dark horse, vilken låt hon har. Daniel Karlsson aka The Moniker går från klarhet till klarhet, det blir intressant att se hur långt han håller nästa lördag. Buffé på artistefterfesten igår, och det gick hur bra som helst. Nu är det en skön söndag och vi ska snart ner till frukostbuffén på Scandic. Historiskt har det alltid varit väldigt enkelt att plocka ihop en frukost enligt min matplan på Scandickedjans hotell. Känner mig trygg inför den här frukosten också.

Det har gått riktigt bra de senaste veckorna, jag är inne i en period där jag sitter lugnt i båten. Jag har inte känt sug på länge och det fungerar bra med matplanen. Det är skönt att inte vara på "slagfältet" hela tiden, utan att ha andningshål på vägen där saker och ting bara fungerar. Men jag vet sedan tidigare att det inte innebär att jag kan sänka gardern. Jag kan inte lämna mina rutiner med verktyg bara för att det går bra ett tag. Det är en trygghet.

lördag 5 mars 2011

På väg till Andra Chansen i Sundsvall


Sitter i bil på väg till Sundsvall och Melodifestivalens Andra Chansen ikväll. Det ska bli kul att se en av deltävlingarna på plats och få umgås med vänner och kollegor som jobbar med det projektet. Vi ska äta middag på en libanesisk restaurang innan, det blir gott hoppas jag . =) Har inte varit på en buffé-efterfest med vågen än, så det blir en ny upplevelse. Jag håller tummarna för Jenny Silver och Loreen, och tycker samtidigt att Daniel Karlsson (The Moniker) och Love Generation mycket väl kan hävda sig i festivalen. Sara Varga är något av en dark horse, jag blev helt förstummad över hennes låt. Det återstår att se. Solen skiner och life is good!

fredag 4 mars 2011

Att gå från "kan inte" till "behöver inte"

När jag väl insåg att jag har ett beroende som jag inte kan ignorera började min färd mot tillfrisknande. Den resan är ständigt pågående men den sker i olika faser och steg. Jag är sådan att jag gärna vill ha allt på en gång. Jag vill förstå allt direkt och jämt ha svar på utmaningar och problem. Jag är något otålig i den bemärkelsen. När jag först fick information om begreppet sockerberoende våren 2007 fick jag kunskap. Massor med kunskap. Jag lärde mig jättemycket och läste Sockerbomben från pärm till pärm flera gånger. Jag tyckte att jag "kunde" det där med sockerberoende ganska snabbt. Så här i backspegeln ler jag lite kärleksfullt åt mig själv. I själva verket satte jag mig hårdare på händerna och fortsatte att tejpa för munnen, bildligt talat. Våren 2007 hade jag kört GI/LCHF i fyra år, mer eller mindre konstant och tappat 20 kg. Jag var smalare, men jag var inte lycklig. Jag såg mer ut som jag länge hade velat, men jag var inte fri. vi kallar det Vita knogars nykterhet. Att knyta händerna hårt, hårt och bestämma sig att inte äta "fel". Det går ett tag, olika länge beroende på hur långt man går med sig själv, men det håller aldrig hela vägen. Framför allt är det inget liv. Så när jag fick mängder med ny kunskap blev jag inte friare, jag blev än mer tyngd med hur det borde vara och hur jag skulle bete mig.

Först genom att styra om mot tillfrisknande ändrades läget och jag började andas igen. Det kändes som när man drar åt ett bälte för hårt runt midjan, då går det inte att djupandas, du andas med axlarna och blir till slut kraftlös och yr. Att släppa på bältet är en befrielse.
Stegen i tillfrisknande kan beskrivas så här:
FÅR INTE - jag har fått insikt om beroendesjukdomen ELLER jag haa valt att lägga om kosten för att enbart tappa i vikt. Jag FÅR inte äta godis, kakor, bröd, potatis etc et (alla har vi väl haft dessa långa listor på vad vi inte får äta)
KAN INTE - nästa steg kommer när jag får större förståelse för att jag faktiskt inte kan äta kolhydratder. Det är inte bra för mig, jag har en allergi, ett beroende som jag måste hantera. Här påbörjas acceptansen för beroendesjukdomen tycker jag. Innan dess följer jag en regel, nu förstår jag att det behöver vara mer än så. Jag förstår det, men jag sörjer över att det är så. Sorgen är jobbig och påtaglig att uppleva i "kan inte"-fasen, kan i värsta fall leda tillbaka till aktivt beroende och användande av drogen igen. Men då gäller = you fall seven times, you get up eight. Res dig.
VILL INTE - En tid in i tillfrisknande (skiljer från person till person) har känslan av att det jag inte kan äta, vill jag ju inte äta heller, infunnit sig. Sorgen jag kände tidigare börjar sakta men säkert förändras till en försmak av frihet. Den här processen tar tid. Tid tar tid. Vissa saker måste få växa fram, men det gör det. Genuint inom mig ändras mitt förhållningsätt till min drog i takt med att förståelsen och tillfrisknandet ökar och pågår. Jag vill inte stoppa i mig något som skadar mig.
BEHÖVER INTE - Frihet. Stabil. Trygg. Men inte på något sätt utan en hotbild. Min manipula sida av beroendet som alltid finns där, men som jag lär mig tygla, kan börja skälla som en ilsken hund när jag minst anar det. Bara för att jag är i "behöver inte"-fasen betyder. det inte att jag kan sänka garden. Men jag är mer skicklig på att använda mina verktyg. Jag har svart bälte i tillfrisknande, jag är ingen nybörjare längre.

Jag befinner mig någonstans mellan Vill inte och Behöver inte. Jag har inte svart bälte i tillfrisknande än, men det är mitt mål. Mitt bästa verktyg för att nå dit och stanna där är att aktivt arbeta med ett tolvstegsprogram i en sådan gemenskap. Du hittar mer information om olika sådana grupper här.

Maten är viktig, men det handlar om mer än mat. Maten är en del i tillfrisknandet. Det är det första påtagliga som blir en utmaning när vi ska lägga om våra vanor. För det är socialt, det är ett primärt behov, och ALLA har åsikter om vad som är bra eller dåligt. Ta det lugnt. Det kommer att lösa sig på vägen.

En tredjedels recension


Jag vet att väldigt många redan köpt och läst, men det är alldeles för få. Jag själv började läsa för några dagar sedan och har stora problem att lägga den ifrån mig. Matrevolutionen av Andreas Eenfeldt. Vilken bok! Genom ett språk som den stora massan förstår, utan att ge avkall på fakta och källhänvisningar, ger Andreas bilden av historien (det är den delen av boken jag hunnit läsa hittills) med ett helt nytt ljus. Mycket av det jag känt till lösryckt från olika håll, väl underbyggt och sammansatt till en bok. Vilket verktyg! De första sidorna i kapitel 5 "Viktnedgång utan hunger" som behandlar kalorijakten, att fettcellerna är aktiva. SÅ intressant. Och den briljanta passagen "Du går inte upp i vikt för att du äter för många kalorier. Sambandet finns där, men orsaken är den motsatta. Du äter för många kalorier för att du går upp i vikt." Och delen som beskriver hur fiber inte behövs om kolhydraterna inte är så dominerande i kosten. Hur sjukvården rekommenderar föräldrar att gå från bröstmjölk (= hög andel mättat fett) till att helt försöka utesluta mättat fett och ersätta med annat (kolhydrater?). Jag tänker på alla barnfamiljer som lyssnar och följer dessa råd. Den här boken borde vara obligatorisk i föräldragrupper och i biologiklasser på högstadiet. Den borde vara obligatorisk som kurslitteratur på alla sjukvårds- och läkarutbildningar. Det borde vara ett kriterium att ha läst den för att få arbeta på Livsmedelsverket eller Socialstyrelsen.

Jag gillar tonen i boken, trenden har vänt. Revolutionen har börjat. Jag har redan anslutit.

torsdag 3 mars 2011

Bra chatt om sockerberoende

Här går att läsa en chatt i Aftonbladet där Bitten Jonsson svarar läsare på frågor om sockerberoende.

Intensivt manusarbete

Just nu jobbar jag så mycket jag kan med bokmanuset. Det går framåt på flera områden och det är väldigt spännande. Större delen av textmassan finns där, men det ska hamna i rätt ordning och fungera så att en utomstående läsare får bra flyt. Det är inte helt enkelt att sätta på sig andra glasögon än mina egna för att försöka förstå en annan person uppfattar det jag skrivit. Sådant som kan vara självklart för mig kan vara ett stort frågetecken för någon annan och så vidare. Jag har fått enormt värdefull feedback från några olika håll, tack för det - ni vet vilka ni är. Jag har en ambition att publicera ett kapitel här på bloggen, för att ge ett smakprov och öppna för feedback från dig som följer mig här. Det kommer att ske inom några veckor förhoppningsvis, jag återkommer med mer information om det när det blir dags.

Varför skriva en bok? Det är inte helt enkelt att svara på det för min del. Det startade med att jag började skriva ner tankar som kom till mig vårvintern 2007, när jag först fick höra begreppet "sockerberoende" och insåg snart att jag var en beroendeperson. Att skriva i princip dagliga reflektioner om vad jag tänkte och hur det kändes var ett sätt för mig att hantera och bearbeta hela processen. Jag tittade så klart bakåt, när började allt detta? I väldigt tidig ålder visar det sig. Jag hade skrivit i närmare åtta månader när min älskade syster, som är behandlingspedagog inom missbruksvården, frågade om hon fick läsa mina anteckningar. Det fick hon. När hon ringde tillbaka efter att ha läst var hon berörd. Hon sa att jag skrev om och relaterade till min drog socker, som de hon jobbade med relaterade till sina droger alkohol eller heroin, eller amfetamin eller vad de nu gick på. Hon sa att hon började förstå att det verkligen var ett beroende som det var fråga om för min del. "Du måste ge ut detta som en bok" sa hon. Där föddes tanken. Kanske kan mina reflektioner och erfarenheter hjälpa någon annan? Men hur kommer det att kännas att några av de mest personliga och privata (pinsamma) delarna av mitt liv blir till allmän beskådning för de som vill, är det värt det? Jag har testat lite grann, genom artikeln i Expressen den 6 december förra året. Att visa upp en bild där jag vägde 20 kg mer än jag gör idag, och berätta personligt om mitt beroende, är det hittills mest exponerande jag gjort. Men det var verkligen värt det. All feedback jag fått, både här på bloggen och alla mail och meddelanden på Facebook etc. Människor som fått upp ögonen för sitt eget beroende och sakta påbörjar sin väg till tillfrisknande. Det är värt det, och det kommer det att vara med boken också.

onsdag 2 mars 2011

Expressen lyfter "fara med fettdiet"


Expressen skriver idag om fettdieten och forskning som pekar på negativa effekter. Men de skriver också att studien bygger på fem dagar, och då har i alla fall jag svårt att tro att det är något annat än abstinens som patienterna känt. Kostdoktorn tar upp det, och det gör även Fettdoktorn. Att det behövs mer forskning håller jag med om. Och då på riktigt lång sikt. Andreas Eenfeldt sammanfattar det bra i Matrevolutionen när han skriver att utvecklingen hittills är som ett år, och att jordbruket kom kvart i midnatt. Fettskrämseln kom strax före tolvslaget och de positiva trender vi ser nu som steg tillbaks mot artegen mat (alltså sådan mat som våra kroppar är designade för att äta) så är det bara mikrosekunder kvar innan tolvslaget.

Allt är svart


Sorterade lite i min garderob igår förmiddag. Vi har en liten, men väldigt funktionell "walking-closet" i vår lägenhet och det är så praktiskt att kunna gå in i rummet där kläderna hänger. Jag har en fix idé om att mina kläder ska hänga i färg- och nyansordning och det fungerar oftast. Skjortorna hänger för sig, men också de i färgordning... Jag vet inte om det har något med min projektledarådra att göra, eller om jag kompenserar kontrollförlust på vissa områden genom att ha överdriven kontroll på andra. Nu för tiden har jag ju börjat att lära mig hantera kontrollförlusten gällande maten/sötsaker och det påverkar även andra områden positivt.
Det slår mig att ungefär 70 % av alla mina kläder är svarta. Resterande 30% kan grovt delas in i 15% grått/brunt/beige/diskreta nyanser, 10% vitt och 5% starka tydliga färger. De vita har jag oftast under något mörkt/svart. Typ en skjorta eller top.
Jag tror inte att jag är särskilt ovanlig, men jag måste ändå analysera varför jag valt den här uppdelningen av färger. Jag vet att när jag vägde 20 kr mer än jag gör idag, så var svart enda möjligheten att fortsätta leva i lögnen att jag inte alls var särskilt stor, och att det var kläderna i butiken det var fel på, med väldigt små storlekar. Jag var ju absolut inte en 46:a, jag var ju en 38-40 i min egen värld. Men min värld stämde inte överens med den globala textilbranschens mått. Det svarta dolde, gömde och förbättrade i alla fall marginellt.
Kanske sitter det fortfarande i. Trots att jag hört (när jag väl vågat mig på en skarp färg) att jag passar i starka färger, särskilt rött och gult, så är det som att jag är helt invand med att välja svart/neutralt.
Jag vet inte om det finns ett uns av "jag vill inte sticka ut ur mängden för mycket" i det hela också. Det vill jag inte att det ska göra. Jag vill gärna visa karaktär, och sätta avtryck. Jag vill att de människor jag träffar ska komma ihåg mig, och jag vill komma ihåg dem. Kanske är det dags för utveckling gällande kläder och färger. Kanske ska den här våren kopplad till färg för min del. Jag ska göra ett försök att bära mer färgstarka kläder.

PS. Som du ser på bilden har jag idag vågat mig på en mörk petroleum-skjorta och svart väst med mörka jeans..... Återkommer =)

tisdag 1 mars 2011

Sockerbomben i Pocket-format med MåBra


Alla ni som velat köpa Sockerbomben men inte fått ändan ur, nu följer den med i pocketformat när du köper aktuella numret av tidningen MåBra. (Tack Magdalena för att du påminde mig.)

Jag har skrivit om det förut, men kan inte understryka det tillräckligt, boken förändrade mitt liv. Jag fick upp ögonen för beroendesjukdomen och utökade min verktygslåda ordentligt. Jag gick från att "åtminstone klara vikten, till vilket pris som helst", en period som tog så mycket energi att jag var alldeles kraftlös: Jag klarade vikten, men det var inget liv. Det fanns ingen frihet i det, jag var fortfarande fånge. Innan jag klippte kolhydraterna och gick ner i vikt var jag fånge i mitt aktiva beroende, allt handlade om att få i mig sötsaker. Men även när jag gått ner 20kg och åt bra, satt jag fortfarande fast. Allt handlade om vad jag fick och inte fick.
När jag läste boken var det som om någon lossade mina knutar som jag var fastbunden i. Sakta men säkert kunde jag börja röra på mig, jag fick svängrum. Jag fick luft i lungorna. Jag gick till att leva ett liv i befrielse, tillfrisknande och abstinens. Den resan har jag bara påbörjat, men det känns redan som två olika universum, då och nu. Boken öppnade dörren för det.