fredag 25 februari 2011

När jag gömde och skämdes

När jag var aktiv i mitt beroende var jag expert på flera saker. Jag var skicklig på att lura min omgivning att tro att jag mådde bra när jag mådde skit. Alltid glad, med ett leende på läpparna och väldigt intresserad hur mina vänner hade det. Jag lyckades så bra med att övertyga andra att jag till sist själv trodde på det, i alla fall på ett ytligt plan. Jag orkade väldigt sällan, eller vågade för den delen, känna efter hur det var egentligen, Hur jag mådde på insidan. Men det låg ju där som en kall rand på ryggraden. Konstant rastlös, orolig, nervös, osäker.
Jag var expert på att lova mig själv dyrt och heligt "aldrig mer" när jag vaknat upp ur en sockerkoma och plockade tomma godispåsar och glasskartonger över hela lägenheten. När jag i ren panik dragit på mig träningskläderna och gått ut och försökt springa/jobba/gå/träna bort all energi som jag just tryckt i mig. Jag har aldrig varit bulimisk, jag har aldrig spytt upp maten jag just ätit (om jag inte åkt på en regelrätt matförgiftning) men däremot har jag testat det mesta utöver det för att bli av med det jag just stoppat i mig. När jag var aktiv som värst innehöll mina "måltider" enbart söktsaker och skräpmat. Godis, glass, hamburgare, pizza, bagels, donuts, maränger, egentligen allt som gick att fritera, och så vidare. Jag kunde äta saker som jag egentligen inte tyckte om, utan att rationellt kunna förklara varför. Det var som en inre kraft lyfte mig i nackskinnet och ställde mig framför närmsta kiosk eller café och sa "KÖP". Fanns det inget som jag egentligen gillade, var det som att en inre scanningsmaskin avgjorde vilken vara som skulle stilla suget bäst. Jag var expert på att förklara för mig själv att det inte alls var konstigt eller äckligt att plocka upp varor ur soporna under diskhon. Om jag haft ett klarsynt ögonblick och fått för mig att slänga det som var kvar av sötsaker för att jag inte skulle äta upp det, kunde jag fem minuter senare ha övertygat mig själv om att jag visst skulle äta. Jag gick direkt till sopkorgen och plockade upp allt igen. Skammen som jag kände efteråt, varje gång, var så mörk att jag än i dag kan komma ihåg hur den kändes när den överföll mig. "Du är äcklig, det här är pinsamt, har du ingen skam i kroppen, du är helt störd."

Jag trodde jag var ensam. Fram till intensivkursen för sockerberoende personer i somras hos Bitten Jonsson hade jag aldrig träffat någon som jag kunde prata med om hur jag betedde mig med mat, utan att få väldigt konstiga och oförstående blickar. Det började nästan alltid på samma sätt; jag berättade att jag är sockerberoende. "Det är jag med!" fick jag ofta som svar. När jag väl började gå in på hur min relation till sötsaker och skräpmat såg ut när jag var aktiv förändrades ALLTID ansiktsuttrycket hos den jag pratade med till att mer likna en chock. De hade ingen aning, och hade absolut inte samma erfarenheter som jag. Vi var inte lika längre, och jag skämdes igen. Men när jag kom i kontakt med andra, som jag kunde berätta om min innersta svärta för och som nickade instämmande tillbaks, då kände jag en frihet som är svår att beskriva. För mig som sockerberoende var gemenskapen med andra sockerberoende dörren som öppnades till tillfrisknande. Innan dess satt jag på händerna med gaffatejp för munnen och koncentrerade mig på att inte äta fel. Nu har jag börjat min vandring till frihet.

Inga kommentarer: