torsdag 24 februari 2011

Kylan förenar


Igår var det -22 grader när jag vaknade och -19,9 grader när jag väntade på bussen. Vi var fem personer i varierande åldrar som stod och hoppade, skakade och gjorde andra lustiga rörelsemönster för att försöka hålla lite värme. En äldre man med kryckor (som uppenbarligen gjorde så gott han kunde för att röra på sig) utbrast: "Det är i alla fall härligt att det är ljusare på morgonen nu!". Den tidigare ganska nedstämda, fokuserade stämningen i busskuren brast upp i leenden och alla höll med. Helt plötsligt började vi alla småprata med varandra och hade det riktigt trevligt en stund till bussen kom. Snacka om ice-breaker i dubbelbemärkelse. =)
Den äldre herren konstaterade något som vi alla var brutalt medvetna om; ingen hade undkommit kylan på kinder, lår och fötter, oavsett alldeles så mycket vinterkläder och fordrade skor. Men att han påvisade det vi alla tyst var rörande överens om förändrade hela atmosfären på en gång.

Det är ofta så. Det finns en tyst överenskommelse, något som vi inte pratar om. Vi vet alla att det är som det är, men vi kommenterar det inte. Det mest uppenbara döljs i tystnad. Barn förstår inte det här. Barn undrar förtvivlat varför mamma och pappa inte säger något. Varför ingen i närheten pratar om det som är uppenbart. Barn lär sig till slut de vuxnas sätt att "hantera" problemet; tystnad. Tystnad blir en klump i magen. Klumpen i magen växer. Om vi inte pratar om det finns det inte. Om det inte finns är finns det ju inget problem.
När något händer som är utanför ramarna, när mamma är så full att hon snubblar och välter ut något över det vackert dukade matbordet på släktmiddagen, eller när pappa sätter sig i bilen fast han är så där glansig på ögonen och de vuxna slätar över det hela, lär sig barnet att den instinktiva känslan det känner i magen är fel. "Hon är på det där sättet" kanske någon vågar sig på att säga, men aldrig "hon är alkoholist." I alla fall inte när någon hör.

Kylan förenar. Vi har en tyst överenskommelse om att "det där är inget vi pratar om". Och när barnet vuxit upp och själv ska fostra sina barn är tillvägagångssättet redan bestämt. Det bestämdes redan i tidigare generationer, när tystnadsregeln en gång infördes och började verka som en infekterad, kronisk böld i familjen, från generation till generation. Kylan förenar. Men det är nästan komiskt hur enkelt det är att bryta arvet från tidigare mödrar och fäder. Att våga ta bladet från munnen. Det svåra är att orka fortsätta. Att inte falla tillbaka till gamla mönster. Det kräver träning, kunskap, gemenskap med andra som gått samma väg. En inställning om att vi inte strävar efter fulländning, utan efter framsteg.
Jag känner igen det här. Just ja, det kan mycket väl liknas vid hanteringen av beroendesjukdomen.

Inga kommentarer: