söndag 20 februari 2011

Att identifiera fienden

Jag är projektledare till yrket och det har sina effekter även på mitt privatliv. Jag gör gärna att-göra-listor över det som ska hända en dag (exempelvis en söndag som denna), jag hittar gärna rutiner och processtrukturer även privat, på ett sätt som jag arbetar på, på jobbet. Målbilder, att sortera intryck och att prioritera är en naturlig del av mig.
Gällande den dagliga hanteringen av min beroendesjukdom så faller även det in under mitt sätt att förhålla mig till livet genom "projektledar-påverkad" hantering. Det handlar mycket om resultat. På jobbet ska jag kunna påvisa och bidra till goda resultat. Även privat vill jag naturligtvis vara genomsyrad av goda resultat. Vad gäller beroendesjukdomen har just strävan efter resultat ibland sinkat mig, eftersom jag inte tillåter mitt tillfrisknande att ske organiskt och i sin egen takt alla gånger, utan det kan bli forcerat och påtvingat. Jag vill ju så gärna se resultat.
I början, när jag lade om kosten och började tappa i vikt, var resultatet en viktig morot och något som fick mig att orka fortsätta. Min tävlingsmentalitet slog in positivt och jag tappade kilo efter kilo, centimeter för centimeter, och kunde mäta resultat.
Idag, fem år senare, har vikten sedan några år stabiliserats och mitt aktiva arbete med att leva i ett ständigt tillfrisknande har ersatt målbilden. Det handlar inte om kilon längre, det handlar om att hitta och använda verktyg för att hantera min sjukdom. Inte bara för att överleva, utan för att leva livet.
Men min strävan efter resultat och riktning har inte mattats. Det ligger på något sätt i mitt DNA, känns det som. Därför har det de senaste åren varit viktigt för mig att identifiera fienden. Vem för jag kampen mot? Vem är ansvarig för att det är som det är? Är det livsmedelsindustrin/sockerindustrin som så kallsinnigt tjänar mängder med pengar på människors beroenden? Är det sjukvården som vilar på gamla metoder som inte seriöst adresserar beroendeproblematiken utan helst behandlar med psykoterapi och piller? Är det handeln som proppar sina butiker fulla med sötsaker och halvfabrikat? Är det regeringen som inte förstår att de måste beskatta socker? Mot vem ska kampen föras? Vem ska ställas till svars?
Svaret är; ingen av dessa. Det finns ingen fysisk fiende, varken person eller institution. Fienden finns inom oss. Fienden är attraktiv och charmig, den vackraste av väsen och på samma gång illaluktande avgrundsmanipulerande och dödlig. Fienden är beroendet. Och kampen sker inte utanpå, den sker på insidan hos varje beroendeperson. När beroendet behandlats och jag arbetar med mitt tillfrisknande, då kan jag vara ett ljus för andra. Bit för bit, delseger för delseger. Sakta men säkert kan samhällen och folkslag förändras.
It's attraction - not promotion.

3 kommentarer:

Bertil LInd sa...

I min värld är det de styrande, regeringen om du så vill, som har ansvaret i så måtto att de kan påverka mina möjligheter att hantera min situation. Regeringens förlängda arm tillåts driva en felaktig paradigm vidare utan hänsyn till ifrågasättande krafter. Jag tänker närmast på SLV:s, på gränsen till tvingande råd, till skola, sjukvård och äldrevård om kost som "kan" vara skadlig. Jag sätter "kan" inom situationstecken inte för att jag tvekar om det kan vara skadligt utan för att jag tycker att redan för att det "kan" vara skadligt borde vara nog för att SLV:s experter ska ta ett steg tillbaka och utreda.
Ett annat exempel på regeringens ansvar är att Socialstyrelsen underlåter att omgående testa en alternativ behandlingsform för diabetiker. Samma kost som framgångsrikt användes för diabetiker i hundra år har visat sig vara verksamt än idag och har kunnat hjälpa diabetiker att sänka och stabilisera sitt blodsocker, och då menar jag att det gäller både typ 1 o 2. På liknande grunder ifrågasätter jag hur antalet gastric bypassoperationer ökar lavinartat. Vid extrem övervikt händer det att patienten först måste banta bort ett stort antal kg innan man gör ingreppet. Så varför gör man ingreppet, när det går att banta ner patienten före operationen? Cyniskt!
På det personliga planet har du naturligtvis rätt. Det hjälper inte mig att regeringen inte pekar med hela handen -- gör om, gör rätt!
Jag måste själv bidra med all min kraft (men det blir inte lättare om jag direkt motarbetas, som är fallet för många av de som söker stöd i den allmänna vården).

Nelliesmamma sa...

Ja, jag tror du har en viktig poäng där - att fienden finns inuti oss. Att själva beroendet som sådant är det vi ska ta strid emot.

Vad man kan ha i åtanke är å andra sidan hur samhället skulle kunna MINSKA antalet nya beroende genom att förändra kostråd eller eljest som påverkar vårt sätt att äta.

Gunilla Sahlin sa...

BERTIL och NELLIES MAMMA - tack för era kommentarer. Min poäng är att vi som beroendepersoner måste titta inåt först. Jag avslutar inlägget med "attraction, not promotion". Jag ställer mig först i kön för förändring vad gäller kostråd, lagar, skatter på socker, ett nytt sätt att se på beroende etc. Däremot jag är övertygad om att vi inte når dit genom att kriga. Vi måste tala med bönder på bönders vis. Det sker genom attraktion, inte konfrontation. Då kan det bli en långvarig förändring som blir från grunden, och inte bara ett vunnet slag, som i sin tur skapar fiendeskap och prestige. Prestige och stolthet är en stor del av processen. Det tar tid att ändra på, men det går.