måndag 31 januari 2011

Gudomliga skaldjur


Idag återvände vi till de norra beacherna, och hängde på Morgim Beach. Vi fick helt underbara king prawns och crab till lunch, bästa måltiden hittills i Goa. Jag fullkomligt avgudar skaldjur när de är bra tillagade. (se bilden). Det börjar närma sig slutet på vår resa, vi har två dagar kvar nu. Indien har varit väldigt spännande. Intensivt, färgstarkt, vänligt. Jag känner att jag har laddat batterierna inför det som komma skall, och är väldigt tacksam för all hänsyn som visats mig när jag haft med vågen, beställt mat utan ris/pommes frites/bröd etc. Det har inte varit krångligt att vara sockerberoende på resan. Det tar jag med mig som en viktig och rolig erfarenhet.

söndag 30 januari 2011

Bokmanus

Jag har under en tid arbetat med ett manus till en bok, en personlig berättelse om sockerberoende. Arbetsnamnet är kanske inte helt oväntat "Vitt begär". Det började med att jag våren 2007 fick information om beroendesjukdomen för första gången och började skriva. "Skriva av mig" kan man säga. Det kom så mycket tankar och känslor kopplat till informationen jag fick, och tillfrisknandet som började. Jag tror att det kan finnas ett intresse av en sådan bok. Jag har ett manus som jag bearbetat en del, och som en del i min närhet fått ta del av, både proffs och vänner.
Vi får se om vägen att gå är genom ett förlag, som med muskler gällande marknadsföring och försäljningskanaler säkert kan vara till stor hjälp. Eller så gör jag det själv. Det går att ge ut böcker själv, genom ett antal olika steg. Det skulle kräva en större insats av mig själv gällande att få ut boken på marknaden, men å andra sidan skulle jag kontrollera alla steg på ett närmare sätt.
När jag kommer hem från Indien ska jag fortsätta att sätta mig in i vad det innebär, och förhoppningsvis ganska snart komma fram till vad jag ska satsa på. Gällande bokförlag så hänger det ju på att jag hittar ett förlag som är intresserad också, och det är ju inte helt självklart. Ämnet sockerberoende är fortfarande väldigt oetablerat och inte självklart.

Lat dag på Ashwem beach - perspektiv


Idag njuter vi av en lugn, fin strand norr om "vår" strand i Candolim Beach. Ashwem Beach är ett gammalt hippie-hak och även om klientelet är uppblandat, är det en helt annan atmosfär på den här stranden än vår vanliga. Candolim är kommersiell, intensiv och aktiv. Ashwem är mjuk, lugn och mer paradislik.
Det finns en fantastisk restaurang här - La Plage, som vi åt middag på i förra veckan. Vi äter lunch här idag.

Jag mår så bra av att få fräscha upp mina perspektiv, vilket alltid är resultatet av utlandsresor för mig. Det är så lätt att fastna i sin egen situation. Mina egna problem och brister, utmaningar och svårigheter får ibland för stora proportioner när jag inte ser dem i ljuset av andras situation. Alltid, alltid när jag reser och möter en annan kultur, är det som att min hjärna "defragmenteras" (du vet, det där man gör med PC, så att allt på hårddisken sorteras och på så sätt får mer fri plats. Jag kör Mac nu och då finns inte den funktionen).
Alla mina erfarenheter, utmaningar etc sorteras och hamnar där de ska. Självklart behöver jag kraft och energi att påverka min situation. Det går inte att att ursäkta allt med "jag har i alla fall en säng att sova i. Tandborste. Toapapper." Sådant som jag tar för givet och som jag anser vara ett primärt behov, men som är lyx för så många i vår värld. Även om jag har både säng, tandborste och toapapper så finns det saker i mitt liv som jag behöver påverka och förändra.
Men vetskapen om mitt privilegierade tillstånd gör mig lugnare. I grund och botten har jag det väldigt, väldigt bra. Trots beroendesjukdomens fundamentala påverkan på mitt liv, jag har det väldigt, väldigt bra.

lördag 29 januari 2011

Räddningen


Idag var vi på delfintur, och det var häftigt! Vi såg ca 40 delfiner, vilket var en härlig upplevelse. De låter väldigt speciellt när de andas, och de är oerhört vackra. Jag hade en föreställning av hoppande delfiner som jag skulle få mängder med fina bilder på, men verkligheten såg annorlunda ut idag. De syntes, de kom ganska nära båten och var nyfikna, men enbart två hoppade, och så på andra sidan båten så jag hann inte fånga det med kameran. Inte som på Kolmården precis. =) I paketet som vi köpt ingick "Goan BBQ" och det visade sig vara tonfisk, bakad potatis, två sorters friterade rätter, ris och champinjoner. Jag är så glad att jag säkrat upp med egen mat, jag hade inte fått ihop lunchen annars. Guiden tittade konstigt på mig när jag kom fram till matbordet och valde bort alla kolhydrater, och dessutom hade två tallrikar (en för att väga, en för att lägga mat på.) Men det gick bra, tack vare mitt eget kit. Jag påminns konstant om att jag alltid måste vara förberedd. Jag kan aldrig lita på onständigheter som jag inte kontrollerar när det kommer till mat och, "hoppas på det bästa". Jag gjorde det tidigare, ganska ofta. Det gav mig utrymme att äta saker som jag egentligen inte ska, eftersom "det finns ju inget annat". Den ursäkten duger inte för oss sockerberoende. Vi är inte offer under omständigheter, vi måste ta kommandot och planera vårt tillfrisknande, varje måltid, varje dag.

Karaoke och delfiner

Vi njuter verkligen i fulla drag, särskilt som vi får rapporter om att det är riktigt, riktigt kallt hemma. Här är det över 30 grader varje dag och vi har inte sett ett moln på 10 dagar.
Igår kväll vågade jag mig upp och sjöng Whitney Houstons "I will allways love you" till min underbare make, det var speciellt. =) Karaokerestaurangen har Goas hittills trevligaste servitörer, och när vi beställde exakt samma mat som förra gången, vilket var ett antal dagar sedan, hade de stenkoll på att jag behövde en extra tallrik och att jag önskade extra smör. Behövde inte ens be om det.
Idag ska vi ut och titta på delfiner och grilla goanskt på en strand i närheten, ser fram emot det.
Jag tar med mig lite eget, eftersom jag inte är helt säker på att hela min matplan kommer att kunna fyllas. "Fresh fruit" är som bekant inget för mig, och det är bl.a. vad som utlovas. Jag har med mig egna oliver och en del andra konserver från Sverige, och det är jag verkligen så glad för. Jag behöver inte falla offer för omständigheter.
BIlder på delfiner utlovas i nästa inlägg.

fredag 28 januari 2011

Anger management vid frukostbordet


Vi bor bra, på en resort som är som en oas mitt i det myllrande livet mellan huvudgatan och stranden. Här bor en blandning av danskar, norrmän, ryssar, britter, indier på semester och svenskar. Det är trevlig stämning, och god service. Frukosten är bra. Jag kan plocka ihop en måltid som fungerar och det känns tryggt och skönt. Imorse hamnade en dansk familj vid bordet jämte. Mamma, pappa, en son (kanske 5 år) och en dotter (kanske 8 år). Jag blev både arg och ledsen när jag såg barnens frukosttallrikar. Några bitar sockerkaka och en stor donut med choklad på. Till det saft. Och rostat bröd med sirap. Mamma och pappa var båda väldigt slanka och barnen likaså. Det är ju en vanlig fördom att skräpsmatsätande alltid syns på utsidan, och jag kom på mig själv sitta förbryllad över hur smala de var, trots att de åt skräp, skräp, skräp.
Kanske är det för att "det är ju semester" och att de till vardags har en helt annan mathållning. Men forskning visar att allt, ALLT kroppen kan uppfatta som drog som den exponeras för mellan 0-20 års ålder riskerar skada hjärnan och utveckla beroende. Och ska de barnen äta sockerchockande mat i låt säga två veckor i sträck, så är det fara och färde.

Familjen jag observerar tillhör den avvikande delen. De flesta andra vita i den här delen av Goa är faktiskt överviktiga. Och de härliga restaurangerna har i princip konsekvent lagt till "chips" till alla måltider, eftersom pommes frites är så populärt. Vi får be om "indian style" för att komma undan, och då skiner servitören alltid upp.

Barnen jag ser på frukosten är inte mitt ansvar. Men jag får sätta mig på händerna för att inte förklara ett och annat för föräldrarna.

torsdag 27 januari 2011

Ett osynligt minfält



Helt plötsligt stod den där framför mig. Som om maskerad, förtäckt. Jag var från noll till hundra helt plötsligt under anfall och jag hade inte ens märkt varningssignalerna. För min rationella del av mitt intellekt är det helt oförklarligt. En fruktsallad. Osötad och helt naturlig förvisso, men frukt. Jag har inte ätit frukt på 8 månader. Det finns inte med i min matplan. Ändå lyckades den hamna rakt framför näsan på mig och jag hann äta några bitar innan min man var den första som vaknade upp ur det bedövande tillståndet som slagit oss båda. "Men du ska väl inte äta frukt?" Min totala oförmåga att besvara frågan gav upphov till känslor inom mig som jag faktiskt inte tror att jag känt tidigare. Jag har aldrig tidigare varit så trygg i min abstinens som jag var innan detta tillfälle, igår kväll. Jag har aldrig tidigare under min medvetna tid som beroende haft ett sådant avslappnat förhållningssätt till min drog eftersom jag inte känt något behov. Jag skrev om det igår. Jag kan fortfarande inte helt förklara vad som hände. Jag tror att det grundade sig i en längtan efter att få äta en dessert. Inte något sött, men en rätt till, som fungerar till te:t efter maten. Det finns inte mycket, eller inget alls att välja på, oftast. Jag såg fruktsalladen som ett alternativ, och jag kan inte förklara varför. Jag äter ju inte frukt. För er som tillhör grupp 1 eller grupp 2 (läs inlägget om olika typer av relation till sötsaker här, för att se vilken grupp du tillhör) tycker kanske att det här inlägget är helt överdrivet. Vad är väl lite frukt? Frukt är ju nyttigt! Lägg av nu. Hur asketisk får man bli. Etc. Men för oss som tillhör grupp 3 så vet vi vad det innebär. Dels att göra avsteg från planen, dels att frukt triggar flera av oss in i vårt beroende. Det har inte varit så för mig tidigare, men jag har ändå valt att avstå, eftersom det varit en mina som väntar på att explodera.
Så när min man igår började ställa frågor och själv erkände att han inte ens tänkte på det när jag beställde fruktsallad, så började mina tankar gå i spinn. Det är ju inte min mans fel att jag beställde fruktsallad, det är inte hans ansvar. Det är mitt ansvar. Men jag kunde inte för mitt liv förklara för honom hur det hade gått till. Jag satt där och försökte motivera varför det helt plötsligt var ok med frukt, men kände mig helt bortgjord. Röda hund (den manipulativa rösten som vill få oss att droga) hade tagit en helt ny skepnad och jag var helt oförberedd. Jag hade sänkt garden för mycket.
Jag lämnade frukten. Nöd-ljög för servitören och sa att jag blivit så mätt av huvudrätten. (Hur förklarar man för en indisk servitör att jag först vill ha frukt, och sedan är allergisk?)

Nu är det en ny dag, nya möjligheter. Jag kan äta precis vad jag vill, när jag vill. Men inte idag.
Bilderna är från gårdagens stadsvandring i huvudstaden. Intryck, oj, vilka intryck.

onsdag 26 januari 2011

Republic day

Det gick bra i natt, jag sov som en stock. Allt känns mycket bättre. Idag är det Republic Day, vilket innebär självständighetsdag. Det firas genom fina blomsterarrangmang, flaggor över allt och, "dry day". De serverar ingen alkohol på de flesta ställen. En del turister verkar redan (klockan är 14.00 här nu) lite stressade över att det är så.

Idag har jag tänkt en del på situationer som vi som är beroende hamnar i. När vi exponeras för vår drog i olika sammanhang och hur det känns och påverkar oss. I början av min abstinenta period, när jag först fick begynnande kunskap om beroende och min drog sockers påverkan på min hjärna, var jag övertygad om att lösningen innebar att jag aldrig överhuvudtaget skulle komma i närheten av socker/sötsaker och att det bästa var att ha det så långt bort från mig som möjligt. Jag ville inte se det, inte ha det i närheten.
Jag skulle aldrig ha socker/sötsaker hemma, aldrig gå på caféer, helst skulle vänner som bjöd hem mig visa så stor respekt att de anpassade hela menyn för samtliga, även de som inte är beroende, till vad som fungerade för mig. Det var respektlöst av dem att ha kakor eller godis framme när jag var på besök.
Jag tänker annorlunda nu. Mitt tillfrisknande kan aldrig fortskrida om min abstinens, min "nykterhet" bygger på att jag aldrig exponeras för min drog. . Jag måste kunna klara av att vara i närheten av min drog, utan att trilla dit. Utan att ens vilja ha. Ibland behöver jag ha min drog hemma, och det är ok. Det innebär inte att jag måste äta av den. Ibland tar jag en fika på ett café och äter något som fungerar med min matplan, och min fikakompis äter något sött, det är ok. Så länge jag har en vettig anledning att befinna mig i sammanhanget där jag exponeras för min drog, och är såpass i tillfrisknande att jag inte löper en risk, så är det en naturlig del av mitt liv. Jag är fri.
Men om anledningarna grusas för att jag vill vara i närheten av något som jag vet ger mig ett rus, jag då har jag lämnat tillfrisknandets väg och är på en mycket snårigare, ensligare och mer förädisk bana. Tankens vaksamhet är avgörande.

Vi ska in till huvudstaden och titta på lite festligheter snart, blir spännande.
(Lovar att det kommer lite mer bilder i kommande inlägg)

tisdag 25 januari 2011

Läget är bättre

Dagen har förlöpt bra, och magsmärtorna är borta. Det känns att jag hade en tuff natt, jag har inte haft mycket kraft idag, och jag är öm i magen. Jag är oerhört glad över mina vänner som svarat på mina frågande mail och känner att jag fått bra tips att komma vidare. Just nu exkluderar jag nötter helt, och kommer att göra det ett tag.
Det är intressant att observera mig själv. Till frukost har jag de andra dagarna bl a ätit naturell yoghurt med just nötter i. När det inte var aktuellt imorse försökte jag köpslå mig till att ha i papaya-bitar istället. Jag äter inte frukt sedan 8 månader tillbaks och det ingår inte i min matplan. Helt plötsligt försökte min manipulativa beroendesida få mig att tycka att det skulle vara ok att göra avsteg från ett av mina viktigaste verktyg - matplanen - som en sjukdomsvinst. Min observante make hjälpte mig att avslöja lögnen.
Jag frågade istället kort och gott efter kanel, vilket de hade och den naturella youghurten blev jättegod, helt fri från bedrägliga sockerkällor.
Jag känner mig lite orolig nu inför kvällen, ska det bli en likadan natt till? Men jag har inte makt över det, och kan inte heller lösa något genom att oroa mig. Jag får helt enkelt lägga det utanför mina försök till kontroll och hoppas på det bästa.
Nu ska vi snart ut och äta middag. Jag har målat om naglarna och inser att lacket inte torkar lika bra i 27 graders värme som det gör hemma i Svea. =)
Tack för alla era varma tankar och tillrop.

Bakslag

Natten har inte varit god.
Fyra intensiva "skov" av kraftiga magsmärtor, mellan revbenen, precis under bröstkorgen har hållit mig vaken. Jag har haft den typen av smärta tidigare och känner igen den som akut magkatarr. Jag har inte haft magkatarr på över ett år, och då senast inte alls på ett så kraftfullt sätt som i natt, det var flera år sedan. Jag har skickat mail till de i min omgivning som är proffs på mat och medicinering och hoppas på respons inom kort, så jag kan hantera detta på bästa sätt. Jag har inte ätit kryddstark mat, trots att vi är i Indien. Jag är "mesig" på den punkten och ber alltid om milt kryddad mat. Jag har inte heller ätit överdrivet stekt mat i stor utsträckning. Jag har däremot ätit betydligt mer nötter än jag brukar göra, eftersom det blivit en stor del av min fettkälla under resan. Att smärtorna skulle vara stressrelaterade känns föga troligt, eftersom jag inte känner mig ett dugg stressad, och inte heller var det innan resan. Jag stressade ner över jul och nyår, så symptom på det borde i så fall ha kommit tidigare. Min teori är att det är nässprayet, Otrivin Menthol som spökar. Det är ett väldigt starkt nässpray och det som inte fastnar i näsan rinner ju ner i svalget. Kanske är det vad som irrigerar min magmun? Plus nöt-konsumtionen kanske. Tips och tankar tas varmt emot!
Glad över att det släppt, men något stukad och väldigt, väldigt trött ska jag nu ta mig till skuggan vid poolen och sova i närheten av min underbart supportande make. Kramar till er.

måndag 24 januari 2011

"Can I have an extra plate, please?"


Det verkar vara det naturligaste i världen, ingen tittar konstigt på mig för att jag ber om en extra tallrik. Ibland frågar kyparen om allt är ok när jag börjar väga och plocka mat från ena tallriken till den andra. Nyfiket undrar han varför jag gör som jag gör. När jag förklarar är det som att det vore självklart. När jag ber om extra smör är det samma sak, så även när jag ber om varma grönsaker istället för pommes frites som de serverar till ALLT. "Britterna och ryssarna verkar vilja ha det så" är den allmänna förklaringen. När vi förklarar att vi varken är britter eller ryssar utan svenskar skiner de upp. "Ahh, scandinaves. Tack så myket" säger de på knacklig hindi-svengelska. Taxichauffören berättar för oss att de flesta Goa:ner inte gillar ryssarna. "They are to loud". Men en del verkar visst vara ok ändå. När vi läser morgontidningen anar vi vart föraktet bottnar. Den ryska maffian har tagit över efter den israeliska, och styr marknader, droghandeln, strandhuggen, utflykterna, många hotell och flertalet restauranger. Att det står gigantiskt ett gammalt lastfartyg på grund 50 meter från stranden, "River Princess" med ryska bokstäver på, kanske ytterligare adderar till Goa:nernas skepsism mot ryssar?
Ikväll åt vi middag på La Plage (TACK Lisa för tipset!) som ligger norrut, på en underbar strand med helt annan karaktär än den vi är på. Lugnare, genuinare, en annan typ av människor. Maten var väldigt, väldigt god. Bilden är från den stranden. Life is good.

söndag 23 januari 2011

En titt i backspegeln

Fjärde dagen, det är varmt. 36 grader i skuggan gör att promenader gör sig bäst på morgon och seneftermiddag/kväll. Imorse tog vi en timmes promenad på stranden innan frukost - gudomligt. Verkligen en friskfaktor! Middagen igår kväll var riktigt, riktigt god. Jag tog in en osträtt till förrätt och jag skulle enbart äta hälften, vilket jag gjorde. Men det var riktigt, riktigt jobbigt eftersom det var så gott, och jag ville verkligen länsa tallriken. Just den känslan av att längtan efter att äta tar över hela mitt sinne, var längesedan jag kände. Jag berättade för min man, som ett verktyg för att få det att lätta lite, vilket det gjorde. Det kändes lite som en titt i backspegeln, som ett minne från hur det var förut: Jag har inte haft en sådan känsla sedan jag började med matplanen för snart 10 veckor sedan. Jag skulle inte vilja kalla det bakslag, men det är ett vittne om att jag behöver vara alert, varje dag. Att jag behöver använda mina verktyg, varje dag.
Idag har det gått bättre. Nu är vi snart på väg ut igen och ska leta middagsrestaurang. Det finns väldigt gott om dem, så det kommer inte att bli ett problem. Varje dag - ett steg vidare i tillfrisknande.

lördag 22 januari 2011

Dag tre i Indien

I dag åkte vi på vår första nit. Vi var på beachen på förmiddagen och tänkte att vi lika gärna kunde äta lunch på stranden. Kanske hade vi otur, eller så är strandhakens mat så mycket sämre än restaurangerna på huvudgatan. Jag fattar att det måste bli enklare rätter på beachen, men enkelt kan också vara gott. Det var det inte idag. Jag åt inte upp allt och det innebar att jag ätit mindre än jag borde enligt matplanen. Thank God att jag tog med mig konserver hemifrån. När vi kom till rummet delade vi på en konserv med makrill och en med kycklingpastej (som är väldigt fet och endast innehåller ett E-nummer). Jag har med mig ett litet nöd-kit med proviant på konserv om det skulle behövas, och det känns tryggt.

Mentalt är jag ambivalent. Ena stunden lugn som en filbunke, insupandes atmosfären, njuter av att ha semester. Andra stunden är jag rastlös och orolig. Vill hitta på något. Sysselsätta mig. Jag är ju projektledare professionellt och även om tiden innan resan inte var särskilt intensiv så blir det extra tydligt när jag gör just ingenting. Rastlösheten. Det brukar ta några dagar att komma ner i varv ordentligt, så jag får helt enkelt vänta och se. Tidigare semestrar har jag sysselsatt mig med mat och sötsaker när jag blivit rastlös. Nu gör jag inte det, och det är annorlunda. Jag har böcker med mig, vilket är underbart. Dels romaner, dels faktalitteratur om beroende. Det är skönt att varva. Jag löser gärna korsord också, känns som bra hjärngymnastik.

Ikväll ska vi äta på en restaurang som vi såg igår, lite finare, med mycket "fresh seafood". Ska bli gott. (HOPPAS JAG!) Igår efter middagen kom karaoke-killen igång på restaurangen. Jag fick feeling och sjöng "I will allways love you" (Whitney Houston) till min underbara make. Det går visst att bete sig lite hur som helst bland främlingar. =)

fredag 21 januari 2011

Acklimatiseringen igång


Dag två i Indien snart till ända (klockan är 21.05 här nu). Det har varit en lugn, skön, lat dag vid poolen. Vi vill inte gå ut för hårt i solen som bleka nordbor. Jag är överväldigad av intryck - det är verkligen ett speciellt land. Maten är väldigt, väldigt god. Och det finns mycket för mig att välja, trots begränsningar gällande kolhydrater. Ikväll åt vi en "zizzle beef", vältillagad biff med god sås som kom in ångandes tillsammans med varma grönsaker på en het platta. Förrätten bestod av enkla champinjoner och vitlök - mycket gott. Det är trevligt här, intensivt (fast långt ifrån storstädernas intensitet, om jag förstår alla guideböcker rätt) och färgstarkt.

Jag tar verkligen en dag i taget, men så här långt känns det oerhört tryggt med matplanen, vågen och att det finns så mycket bra mat att välja på. Maten är inte det stora i resan, som jag känner att det brukar vara, upplevelsen och alla intrycken, perspektivet på min egen tillvaro, har för tillfället ett mycket starkare påverkan på mig. Förhoppningsvis fortsätter det så. Det är egentligen bara när det serveras mycket mer av en rätt än vad jag ska äta, som det blir lite jobbigt. Utan vågen vet jag med säkerhet att jag skulle ha rensat tallriken, och även ätit upp det som min man eventuellt inte åt upp. Nu ser jag den stora skillnaden, och det är både en lättnad och en häftig upplevelse. Varje dag, mot tillfrisknande.

PS. Bilden visar en vacker gammal kvinna på gatan utanför hotellet.

torsdag 20 januari 2011

Äntligen på plats


Värme och sol. Det är allt jag behöver=). Oj vad härligt det är att kliva av planet 03.45 och känna 20 grader och bris i ansiktet. Resan gick faktiskt riktigt bra.
Jag fick ta med mig den förberedda maten som jag hade i plastlådor genom säkerhetskontrollerna både på Arlanda och i Doha/Quatar, det var inget konstigt med det.
Det är häftigt att det säljs olivojla på miniflaska, jag har med mig två på resan.
Väl på planet åt jag min mat när de serverade till de andra. Jag hade förbeställt lågkolhydratkost, och fick kämpa lite med resebolaget för att få till det. Men när min mat kom (som jag inte åt utan som var extra valmöjligheter till min make) stod det "Allergic to carbonhydrdates) på! Riktigt häftigt. Och vad gäller varmrätterna så lyckades de. Sen när de serverade wraps med kyckling kändes det inte som att tanken gått riktigt hela vägen..=) Men jag hade mina lådor både med lumch, middag och två mellanmål. Det gick bra.

Här på plats är det fantastiskt. Jag har inte varit här förut och det är mycket nya intryck och härlig puls. Stranden är jättefin och lugnare än jag föreställt mig. Vi åt seafood till lunch med den karaktäristiska "masalan" till, gott. So far so good. Även om det finns smoothies och friterat i varje hörn, något jag är semestersvag för, så känner jag mig förberedd på ett helt annat sätt än på någon av de tidigare resorna. Håller tummarna för att det ska vara så hela resan.

tisdag 18 januari 2011

Dagen före avresa

och en hel del att göra. Vi har bestämt oss för att åka till Arlanda och bo över redan ikväll, eftersom det ska bli kaos på vägarna inatt/imorgon. Vi är på väg hem från stan för att packa och ska sedan tillbaks och vidare mot Arlanda senare i eftermiddag/kväll. Mitt fokus just nu är att få till matlådorna som jag ska ha med mig på resdagen ner. Jag hittade jättebra små platslådor på Lagerhaus igår, som kommer att bli kanon.
Jag kommer att försöka blogga så ofta jag kan från Indien, eftersom det är ett viktigt verktyg för mig. Samtidigt är vet jag inte med säkerhet att den utlovade internetuppkopplingen verkligen fungerar. Så håll utkik, det kommer uppdateringar löpande.=)

Grammis igår gick som sagt väldigt bra, och det var en härlig upplevelse. Servitören som hade hand om vårt bord visade stor hänsyn till mina behov och var väldigt proffsig. Det känns alltid skönt att bli bemött med respekt.

Nu, India - here we come...=)

Godnatt

Grammis har varit en väldigt trevlig tillställning ikväll. Välproducerad, välgenomförd. Det gick bra med maten. Förrätten bestod av gravad laxcarpaccio med dijonsenapsås och kantareller. Varmrätten var helstekt biff med haricot vert och madeirasås (ingen potatisgratäng för mig). Och desserten som bestod av tryfflar för de andra blev hallon och björnbär med vispad grädde till mig. Hela måltiden var underbart god, och vår servitör visade mig stor hänsyn och service. Det gick bra att väga, vid alla tre måltiderna. Jag hade delat upp mängderna och skrev ner vad det blev. Festen på Caféet efteråt var väldigt trevlig, många bekanta ansikten att prata med.
Nu är det dags att sova lite grann. Tack för ert support!

måndag 17 januari 2011

Grammisgalan på Kungliga Operan ikväll


Ikväll är det gala, det ska bli riktigt roligt!
Jag konsultar som projektledare och producent inom musik- och eventindustrin, vilket du kan läsa mer om här. Ikväll är det branschfest - Grammisgalan - på Operan i Stockholm, och jag ser verkligen fram emot det. Prisutdelningarna börjar redan 16.30 och därefter är det middag på Operakällaren, vars köksmästare lagade menyn till Kronprinsessbröllopet förra sommaren. Efterfesten är på Café Opera, och en av studenterna på Musik & Eventarrangör i Nyköping (som jag föreläser för ibland, och sitter i ledningsgruppen) gör efterfesten som examensarbete. Det kommer att bli en helkväll!
Jag och maken, som har ett förflutet i musikindustrin, ska gå tillsammans. Jag har planerat så gott som jag kan utifrån beroendeperspektivet. Jag har anmält specialkost, fått bekräftat att det är ok. Jag tar med mig vågen. Jag har inte helt klart för mig vilken handväska jag ska använda, eftersom vågen inte får plats i kuvert-handväskan, och nästa storlek svarta som jag har, är numret för stort. Det är gala, så jag vill inte känna mig som en baglady.=) Vi får se hur det blir. Kanske håller jag vågen i handen på samma sätt som min lilla handväska.
Jag kommer att äta lunch lite senare idag, så jag står mig längre. Middagen ikväll kommer antagligen inte igång förrän ca 20.00.
Som det känns nu är kvällen inte ångestladdad i stil med hur exempelvis julafton var, men om det blir så, kommer jag garanterat att blogga från galan/middagen som verktyg.
Håll tummarna för mig idag =) Önskar oss alla en abstinent måndag.

söndag 16 januari 2011

Spridda tankar

Idag är det mycket som rör sig i huvudet. Lite resfeber börjar infinna sig, samtidigt som det är mycket som ska hinnas med innan planet lyfter. Igår hade jag och maken en diskussion kring vår gemensamma mathållning. Hans diabetes typ 1 innebär att han ungefär årligen träffar en dietist. Mötet i förra veckan resulterade i att han vill testa en matplan som skiljer sig en del från de vanor vi haft hittills. Han ska addera lite mer kolhydrater helt enkelt. Han är inte beroende, och påverkas inte på samma sätt som jag av kolhydrater.
Känslomässigt var det jobbigt att inse att vår gemensamma plattform nu kommer att se lite annorlunda ut ett tag, medan han testar dietistens råd. Jag har blivit van vid tryggheten att inte ha produkter hemma som jag inte äter.
Samtidigt vet jag att många beroende lever i vardagen med både man och barn som inte äter samma kost som du som är beroende, och klarar av det. Jag tackar min högre makt för att jag kommit så långt gällande matplan och att väga, att det känns som ett verktyg för mig att klara av den här nya utmaningen. Det handlar om att han kommer äta en del bröd, fullkornspasta och frukt. Så det är ju inte chips och godis som kommer att finnas i skåpen hemma.
Hur har du som är beroende/skadligt brukande det hemma? Lagar du särskild mat till dig och annan mat till resten av familjen?
Vi åker ju som sagt bort nu i två veckor, så jag kommer inte själv att hantera maten så mycket, utan det blir mer när vi är tillbaka i vardagen igen, i februari.

lördag 15 januari 2011

Nedräkning


Om fem dagar, inklusive idag, åker vi till Indien i två veckor. Det börjar brännas nu. =) Det ska bli oerhört skönt att få lite sol och värme mitt i denna vinter. Vem kunde tro att det skulle bli två kalla, vita vintrar på raken. Jag har de senaste tio vintrarna åkt till ett varmt ställe. En, två eller tre veckor till en strand någonstans i världen. Indien blir första gången och det ska bli spännande, vi har fått mängder med tips från bekanta som varit där. Har du varit där? Har du något tips du vill dela med dig av?
För mig som beroende står fler saker än solkräm och myggmedel på listan. Jag har gjort en grundlig planering över hur det hela ska gå till matmässigt och det känns som att jag täckt alla delar. Jag har en extravåg som jag kommer att ta med mig, och extra batterier. Jag ska köpa små burkar som jag kan ha för-portionerade nötter i, exempelvis i ryggsäcken när vi är på utflykt. Hotellet erbjuder kontinental frukost vilket innebär att jag kommer kunna ha goda valmöjligheter till en för mig bra frukost. Vi ska börja packa lite i helgen, eftersom dagarna fram till onsdag är hyfsat fulla med aktiviteter. Det blir min första resa med matplan +matvåg, vilket ska bli intressant. Jag känner mig inte särskilt orolig, men jag har stor respekt för semester-monstret. Det som säger till mig att jag visst kan dricka smoothies och äta pasta, eller varför inte friterat. Eller en liten, liten dessert. Som om semestern är ett vaakum, ett annat tillstånd där de vanliga reglerna inte gäller, och de vanliga konsekvenserna som av en händelse skulle utebli. Så är det naturligtvis inte. Min beroendehjärna reagerar på indiska sötsaker precis på samma sätt som på svenska. End of discussion.

fredag 14 januari 2011

Att ändra en vana


Det brukar två månader sägs det. Att ändra en befintlig eller lägga till en ny vana. När jag föreläser i projektledning och ledarskap pratar vi mycket om vanor och beteenden. Det som sitter i ryggraden utan att vi medvetet tänker på det. Det bara händer. "Stängde jag verkligen av spisen?" "Låste jag bilen?" 999 fall av 1000 så gjorde vi det, men det gick av ren rutin så vi noterade inte händelsen.
Vårarna är alltid lite speciella för mig, för det var under en vår som jag först tog tag i min kosthållning. När jag lade om från avgrundsaktiviteter kopplat till överkonsumtion av socker och skräp, till GI fas 1. Jag började med GI innan jag hade kunskap om beroende. Jag började rent matmässigt att behandla min sjukdom utan att jag visste om det. Det var också under en vår som jag fick information om sockerberoende för första gången. Omläggningen till GI skedde 2005 och informationen om beroende kom 2007. Det är alltså i år fyra år sedan. Tiden går väldigt, väldigt fort.
Under dessa fyra år har jag avprogrammerat mig från de flesta destruktiva beteenden som är kopplade till ett aktivt beroende. Jag har fått tag i nya verktyg, som hjälper mig att hålla mig på banan. Jag har tagit steg från tvingande, vita knogars nykterhet. Fram till bara drygt ett halvår sedan kändes det som att jag satt på händerna och hade gaffa-tejp för munnen, Jag FICK inte. Jag FICK inte. Det fanns ingen frihet i det, inget lugn. Bara en stress att försöka klara en dag till, en måltid till. Jag stod som framför en betongvägg och kom ingen vart.
Att gå på en intensivkurs för sockerberoende personer hos Bitten Jonsson ändrade det.
Jag insåg att jag inte är ensam, jag fick oerhört värdefull information om hur min hjärna fungerar, jag fick många avgörande verktyg för att ta ytterligare steg i tillfrisknande.
De av er som fortfarande känner att ni är fångna, gå in och titta på möjligheterna att vara med på en kurs. Det kommer att förändra ditt liv.
Tolvstegsprogrammet och arbetet med en handledare har varit nästa steg för mig och jag har arbetat med det verktyg sedan början av oktober 2010. Även det känns livsavgörande och ett steg i rätt riktning mot tillfrisknande.
Sakta men säkert börjar saker och ting sitta i ryggraden på mig. Jag behöver inte kämpa för att klara av att hålla mig ifrån. Jag tänker inte längre alltid på det som står på buffébordet när jag är ute och äter. Jag analyserar inte längre alla hyllor på caféerna som jag passerar. Jag behöver inte be mina bordsällskap att ställa skålen med potatis på andra sidan bordet, längre bort från mig.
En dag i taget, ett steg i taget, går jag mot ett friare liv. Ett liv där jag inte behöver sötsaker, eller skräpmat. Och jag längtar inte efter det heller. Jag är inte där än, men jag är på väg.
En dag i taget.

torsdag 13 januari 2011

Intensiva dagar

Jag har varit på konferens i två dagar, och det har varit riktigt givande och innehållsrikt. Jag blir lite "tom i bollen" nu efteråt känner jag. Det har fungerat bra med maten, dels luncherna och även middagen igår. Det var ett delvis nytt gäng som jag ska börja jobba med, och då är det alltid lite speciellt när vågen kommer upp. Det gick bra, jag gjorde ungefär exakt så som jag skrev igår, berättade steg för steg. De kändes intresserade och ställde en del följdfrågor. Det blev mer av det idag på lunchen. Det är verkligen så att de som inte ingår i tredje gruppen, har svårt att helt förstå det jag säger. Det stod desserter utplacerade på alla borden på lunchen idag. När jag sa att jag lätt skulle kunnat äta upp allihop om jag var aktiv i mitt beroende, blev reaktionen "va?", vilket är förståeligt. De skulle inte göra så. Men det blir ett sätt att beskriva det skruvade tillståndet min hjärna befann sig i när jag var aktiv. Jag är så glad för att jag dag för dag klarar att inte behöva det längre.

Nu ska jag på ett lanseringsevent, det ska bli riktigt trevligt.

onsdag 12 januari 2011

När det känns som att ingen förstår


Gårdagens andra inlägg handlade om de tre indelningar som går att göra på befolkningen. 1. Normalt bruk, 2. Skadligt bruk, 3. Beroende.

Jag vet att vi är många som möter helt oförstående människor när vi försöker berätta hur vi har det och hur vårt förhållande till mat och/eller socker (eller någon annan drog för den delen) ser ut. Jag håller med SMITH som kommenterade att många av de som tillhör första gruppen (normalt bruk) inte alls kan förstå hur mat/socker kan vara så besvärligt för oss.
De som tillhör grupp två kan ana hur vi har det, men inte fullt ut, eftersom de kan behärska sig, och det kan inte vi som tillhör grupp tre.

Hur gör man? Går det att enkelt förklara för någon hur vår sjukdom ser ut, varför den finns, och hur den påverkar oss? Jag ska i alla fall göra ett försök i att sammanfatta så mycket det går. Kom ihåg att sjukdomen ser olika ut för oss alla individuellt. Exempelvis triggar vi på ibland helt olika saker. Men det finns några minsta gemensamma nämnare, som går att kommunicera.
Men viktigast av allt - svara inte på frågor som ingen ställt. Tryck inte upp information i ansiktet på någon bara för att du vill att de ska förstå. Finns det inte ett genuint intresse från deras sida att lyssna - kommer ditt budskap att falla platt till marken. Du kastar pärlor för svin och du kommer att må dåligt efteråt. Ta dialogen enbart med människor som verkligen är intresserade och som frågar dig efter mer information.

BEROENDE - EN SJUKDOM FLERA UTLOPP
Läs inlägget om detta här. Jag brukar alltid börja med att jämföra med alkohol, eftersom jag upplever att det är något som de flesta kan relatera till. Jag brukar säga "du kan inte säga till en alkoholist - ta en whisky i veckan, eller du kan väl smaka lite bara. Du kan inte säga till mig - ta bara en kaka, du kan väl smaka i alla fall". Det brukar den jag pratar med förstå.

MIN KROPP UPPLEVER MIN DROG SOM ETT PRIMÄRT BEHOV
Läs inlägget om att beroendecentrum sitter i reptilhjärnan här. Jag brukar beskriva att vår hjärna består av tre delar, precis som det står i inlägget. Jag brukar ta exemplet med tigern som de också förstår.

BIOLOGISKT ELLER SOCIALT
Ofta brukar den jag pratar med fråga hur sjukdomen uppkommer. Jag berättar då att jag håller med de som anser att det finns både biologiska och sociala förtecken för sjukdomen. Läs mer om detta via inlägget här.

EN KRONISK, PROGREDIERANDE SJUKDOM
Ibland kommer frågan upp, när blir du frisk? Då berättar jag att sjukdomen är kronisk och jag måste leva med den. Att bli frisk skulle innebära ett mirakel. Den är dessutom progredierande, alltså den fortsätter leva sitt eget liv även när jag är abstinent. Nästa gång jag trillar dit är avgrunden djupare än den var innan. Läs mer om detta här.

Kanske är personen du pratar med någon som faktiskt har beroendeproblem själv. Vi kan lätt lockas att försöka börja hjälpa personen till abstinens och ge tusen tips om nästa steg. Gör inte det. Förstå mig rätt, det är klart att personen ska få verktyg, men du kan aldrig bota någon annan. Du kan aldrig upplysa någon annan genom att ex köpa en bok om beroende och ge i present. Personen måste själv ta stegen. Om personen vill forska mer själv, tipsa om exempelvis Bitten Jonssons "Sockerbomben" som är en jättebra start. Men personen måste ta stegen själv, du kan aldrig bära någon till tillfrisknande, det krävs egen energi, egna beslut och egen övertygelse. Lycka till.

tisdag 11 januari 2011

Tre förhållningssätt till sötsaker


Det går att dela in befolkningen i tre grupper när det kommer till beroende:
1 Normalt bruk
2 Skadligt bruk
3 Beroende

Den första gruppen har aldrig problem med sötsaker (eller vilket beroende som helst, du kan lägga in alkohol eller vilken drog du vill). De kan äta ibland, men aldrig för mycket och känner i princip aldrig sug. Socker är en ickefråga för dessa människor.
Den andra gruppen kan ibland föräta sig på socker. De kan ha "vita" perioder, sätta upp mål för hur de ska hantera socker/mat, och behärska sig när/om det krävs.
Den tredje gruppen till hör jag, beroende. Vi kan inte behärska oss när vi är aktiva i vår sjukdom. Vi kan inte rationellt relatera till vår drog, vi kan inte lägga band på oss. drogen upptar vårt sinne och är ett kroniskt tillstånd som vi inte kan terapera.

Många som jag möter och som jag pratar med mitt beroende om, känner igen sig i början. Men ju mer ingående jag beskriver min relation till sötsaker och mat, desto mer förändras deras nickande instämmande till skrynklade pannor och frågande ögon. De tillhör nästan aldrig grupp tre, de tillhör antagligen grupp två, och det är en stadigt växande grupp.

Medvetenheten bland grupp tre är väldigt begränsad. Viss forskning pekar på att mindre än 5 % av de som tillhör grupp tre har kännedom om sin beroendesjukdom. De är alltså aktiva i ett närmare hjälplöst tillstånd som bara blir värre, och har inga verktyg för tillfrisknande. Att verkar för att öka medvetenheten, särskilt inom den allmänna sjukvården vad gäller beroendesjukdomar i allmänhet och sockerberoende i synnerhet är en uppgift som ligger framför. Jag tror att mycket kommer att hända de kommande åren, eftersom effekterna och omfattningen av sjukdomen inte längre går att ignorera och bortförklara med "dålig karaktär".

Avocado - från himlen


Det har blivit något av en hörnsten i mina måltider - den underbara avocadon. Rik på fett och väldigt, väldigt god. I en skön artikel i GP som du kan läsa här skriver de "Under avokadons anspråkslösa yttre väntar en dunderkur av nyttiga fettsyror som gör underverk för kärl, hjärta, nerver och celler." Gillar du avocado? Har du andra favoriter som du använder i din matlagning som du kan tipsa om?

måndag 10 januari 2011

Vågen - min bästa vän


Jag var SÅ skeptisk. Jag var helt övertygad om att det skulle innebära ett hinder, vara obekvämt och pinsamt. "Mitt problem är ju inte att jag överäter vanlig mat, det är sötsaker som är min drog. Jag behöver inte väga min mat" var mitt argument. Min handledare i tolvstegsprogrammet, flera av mina vänner som också är beroende, försökte peppa så gott det gick. Jag var obändlig. Det som tog skruv var när en av mina vänner sa att det kunde ju vara bra att jag visste hur det var, om jag skulle behöva ge det som råd/verktyg till någon annan beroende. Även om det inte är ett verktyg för mig, så kan det ju vara det för någon annan. Då är det ju bra att veta vad det innebär? Det lät vettigt. Kan jag hjälpa någon annan så gör jag det gärna. Och eftersom jag föreläser frekvent i projektledning och ledarskap, där jag lär ut att det tar minst två månader att förändra/lägga till en vana, så kunde jag ju inte vara sämre själv. Ok. Jag gick med på att testa en matplan inkl vägning i åtta veckor.

Nu har sju av dessa veckor gått. Verktygets inverkan på mitt beroendeliv går inte att överskatta. Det tog inte många timmar från det att jag vägde för första gången, till jag insåg att detta var ett verktyg för MIG. Jag har VISST haft problem med att överäta vanlig mat. Det berodde på att jag försökte döva mitt sug efter sötsaker med mat som jag faktiskt kunde äta. Jag åt alltid för stora portioner, för många portioner. Jag åt nästan utan undantag mer än min man både till lunch och middag. Han är både längre och tyngre än jag. Normalt skulle jag ju äta mindre än honom. Under dessa sju veckor så har jag fått tillbaka den normala hungerskänslan. Jag sa tidigare "jag är alltid hungrig, jag blir aldrig mätt". Jag upplevde det som att jag kände en konstant hunger som aldrig vek. Nu vet jag bättre. Det var sug jag kände, jag var alltid mätt eftersom jag alltid åt för mycket. Nu känner jag en normal hungerkänsla innan lunchen och innan middagen som jag inte känt på flera år. Jag minns inte när det var senast.

Om jag kan klara av att hantera verktyget "väga all mat" - så kan nog i princip vem som helst det. Jag reser mycket, jag frilansar och har flera uppdragsgivare = många olika kontor att utgå ifrån. Jag äter ofta lunch ute, har ofta lunchmöten. Behöver äta middag på restaurang nu och då. Jag flyger, åker tåg, buss, kör bil frekvent. Jag har nästan aldrig fasta tider. Vågen + planering = min framgång. Det finns inget sammanhang som är för fint eller för krångligt för mig att ta upp vågen och väga det jag ska äta. Nästa måndag ska vi på Grammisgalan, med middag på Operakällaren. Jag har anmält specialkost och noggrant berättat vad jag kan och inte kan äta. Det känns som att de tagit mig på allvar. Jag kommer ha med min svarta, tunna, snygga våg (bilden). Den kommer matcha min svarta känning.=)

Och nej, jag kommer inte att sluta väga min mat efter nästa vecka bara för att det gått åtta veckor. Jag kommer gladeligen fortsätta att använda mitt viktigaste verktyg så länge som det krävs.

söndag 9 januari 2011

Att planera en utlandsresa


Här kommer ett första av flera inlägg i min planering av Indienresan 19/1-3/2. Det är verkligen ett projekt att tänka igenom alla steg och hur jag ska klara av att följa min matplan och hålla mig abstinent under resan.

Just nu fokuserar jag på själva resdagarna. Vi kommer att flyga med en mellanlandning. På nerresan kommer jag att behöva ha med mig lunch och middag samt två mellanmål i packningen. Med hjälp av ett intyg från Marielle Hjälmedala i Göteborg, som gjort min matplan, kommer jag förhoppningsvis att få ta med mig maten genom kontrollerna. Så länge det inte är vätskor ska det inte vara något problem. På hemresan måste jag ha med mig frukost, lunch och två mellanmål. Då ska jag ha hittat produkter i Indien som fungerar att ha med sig. Men jag kommer att ha med mig ett litet skafferi av produkter som jag kan ha i det incheckade bagaget. En del konserver med exempelvis makrill, förpackningar med nötter och fröer, och annat som tål att transporteras utan kylbehov. En flaska olja ska jag ta med och dessutom kokosfett. Under nästa vecka kommer jag att lägga upp själva menyn för dessa måltider på resan ner.

Hela grejen är verkligen ett projekt som sagt, som jag måste tänka igenom i alla delar. Förra utlandsresan till Thailand förra året innebar att jag tummade på en del av mina vanor. Jag åt Pad Thai som jag fullkomligen älskar, och drack juicer. Jag har dålig koll på matvanorna i Indien men vet att de baserar mycket på ris. Det går bort för mig. Jag kommer under veckan som kommer att besöka Indiska ambassaden för att få mer information om vilken matkultur jag har att vänta mig. Mer om det i kommande inlägg.

lördag 8 januari 2011

Gamla minnen


De senaste dagarna har jag rensat och slängt, lagt i ordning och sorterat. Jag hittade ett album med gamla bilder på mig, från åren när jag var helt utagerande i min beroendesjukdom. Det finns inte så många bilder från den tiden. Jag, liksom många andra i samma situation, var väldigt duktig på att undvika kameran. Jag ville inte bli förevigad. Inte dokumenterad i det tillstånd jag var i. Det var ju bara en tidsfråga innan jag gått ner alla de där kilona och var nöjd med mig själv igen. Den tidsfrågan höll visst i sig i flera år. När jag tittar på de gamla bilderna kommer minnena som ett pärlband. Scenarios, situationer, kedjor av händelser kring mat och sötsaker. Jag var en mästare på att gömma. Jag åt när ingen annan såg. Jag hade lager av sötsaker och godis lite överallt, jag såg till att jag aldrig skulle behöva vara utan. Jag gick utan att blinka till Pressbyrån som låg några minuter från min lägenhet för åttonde gången och köpte en Daimstrut och Maltesers, eller Centerrulle och Twix. Vad det nu var som vad överst på listan över "jag-måste-ha" den dagen. Kassörskan måste ha blivit konfunderad. Lika trevlig sjunde och åttonde gången som första och andra. Men om det fanns en gnutta sympati eller medömkan i hennes ögon så noterade jag inte det. Jag såg henne aldrig i ögonen.

Jag åt mest när jag var ensam, när ingen annan såg på. Men skammen var alltid där. Hånfull, skrattade mig rakt upp i ansiktet. Jag skämdes som en hund. Jag kunde aldrig spara till sen. Fanns det något sött hemma, åt jag till det var slut. Det innebar att jag var tvungen att fylla på mina lager dagligen. Alltid något hemma, alltid något i handväskan, i jackfickan, i träningspåsen (så motsägelsefullt). Jag kunde stjäla när jag var hemma hos bekanta. Om jag för ett ögonblick var själv i köket. Jag nöjde mig inte med det som stod framme på bordet, som de bjöd på. Jag kunde snabbt öppna skafferiet och sno åt mig en kaka eller vad jag kunde nå. Vilka risker jag tog. Mig veterligen blev jag aldrig påkommen. Men skammen visste om det, och hånade mig för det.

Nu har det gått ett antal år. Jag lade om kosten 2004/2005. Jag förstod att jag har en beroendesjukdom jag inte kan ignorera 2007. Förra året fick jag behandling på riktigt för första gången. 2011 är året då mitt tillfrisknande ska komma ännu längre och jag ska lägga mer tid på att engagera mig i beroendefrågor på allvar. Jag ser verkligen fram emot det, och att dela detta tillsammans med dig.

fredag 7 januari 2011

Vårkänslor?


Nej, det är en illusion.
Idag är det är tögrader för första gången sedan mitten på november och fåglarna kvittrar. Så här en vecka in på det nya året skänker dagens väder endast en glimt av det som komma skall; vår, värme, ljus, dofter. Men innan dess ska januari, februari och mars - kända, hårda, kalla vintermånader genomlevas. Jag älskar att det redan nu börjar gå mot ljusare tider. Dagen länger sig några minuter varje dag. Jag älskar att vi om 12 dagar ska åka till Indien i två veckor för semester, sol och värme. Jag älskar att stå inför ett nytt år med nya utmaningar och erfarenheter.
2011 har börjat bra. Förhållandevis lugn och ro. Tid för eftertanke. Stolt över att ha klarat helgerna utan att trilla dit. På måndag börjar verkligheten igen och jag ska krama ur varje stund jag kan tills dess. Fylla på batterierna. Njuta av att bo i en underbar idyll. Fortsätta mitt abstinenta tillfrisknande i tolvstegsprogrammet.
Nej, det är inte vår än, men våren kommer och jag längtar. Tills dess tar jag en dag i taget. Idag ska jag vara abstinent. Jag kan äta vad jag vill, när jag vill, men inte idag.

torsdag 6 januari 2011

Ut med det gamla. In med det nya.

Idag ska jag rens ut och städa vår garderob. Det är ett litet rum där större delen av våra kläder hänger, och en stor korgställnings-installation innehåller mängder med prylar. Jag är på släng-humör. Jag har en hel del kläder som jag aldrig har på mig. Och ganska många prylar och gamla böcker och saker som möjligen har något sorts affektionsvärde, men eftersom de bara ligger undangömda i en låda undrar jag hur viktiga de är för mig egentligen. Jag ska gå igenom allt idag och försöka värdera.
Jag älskar att rensa. Det är en skön känsla att bli av med grejer och kunna slänga bort. Sortera och städa. Lägga saker och ting på sin plats. Just nu gör jag det på ett mentalt plan också. Går igenom olika händelser och personer. Systematisk analys av påverkan och om det är så att jag gömt undan "sopor" i något hörn som jag egentligen behöver slänga. Jag har skrivit det förut, beroendesjukdomen handlar om så mycket mer än mat. Det påverkar hela min varelse och jag behöver kontinuerligt göra en rannsakan och inventering av mina mjukdelar. Det är som sagt som att duscha på insidan.

Ett extra "HEJA!" till alla er som lagt om kosten nu sedan nyår. Ta en dag i taget. Om det känns övermäktigt, ta en timma i taget. Tänk på de verktyg du har till hands och använd dem. Du är inte ensam.

onsdag 5 januari 2011

Helg igen?


Jag är inte uppvuxen med att Trettondagsafton firas på något sätt, mer än att det är ledigt dagen efter. Så för min del är de två-tre dagarna som kommer nu inte extra utsatta i fråga om mat. Hur är det för dig?
Idag jobbar jag hemifrån, vilket är väldigt skönt. Jag är mest effektiv då, upplever jag. Bokföring, rapportskrivning, planering och brainstorming står på agendan. Dessutom kommer hantverkarna om en stund för att inspektera det nya badrummet.

Det är däremot en liten påfrestning att vara hemma själv när det kommer till mat. Innan jag började med matplanen gick jag och små-åt mest hela tiden. Inte sockerprodukter, men "vanliga" saker som grönsaker, ost, kallskuret etc. Innan jag lade om kosten 2004 små-åt jag sockerprodukter i mängd. Men sedan matplanens intåg för sex och en halv vecka sedan är det slut med småätandet och det är en stor befrielse. Dagar som denna, när jag ska äta lunch själv brukar jag prata med någon av mina beroendevänner via telefon eller sms och berätta vad jag äter. Det är en skön självkontroll och en känsla av att rapportera att det gått bra. Jag är inte ensam.
Önskar oss alla en härlig onsdag.

tisdag 4 januari 2011

Denna dag. Ett liv.


Oj vilken dag. Jag har haft förmånen att träffa min handledare i tolvstegsprogrammet och vi sågs i en annan del av Sverige vilket inneburit buss, flyg, hyrbil och buss igen. Jag är så tacksam för min handledare. Jag är så tacksam för programmet. Mitt tillfrisknande handlar inte bara om att äta "rätt" sorts mat i "rätt" sorts mängd. Min sjukdom är så mycket mer än maten. Maten är en av delarna som är enkel att peka på för den är materiell, den går att peka på. Men den själsliga och andliga dimensionen av oss människor är minst lika påtagliga och påverkar oss hela tiden, varje dag. I stegen får jag kraft att gå igenom bit för bit av mig själv, självrannsakande, granskande, befriande.

Jag blev glad över det fina bemötandet av flygplatspersonalen på Bromma, när de frågade om min matlåda. Jag hade inga vätskor med mig, utan en burk makrill, avocado, sallad, paprika, gurka och oliver. Jag förklarade att jag har en ätstörning som gör att jag behöver ha med egen mat. Det var inga problem. Jag uppfattade det som att det är vätskor som är problemet.

Nu sitter jag på sista bussen, sista etappen på väg hem. Där har min man lagat middag som väntar, jag är faktiskt riktigt hungrig. Och nöjd. Det har varit en omvälvande men väldigt bra dag. Jag kommer att somna ovaggad ikväll. Tack.

Att flyga med matlåda


Ska jag testa om 1,5 timme, blir intressant och se hur de hanterar det i säkerhetskontrollen. Rapport kommer!

måndag 3 januari 2011

Återgång till det normala


Måndag. Bokföring. En av tjusningarna (?) med eget företagande. Jag tycker att det är kul och skönt att ha koll själv, att se varje verifikation. Men det tar en hel del tid. Det går att dra en del paralleller med hur jag hanterar min beroendesjukdom. Jag kan inte lämna något åt slumpen, jag kan absolut inte gå på känsla eller köra "på en höft". Jag måste kontrollera varje steg. Vi gör samma sak även när det gäller vår privatekonomi, sparar varje kvitto, räknar ut utfall mot budget varje månad. Det är skönt. Nytt år innebär ny budget och en möjlighet att förändra i en tid där det känns som att det är dags för nya starter, nya strategier. I år gäller det alla tre områden; Företaget, beroendesjukdomen och privatekonomin. Det är spännande. Gällande hanteringen av min beroendesjukdom arbetar jag aktivt i tolvstegsprogrammet och imorgon är det en alldeles särskild dag för det, när det är dags att gå igenom vissa delar med min handledare. Att hantera min beroendesjukdom innebär så långt mycket mer än mat. Det handlar minst lika mycket, om inte mer, att jobba med min hjärna, mina tankar, mina vanor, min personlighet. Sjukdomen har affekterat alla dessa delar, och det behöver tittas över och åtgärdas. Det är som att duscha på insidan.

söndag 2 januari 2011

Risk för baksmälla


Andra dagen på det nya året. För min del har jul och nyår förlöpt utan avsteg från min matplan. Jag är SÅ glad och stolt över det. Samtidigt tar jag mina beroendevänner på orden när det kommer till risken för baksmälla. Eller bakhåll kanske är mer korrekt. För när vi tagit oss igenom en tuff tid som helgerna bakom, eller ett kalas, eller något annat som känns tufft kopplat till mat och vi börjar slappna av, då är vi som mest mottagliga för våra manipulativa tankar om vad vi bör och inte bör äta. Innan jag blev abstinent slog det aldrig fel - jag belönade mig själv när jag inte ätit sötsaker, genom att äta just sötsaker. Det är helt irrationellt och ologiskt, men det var min manipulativa sida som vann över min abstinenta. Precis som jag belönade viktnedgång förr genom att just äta sötsaker. Nu vet jag bättre, men det räcker inte. Utan aktivt använda verktyg är jag förlorad. Därför vårt beteende sitter inte i förnuftet, det sitter i reptilhjärnan. Det är vad vi uppfattar som ett primärt behov, och vi dör om vi inte får det. DÄR ligger utmaningen, en dag i taget.

lördag 1 januari 2011

Årets första dag

Nytt år, nya möjligheter. Gårdagen gick över förväntan gällande mat och tankar och det är jag väldigt tacksam för. 2010 var ett år av stor förändring för mig gällande mitt beroende, framför allt gällande att få tydliga verktyg för mitt tillfrisknande. Matplan, tolvstegsprogram, gemenskap, ren fakta om beroendehjärnan och vad som händer biokemiskt vid olika tillstånd och tankar, förebilder. Jag fick också möjligheten att berätta offentligt om mitt beroende genom artikeln i Expressen och på så sätt kunnat få kontakt med fler. Kanske hittade du mig genom den artikeln. Jag önskar oss alla ett gott nytt år. Bara för idag ska jag vara abstinent och fortsätta söka mitt tillfrisknande.