söndag 19 december 2010

Snökaos och färdkost


Vi är på väg tillbaka hem till Södermanland efter en snabb-visit hemma hos pappa på västkusten. Igår var det kalas på hans födelsedag, huset fullt. Vi kör just nu på E4 i Östergötland, mellan Linköping och Norrköping, och det har varit dåligt plogade vägar hela resan. E4 är visserligen bäst hittills, men det innebär ett körfält, som är halvbra plogat.

Jag funderar på hur känsligt systemet är. Rapporterna om haveri efter haveri på järnvägen, med persontåg som fastnat och människor som suttit utan mat och vatten i timtal, och liknande berättelser från bilister som fastnat i snön. Polisens och räddningspersonals vittnesbörd om förare som kört mer eller mindre i sommartofflor och utan tillstymmelse till vinterkläder med sig i bilen, människor som räknar kallt med att köra från garage till garage utan att tvingas stanna på vägen. Vi bor trots allt i en del av världen där du kan dö av köld.

Gällande maten så ha jag laddat med potentiell räddningsproviant. Skulle vi fastna har vi tillgång till vatten, nötter och en doggiebag med kebabkött och sallad från lunchen vi nyss åt. (vi stannade vid två olika restauranger som båda var stängda, Andreas gatukök i Linköping blev vår räddning).

För mig som sockerberoende krävs inte snökaos för att jag måste tänka igenom vad jag ska äta om det inte blir som jag tänkt. Jag måste alltid vara planerad. Orka tänka steget före och aldrig låta mig själv bli ett offer för omständigheter. Det var regel förut. "Jag var tvungen att äta den här pizzan eftersom inget annat var öppet" eller "jag har så låg energi nu på eftermiddagen så jag måste äta upp den här godispåsen". Att skylla på omständigheter är något som vi sockerberoende är experter på. Vi måste framför allt manipulera oss själva, men vi känner ibland ett behov av att lura människorna nära oss också. Få ett undermedvetet ok från omgivningen att jag FÅR äta det jag för stunden tycker att jag behöver. Om omgivningen tycker att det är ok, tycker jag det själv också.

Jag låter andra avgöra, och de vet inte ens om det.

1 kommentar:

Desiré sa...

Det sista stycket var klockrent! Det är precis så jag också känner. Att om t.ex. min sambo tycker det är OK med lördagsgodis blir det OK för mig. Eller att jag använder socker som uppåttjack för att jag är trött eller irriterad. Mycket mycket bra formulerat!