fredag 10 december 2010

Dåliga gener eller social effekt?


Är vi sockerberoende på grund av arv eller miljö? Om det tvistar de lärde, men det finns forskning som pekar i båda riktiningarna. Dels kan du rent genetiskt få nedärvt en benägenhet att utveckla en beroendehjärna, dels vet vi att om du mellan 0-20 års ålder exponeras mot en drog, ex socker, löper du kraftig risk för permanenta skador på hjärnan hur frisk den än var från början. Allt godisätande som barn pysslar med får alltså sin givna effekt, det råder ingen tvekan om det. För min del är det en kombination. Jag har beroendepersoner med olika utlopp både i familj och släkt och dessutom blev jag exponerad för socker under hela min uppväxt. Jag har tydliga minnesbilder av att jag står på en stol och äter ur mammas skafferi, att jag åt florsocker med matsked. Ofta. Jag minns att jag smög och tryckte i mig småkakor, maränger, glassrån, Frosties eller vad som nu fanns hemma i tid och otid , redan från 4-5 års ålder. Idag när jag fått annat ljus på mitt sockerätande, och en del distans till min älskade drog, kan jag bli väldigt uppretad när jag är på stan eller i affären och hör mammor och pappor säga "om du är snäll ska du få godis" eller liknande. Vad i hela världen är det som är snällt med att utsätta barnen för en drog som riskerar ödelägga flera år av aktivt utlopp? Övervikt, dålig självkänsla ochfyskiska skador? Okunskapen i vårt land är så pinsamt stor. Jag kan bara hoppas att söta produkter snart ska bli belagda med varningstexter, precis som cigaretter och snus. "VARNING. Socker skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning".

21 kommentarer:

Cecilia sa...

Hej Gunilla!
Jag är ny här, hittade din blogg via Kostdoktorn för ngn dag sedan. OJ vad jag är glad att jag hittat hit! Jag har ätit LCHF mer eller mindre sedan 2007, men ändå inte lyckats bli av med övervikten (ca 20 kg). Jag har den senaste tiden börjat inse att det nog inte kommer att funka förrän jag lägger till den sista biten: insikten om att jag är socker/kolhydrat-beroende. Visst har jag sagt det tidigare till vänner etc: "Jag är sockerberoende." Men den fulla insikten om vad det innebär har inte slagit till förrän nu. Jag har trott att jag kunnat göra undantag lite då och då (en brödbit här, en pepparkaka där...). Men fattar nu att jag inte kan hantera det. Och visst är mörk choklad ok för vissa som är överkänsliga, men att äta två-tre bitar varje kväll är knappast att kontrollera sitt sockerbegär... Jag har en lång väg att gå innan jag hittar en fungerande vardag (för att inte tala om ett fungerande festbeteende), men med min nyvunna insikt och en del goda råd tror jag att det ska gå vägen. Ser med spänning fram emot att läsa din blogg från början och ta till mig allt klokt som du skriver!
Vänligen
Cecilia

Gunilla Sahlin sa...

Hej Cecilia! Tack för ditt inlägg. Det finns något som heter lågdosberoende. Jag har ett lågdosberoende vad gäller mörk choklad. I sann GI-anda körde jag i över två år med max 2 bitar mörk choklad per dygn, men det blev verkligen VARJE dag. Jag insåg inte att det var kopplat till min beroendehjärna förrän jag fick kunskap om att jag även kan vara beroende av olika produkter i låga doser. Då är det snarare vanan av att varje dag tillföra produkten som triggar min hjärna. Fick jag inte mina två bitar uppvisade jag samma beteende som när jag förut var aktiv i mitt missbruk i övrigt. Frukt var ett annat lågdosberoende för mig. Idag är både frukt och mörk choklad helt uteslutna i min kosthållning. Håller tummarna för dig! Kram G

Monika J sa...

Hej igen! Kan inte låta bli att maila idag igen! :-) Det du beskriver har jag tjatat om väldigt mycket i min familj (Du känner ju dessutom mitt barn:-) Alice) Och det är att jag vill aldrig att man ska använda mat som belöning!! " Är du duktig nu, så får du en glass efter maten"!! Hur fel är inte det?! Är det konstigt att man sen när man får eget boende och känner sig lite ensam, eller om det är mörkt och tråkigt använder sig av mat, godis eller annat som "belöning"! Tror att det ligger väldigt mycket i vår generations "felätande" att vi är uppväxta med att "godis är belöning" eller att umgås MÅSTE vara kopplat till att bjuda på något sött eller liknande!
Håller med dig fullständigt om det du skriver, Gunilla!
kram kram

Gunilla Sahlin sa...

Hej Monica! Du får skriva så ofta du vill. =) det är en epedemi, en folksjukdom. Just belöningsfaktorn är så bedräglig eftersom den vänjer oss vid mat som "lösningen" när den inte löser något alls överhuvudtaget mer än hunger. Mat löser inte problem, smärta, glädje, skam, eufori, rädsla eller någon annan känsla. Det är absurt att vi går runt och tror det. Jag hoppas på en positiv kontraepedemi av att fylla våra liv med konkreta lösningar som inte triggar beroende. Kram G

Cecilia sa...

Hej igen!

Monika och Gunilla, jag håller verkligen med om det ni säger. Att man "unnar" sig godis och att man måste äta något när man umgås är otroligt djupt rotat hos oss. Det är svårt att vänja sig av med, men det går. Att se problemet för var det är tror jag är en bra början.

Lågdosberoende har jag aldrig hört talas om förut, men det är ju en klockren beskrivning på det jag har hållt på med! Kul att du är så påläst Gunilla!

Kram
Cecilia

Daniel F sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Desiré sa...

Du har så rätt! :) Tycker din blogg är så viktig. För livsmedelsverket lär knappast föra in varningstexter på socker i första taget, de tjänar alldeles för mycket pengar på det. Men genom att bloggar som din finns kan människor få kunskap om sockrets fara och göra klokare mer medvetna val.

Tack för en bra blogg! :)

Gunilla sa...

Instämmer !
En mycket bra, saklig blogg om sockrets skadlighet.
Undrar när vanligt folk rakt över ska börja välja lågsötat?
(att de ska välja osötat betvivlar jag starkt.. tar nog lååång tid innan det sker!)

Gunilla Sahlin sa...

CECILIA - lågdosberoende var världsomvälvande för mig. Jag förstår hur du känner!
DESIRÉ - tack för din feedback, det betyder massor ska du veta.
GUNILLA - hej namne! Tack för din återkoppling. Håller med dig, det kommer antagligen att ta lång tid. Det krävs ofta ett obehagligt uppvaknande av något slag, tror jag. Kram Gunilla

Katti sa...

Hej igen!

Läste på en blogg igår att det även finns något som kallas "LCHP", dvs Low Carb High Protein, vad har du att säga om det?

/Katti

Gunilla Sahlin sa...

Hej Katti! Jag har faktiskt inte hört talas om LCHP. Gällande protein så har jag fått informationen att vi som utesluter kolhydrater gärna ersätter med "för mycket" protein istället, eftersom många är rädda för fett, medvetet eller omedvetet. Vad jag vet är att njurarna får jobba hårdare för att ta hand om protein, och överdrivet mycket protein kan var jag förstår slita på njurar och andra organ. Eftersom ex vår hjärna består av 75% fett, och fettsyror (särskilt animaliska) är en del av våra cellers uppbyggnad är det för mig självklart att min kropp behöver just fett. Jag får studera LCHP vidare och möjligen återkomma med en djupare analys. Varma hälsningar, Gunilla

Desiré sa...

Ang. Kattis kommentar: Jag tror många muskelbyggare som försöker gå ner i vikt äter LCHP, just för att de är rädda för fettet. Egentligen vet jag inte ens om uttrycket finns, men jag äter så just för tillfället och tyckte det var enklare att hitta en förkortning på det.

Jag är absolut inte fettskrämd, tvärtom. Men av någon anledning går jag inte ner i vikt av LCHF men märker att det går lättare med mer protein än fett. Jag har ätit LCHF i 3,5 år och jag antar att kroppen vänjer sig och behöver en omställning för att vilja släppa på fettet. Någon annan anledning kommer jag inte på.

Gunilla Sahlin sa...

Hej Desiré! Som sagt, proteinet är inte helt enkelt. Jag skulle gärna höra mer om ditt LCHF-försök. Kontrollerade du mängderna? Tränade du samtidigt? Kram Gunilla

Desiré sa...

Jag försökte träna, för jag älskar att springa men jag gick in i väggen direkt. Jag stod ut i en månad sen började jag äta lite mer kolhydrater och orkade springa igen. Nu äter jag mycket protein och orkar springa även på det :) Jag mår jättebra genom att äta som jag gör, men jag måste också tillägga att jag är mer försiktig med söta smaker nu än förut. LCHF-desserter går bort, även mörk choklad och nötter. Känner att det mest underhåller sötsuget.

Gunilla Sahlin sa...

Hej Desiré! Att du gick in i väggen, gick du från ett aktivt utlopp med mycket socker rakt in i abstinens samtidigt som du tränade? Det kan ha varit avgiftningen den första månaden som gjorde att du gick in i väggen eftersom du tränade samtidigt, och kroppen pallade inte riktigt. Går man från ett aktivt beroende och avgiftar sig ska man vara försiktig med träning de första veckorna eftersom det är tillräcklig påfrestning för kroppen att du inte tillför drogen. Hur var det med mängderna? Vägde du maten när du lade om till LCHF eller gick du på känsla? Eftersom du inte gick ner kan du möjligen ha fått i dig för mycket mat, läs = ersatt sug efter socker med att äta mer av det du faktiskt fick äta genom LCHF, och på så sätt utvidgat magsäcken? Det är vanligt.
Svårt med mängderna kring protein, det påfrestar som sagt njurarna. Än viktigare är det att du inte äter för lite fett.
Jag förstår att desserter som påminner om sötsaker går bort. Jag äter inte heller mörk choklad. Jag triggar inte på nötter så det äter jag ibland. Håller tummarna för dig. Kram G

Katti sa...

Intressant det här med "triggers"! Jag har inte riktig koll på ännu vad jag går igång på, förutom det vita då förstås!

Vad jag förstått så är det ju väldigt olika vilka och hur många livsmedel vi triggas av. Vissa personer måste ju undvika väldigt mycket tyvärr! Jag har den turen att inte gå igång på tex de små mängder socker som finns i röror, majonäser och bearnaissås.

Skulle vara intressant att få höra om lite olika triggers vi likasinnade har!

Johanna sa...

Ojojoj.. jag gjorde precis sim du när jag var liten.. länsade mammas skafferi på allt sött och kolhydratrikt: honung, sirap, sockerbitar, rån, frosties.. och när allt det var slut gjorde jag smeter och vräkte i mig.. typ chokladbollssmet som aldrig hann bli några chokladbollar.. Jag har funderat lite på om jag är sockerberoende eller bara sockerkänslig.. Eftersom jag även varit väldigt beroende av bekräftelse och stress.. men det spelar ju egentligen ingen roll. Jag känner väl om jag får i mig en trigger. Har just lite sorgset konstaterat att jag måste säga adjö till chashewnötter. Annars tycker jag att frön och nötter är ett bra snax som jag inte går igång på. Andra supertriggers för mig är t ex chips, allt med glutamat, lösgodis, ljus choklad..

Gunilla Sahlin sa...

JOHANNA - för många av oss började det redan i väldigt tidig ålder. Att vara känslig eller beroende är ibland svårt att definiera. Det ligger en del skam i att erkänna ett beroende också, enklare att prata om känslighet. Men om du är beroende behöver du behandling och då kräver det en ärlig inställning. Jag håller tummarna för dig. Kram G

Johanna sa...

Oj, en ärlig inställning.. Ja det förstår jag, men det kändes lite tufft att läsa ;)

Jag är nog beroende ändå, men inte bara av socker och mjöl utan även av känslomässiga rus. Eller en kombination.

Men jag har levt abstinent känslorusen i ca 1,5 år inser jag nu. Jag kan nämligen minnas vilken depression jag hamnade i när "första förälskelseruset" till min man började lägga sig. Jag började stressa enormt mycket på jobbet (ännu mer än tidigare), kanske för att kompensera med hjärnans egna droger. Och mådde allt sämre och sämre. När vi förlorade våra tvillingar i v 14 klappade jag ihop och sjukskrev för utmattningsdepression. Då fick jag hjälp/behandling att börja vårda mina friskfaktorer och hittade tillbaka till "pirret i hjärtat" av att prioritera att göra saker jag mår bra av - träna, scrappa, sy, leka med dottern etc.

Men den sista pusselbiten i ett för mig abstinent liv saknades fortfarande. Jag snubblade över Sockerbomben och insåg att den handlade till stor del om mig. Jag har undvikit socker och mjöl i tre månader nu och väger 58 kg (162 cm). Tidigare har jag aldrig kommit under 65 kg om jag inte med järnvilja späkat mig och våndats för att komma ner till 63.

Det enda jag kan komma på att jag använder lite väl mycket just nu är väl internet, men det är till stor del för att skaffa kunskap om sockerberoende och för att lära mig hur jag ska hantera mitt liv.

Så, det känns som jag iaf klarat av att starta resan till ett abstinent liv. Jag får väl balansera vidare, läsa din blogg och kontakta OA när jag känner mig redo. Synd bara att det inte finns möten på internet tycker jag. Det hade passat mig bättre än via telefon..

Kram till dig!

Gunilla Sahlin sa...

JOHANNA - tack för dina ord. Jag hoppas att du inte tog mitt inlägg som en hård passning, för det var inte det jag menade. Stort grattis till ett abstinent liv, det är verkligen en kanoninsats. Den sista pusselbiten är möjligen gemenskap. Ensam är inte stark. En viktig del av tillfrisknandet handlar om att dela gemenskap med andra abstinent tillfrisknande. Det hjälper oss att fortsätta tillfriskna. Jag tror faktiskt att AA har internetmöten. De följer ju samma tolv steg, så det kanske kan vara något? Massor av kramar, Gunilla

Sara sa...

Jag är så tacksam för att någon träder fram och pratar om det här. Jag har i åratal försökt förklara för min familj hur sjukt det är med allt socker i vårt samhälle men utan att ha fått någon förståelse. Tusen tack!!

Mvh

Sara