onsdag 29 december 2010

Bokmanus


Jag arbetar som jag tidigare skrivit om på ett manus till en bok. Just nu är arbetsnamnet "VITT BEGÄR - en personlig berättelse om sockerberoende".

Det hela började med att jag började skriva ner mina tankar och observationer om mig själv och mina tankar när jag först fick kunskap om sockerberoende. Det satte igång så många tankeprocesser i huvudet att jag var tvungen att sortera dem för att inte bli knäpp, det var så det kändes. Att "skriva av mig" var befriande och ett verktyg som jag ju uppenbarligen fortfarande använder mig av här på bloggen. Jag kan verkligen rekommendera det till er som lever med beroendesjukdomen. Efter ett halvår hade jag ganska stor mängd text som var mina dagliga tankar. Min syster jobbar som behandlingspedagog inom missbruksvården och arbetade vid den tidpunkten på ett behandlingshem för narkomaner och alkoholister. Vi står varandra nära och hon fick höra mycket av det som pågick i mitt huvud. Hon frågade en dag om hon fick läsa det jag skrivit, för att kanske förstå mig ännu bättre. Det fick hon. När hon läst klart någon vecka senare ringde hon och var väldigt känslomässig. "Du pratar och förhåller dig till socker som mina heroinister pratar och förhåller sig till heroin, eller alkoholisterna till alkohol. Jag ser ingen skillnad." Hon var påtagligt berörd och sa själv att hon först nu insåg att socker för min del verkligen var en drog. Jag blev själv berörd och fick en bekräftelse på att jag var på rätt väg - jag var tvungen att hantera socker som en livsfarlig, beroendeframkallande och destruktiv drog. "Du måste skriva om det här, fler måste få veta. Det här är ju nästan en folksjukdom", sa hon. Och så började det. Jag har själv inte hittat en personlig berättelse om sockerberoende på svenska, egentligen finns "bara" Bittens Sockerbomben. Och det är INTE bara! Den boken har förändrat mitt och så många andras liv. Den är värd sin vikt i guld. Men det är primärt en faktabok, inte en biografi.

Jag började bearbeta mina texter med ett nytt fokus - att det kan bli en bok en dag. Jag har skrivit i drygt två år nu och det börjar bli ett manus som jag kan stå för. Än så länge har inget förlag nappat, även om ett par stycken varit väldigt intresserade och velat hålla kontakten. Jag har inte bråttom. Sockerberoende är ingen dagslända, det kommer att finnas med oss hela vår livsstil och om det dröjer fem år till innan boken är ute så får det göra det. Ska den ut redan nästa år, så är det så. Det ligger inte i mina händer. Tills dess fortsätter jag skriva ner tankar, reflektioner och upplevelser, både jobbiga och roliga, varje dag.

8 kommentarer:

Slottets lilla värld sa...

Vad spännande! Tänk att skriva en bok! Hoppas verkligen att den kommer i tryck och släpps snart! Skulle vilja läsa den!! :-)

Catherine sa...

Den boken ser jag fram emot! Du är klok, skriver bra, behovet finns...!

Gunilla Sahlin sa...

Hej båda! Tack för era inlägg, betyder massor. Kramar G

Annette sa...

Hej,
har börjat följa din blogg sedan en tid. Vad skönt att få anhöriga o närstående att förstå att det är en drog.....Min bästa kompis tycker att jag bara kommer med ursäkter när jag försöker förklara hur det fungerar. "Det är ju "bara" att låta bli, stark karaktär osv..." Du vet garanterat hur det kan låta. Hoppas verkligen du publicerar boken, skulle så gärna vilja läsa, och be andra att läsa, mamma till ex.

Tack för att du finns och skriver!
Annette

Smith sa...

Jag kan också tänka mig att köpa boken! Idag övertalade min röda hund mig att göra det där undantaget vi förhandlade om under julhelgen :-( Sist vi förhandlade var det jag som bestämde hur det i slutänden blev. Idag hoppas jag att jag kan återfå makten här och nu. Det har ändå inte blivit någon katastrof, men jag får nog dras med suget några dagar...

Konstigt att man liksom kan luras av sina egna tankar, påståenden som jag vet bara är lögner: "Choklad i form av ischoklad är ju så gott som nyttigt", "bara en", och "det här lilla triggar inte".

Tack för att den här bloggen gör att jag känner mig lite mindre konstig och ensam med att ha det så här!

Gunilla Sahlin sa...

ANETTE - tack för ditt inlägg. Jag tycker att det brukar hjälpa att jämföra med en alkoholist. Det går inte att säga till en alkoholist " ta bara en whisky i veckan" lika lite som det går att säga till oss sockerberoende att bara ta en kaka. Hejar på dig.
SMITH - du är inte ensam! Vi har alla våra manipulativa röda hundar som är mästare på att snärja och lura. Nästa gång du börjar förhandla med dig själv - ring en vän som har samma problematik som du och avslöja din röda hund. Då kommer han att skämmas och det hjälper verkligen. Kram till er båda.

Nelliesmamma sa...

Smith, du slår huvvet på spiken du me! Precis som Gunilla gör.

Alla dessa undanflykter och att man bara orkar slingra sig som man gör.

Hur bara orkar jag egentligen?

Jag tror att jag har rustat mig för framtiden i och med min otroliga djupdykning i kolhydratträsket nu i December. Men att jag är "färdig"?
Njä....

Gunilla Sahlin sa...

NELLIES MAMMA - tack för ditt inlägg. Vi är aldrig färdiga. Den biokemiska reparationen är en pågående process och vi kommer att behöva jobba på vårt tillfrisknande tills vi dör, sjukdomen är kronisk. Att tänka "jag ska aldrig mer i hela mitt liv äta sötsaker" är en för stor och svår tanke som ingen av oss klarar av att fullfölja. Därför tänker vi en dag i taget. Jag får äta precis vad jag vill när jag vill, hur mycket jag vill, men inte idag. När en dag känns för lång som löfte, kan vi tänka samma sak om en timma. Inte den här timman. Eftersom "for life" är en för stor tanke, kan vi lura oss att tänka "då spelar det ju ingen roll, eftersom jag inte klarar av det. då kan jag lika gärna frossa vidare". En manipulativ tanke från röda hund som bara är ute efter att skada oss och trycka ner oss längre ner i beroendeträsket. Jag håller tummarna för dig. Kramar G