söndag 7 november 2010

Aldrig ensam


Min beroendehjärna behöver träning, precis som vilken annan del av kroppen som helst. För att jag ska kunna hantera mitt beroende behöver jag relevanta verktyg att träna med, varje dag. Att fysisk kondition är färskvara som behöver underhållas håller de flesta med om, samma sak är det med hjärnans kondition. Jag måste hela tiden jobba med den så att jag håller mina perspektiv rena och muskelminnet i hjärnans kopplingar uppdaterade.
Verktygen är flera, och idag tänker jag särskikt på vikten av gemenskap med andra som har samma beroendeproblematik som jag. I flera år trodde jag att jag var ensam. Det fanns ingen i min omgivning som förstod på djupet. Flera nickade igenkännande när jag berättade om min allergi/överkänslighet mot socker, men när jag mer ingående beskrev hur jag betedde mig med mat och sötsaker förbyttes ofta jakandet till rynkade pannor och "var det verkligen så illa?"-frågor. Först i somras träffade jag andra som jag inte chockade genom att berätta om mina beteenden, andra som var som jag, och som betedde sig som jag.
Idag har jag ett aktivt verktyg i att i princip dagligen ringa någon i nätverket av matmissbrukare. Det håller mina perspektiv rena och påminner mig om att jag inte är ensam. Det påminner mig om att det finns andra som klarar av att leva med sjukdomen, abstinent (alltså utan den mat som triggar beroendet). Det påminner mig om att jag också har alla förutsättningar att fortsätta göra det.

Inga kommentarer: