torsdag 28 oktober 2010

S U G = Subtilt, Undermedvetet, Gnagande


Det går bra, jag faller inte tillbaka och äter saker som jag inte ska. Men just nu är jag inne i en period av sug. SUG. Det kommer som en stilla viskning, ibland i den finaste av skepnader. Det vill mig väl. Subtilt, som en fjäder som lätt smeker ryggraden, undermedvetet lockandes. I början. Ju längre jag fjärmar mig bort från den inbjudande viskningen, desto hårdare fastnar jag i greppet. Till slut har den stilla viskningen ersatts av ett ihållande dån, som gnager in rent fysiskt i min kropp. Att flytta sig mellan två punkter och däremellan passera caféer, Pressbyråer, restauranger och kiosker - alla med sina överflöd av erbjudanden att stilla mitt sug - är som att gå på lina över ett avgrundsdjup, höjdrädd. Den här gången klarade jag det. Jag sitter på tåget hem, lyckades ta mig igenom centralen oskadd. Sakta måste suget släppa sitt grepp. Det är över nu för den här gången. Bara för idag ska jag fortsätta abstinent. Jag kan äta vad jag vill - men inte idag.

fredag 8 oktober 2010

En ny, tyngre generation


Tisdagar innebär ledigt i 6 veckor till och då passar jag på att träna på simhallens gym. En skolklass från en närliggande ort simmar samtidigt och det är ett myller av småtjejer i 7-8 årsåldern i omklädningsrummet varje vecka. Det slår mig, att ungefär hälften av tjejerna är inte bara lite runda, utan verkligen överviktiga. Vissa tisdagar ser jag vad deras föräldrar lagt med som mellanmål efter simningen; kexchoklad, vitt bröd och läsk eller varför inte rätt och slätt en godispåse? Jag blir i grunden riktigt upprörd och vill genast ställa föräldrarna till svars. Det är ju inte en åttaårings ansvar att välja rätt mat. Hon blir ett beklagligt offer för att mamma och/eller pappa inte tar ansvar. Inte ser konsekvenserna. Inte förstår att deras barn riskerar inte bara följdsjukdomar på grund av sin fetma, utan mobbing och utanförskap står och knackar på dörren. Jag hör hur tjejerna pratar om varandra och till varandra i omklädningsrummet och förfasas över språket. Över hur lite respekt de visar varandra. Över hur jag kan höra formuleringar som de hört hemma, som de genast överför på sina "kompisar" i klassen. Någon trycker ner, någon annan pratar skit, en tredje gör fula miner. En fjärde får inte vara med. Har allt detta med mat att göra? Kanske inte. Men socker gör människan dum. Punkt.