söndag 12 september 2010

Varför vi gör det


Jag antar att alla knarkare har sin egna teori, sin egen upplevelse om varför just jag gör det jag gör. Men jag tror samtidigt att det finns flera gemensamma nämnare. Länge har min bild av det hela gått ut på att jag behöver min drog till egentligen många olika situationer. Är jag glad vill jag knarka, är jag ledsen vill jag knarka, om jag är orolig, nervös, avslappnad, rastlös, nöjd, trött. Jag använder min drog både som uppåt och neråttjack. Länge har jag trott att det är mitt känslotillstånd som skapar suger efter min drog. Så är det inte. Beroendet sitter i reptilhjärnan (se inlägget från den 4 augusti i år för mer information) och är inte kopplat till mitt medvetna jag. Det ligger på en annan nivå. Det är somato-psykiskt. Ett fysiskt tillstånd som tar psykiska uttryck. Det går inte att terapera ett beroende, det måste till en biokemisk reparation. Och det på ett individuellt anpassat sätt, till just min eller din hjärna.
Så när jag får sug eller "craving" och kopplar ihop det med mitt känslotillstånd, så är det egentligen min hjärna som påminner mig om att jag i dessa situationer behöver min drog, mitt primära behov, för att överleva. Jag har ju vant min hjärna och kropp vid "lösningen" = socker, i så många år, att den tror att jag kommer att dö om jag inte får min drog. Och den övertygelsen är så stark att jag blir rädd för den ibland. I och med mitt pågående tillfrisknande, har jag lättare att förstå samband och orsaker till mitt beteende. Men den stora frågan är inte "varför". Det som kommer rädda mig är "hur". HUR ser mina verktyg för tillfrisknande ut och HUR ska jag använda dem.

Inga kommentarer: