lördag 11 september 2010

Alltid ensam. Aldrig ensam.


Jag vet att det omvänt är en titel på intervjuer med Göran Persson, det här inlägget har inget med honom att göra. Däremot är det ett väldigt bra sätt att beskriva min känsla som beroende. När jag är aktiv med min drog är jag den ensammaste i världen. För min egen del hänger det i hop med att skammen inom mig inte tillåter mig att släppa in någon annan, eller något annat. Jag behöver vara i min egen isolerade tillvaro, ensam. Jag behöver få njuta av min drog, ensam. Jag kommer också att få ta konsekvensen av mitt drogande, ensam. Det är en hög form av självskada att knarka. För nytillkomna läsare som undrar vilken typ av substans som är min drog så kan jag bara bekräfta att det är socker. Min beroendehjärna påverkas av socker som en annan beroendehjärna påverkas av heroin eller amfetamin eller alkohol eller spel. Samma typ av hjärna, samma typ av beroendeproblematik, olika utlopp. Den för mig relativt nyvunna vetskapen om att jag inte är ensam har förändrat mig. För första gången i mitt liv fick jag för bara några veckor sedan dela livet med åtta andra beroende under en långhelg jag aldrig kommer att glömma. Gemenskapen är ett av de viktigaste verktygen för mitt tillfrisknande. Jag är inte ensam. Andra har gått före. Det finns fler som jag. Jag behöver dem i mitt liv. Tack för att ni finns.

Inga kommentarer: