onsdag 10 februari 2010

Makten att bestämma själv.


Det känns som en konstart. Att ha möjligheten och förmågan att själv besluta om sin egen kropp, och sina egna val. För gemene man (som inte lever i krig, förtryck, mobbing, katastrof etc) kan jag tänka mig att det känns självklart. För mig är det långt ifrån norm. Vissa dagar känns det som att min hjärna tas i besittning av någon annan. Inte primärt en annan kraft, eller utomstående varelse, utan en annan del av mig. Jag vet inte hur det känns att vara schizofren, men jag kan tro att det ibland lutar åt det hållet. Jag känner ju igen den rösten, vet hur det känns, är trygg med förloppet av händelser som börjar i en tanke och som slutar i att jag äter något som jag inte ska, ofta genom att ha passerat Pressbyrån eller ett café. Kontentan är alltid den samma - skuld. Skam. Den totala oförståelsen över hur jag kunnat hamna i samma situation. Igen. Det som börjar med en varm skön känsla av att jag kommer att bli tillfredsställd och må bra, slutar alltid i raka motsatsen. Min makt ligger i tankens embryo. Precis när jag noterar att tanken föds, DÅ finns min möjlighet att eliminera risken genom att säga nej. Skadeprevention. Om jag låter tanken få fäste, vilket inte kräver mer än någon minut, är jag nästan uteslutande nere för räkning. Det är vara en tidsfråga till jag står där med konsekvensen av fel beslut. Makten att bestämma över mig själv, finns där, om än bara för någon minut.

2 kommentarer:

Malin sa...

Så bra skrivet! Det beskriver nästan på pricken mina egna tankar och känslor kring detta också. Makten att bestämma själv....

Gunilla Sahlin sa...

Tack Malin, jag tror att vi är många som upplever situationen på det här sättet. Viktigt att vi kan prata om det i ett större sammanhang.