Fokus - Soppor

Vi har börjat gå ifrån vår två eller trerätterstradition till att äta soppa till middag på vardagskvällarna. Hittills har vi hunnit med champinjonsoppa, avocadosoppa och räk-och saffransoppa. Det är riktigt roligt att tillaga och det blir än så länge väldigt gott. Viktigt för oss att utesluta bröd, mjöl och andra kolhydratsprodukter, men det går bra, so far.

Delirium i kassakön på ICA

Även om drogen varierar, tror jag att känslan av att vara "hög" kan vara liknande. Oavsett om det är ett narkotikaklassat preparat, alkohol, nikotin, eller socker, så har drogen en inverkan på mig som beroende som är som ett rus. Jag har tidigare här på bloggen listat mina triggers - alltså vad som sätter igång min beroendeperson och triggar mitt sockerbegär. Tuggummi är en sådan trigger. Fullproppade med sötningsmedel missbrukar jag dem lätt. Jag tar gärna två i taget, och så fort som den första smaken försvunnit spottar jag ut och stoppar in två nya. Så kan jag med lätthet hålla på till ett paket gått åt (25 bitar/2 = 12 "portioner".) Det står på förpackningen "överdriven konsumtion kan ha laxerande verkan". Det är inte mitt problem, jag påverkas inte alls i magen. Det BORDE stå "överdriven konsumtion kan ha berusande verkan". För precis så är det. Jag står i kön till kassan på ICA och ska köpa två buketter vita tulpaner eftersom vi ska få besök i helgen. Jag är inne på tuggummi nummer "alldeles-för-mycket" och plötsligt infinner sig berusningskänslan. Ljudet i den stora Supermarket-butiken blir dovare. Människors rörelsemönster saktar ned. Jag ser omgivningen mer som i en tunnel och ögonlocken blir tyngre. Min andhämtning lugnar sig och hjärtat slår långsammare. Just där - just då - är känslan en tillfredsställelse, men det är bara för en mycket kort stund. Det slår aldrig fel. När ruset är över, vilket det är på några minuter, infinner sig ett aggresivt sug efter mer. Mer socker. Jag måste ha mer.

Just nu och de senaste månaderna har det gått helt ok. Jag har haft max fem återfall, vilket i mitt fall är bra jobbat. När ruset på ICA gått över i ett nytt sug slutar det inte med att jag sätter i mig godis eller kakor eller glass eller något liknande. Det blir antagligen fler tuggummin innan natten kommer.

Alla hjärtans dag - med bär och mörk choklad

Gårdagen - en utmaning för många sockerberoende. Kanske större än alla andra "vanliga" dagar. Man SKA äta sötsaker på alla hjärtans dag - det hör till. Jag gillar faktiskt ICA-reklamen just nu där Stig säger att det är ju "vi" (med syfte på handeln) som skapat alla hjärtans dag för att få sälja mer, precis som mors och fars dag, halloween, jul... Skönt perspektiv.

När "traditionen" klickar in och jag tror att jag borde och måste äta sötsaker eftersom det "hör till" kan jag helt enkelt skaka av mig det eftersom det är ett skapat behov, en skapad nytradition. Ett stort fång röda rosor, tjugo stycken, står majestätiskt på vårt matsalsbord. Till dessert igår, efter en god wästerbottenostpaj till förrätt och ingelstakalkon med pesto, bacon och parmesan, hackade vi ner färska jordgubbar, blåbär och riven mörk choklad i en god dessert. Bär är en MAKALÖS lösning på dessertfrågan. Alltid.

Makten att bestämma själv.

Det känns som en konstart. Att ha möjligheten och förmågan att själv besluta om sin egen kropp, och sina egna val. För gemene man (som inte lever i krig, förtryck, mobbing, katastrof etc) kan jag tänka mig att det känns självklart. För mig är det långt ifrån norm. Vissa dagar känns det som att min hjärna tas i besittning av någon annan. Inte primärt en annan kraft, eller utomstående varelse, utan en annan del av mig. Jag vet inte hur det känns att vara schizofren, men jag kan tro att det ibland lutar åt det hållet. Jag känner ju igen den rösten, vet hur det känns, är trygg med förloppet av händelser som börjar i en tanke och som slutar i att jag äter något som jag inte ska, ofta genom att ha passerat Pressbyrån eller ett café. Kontentan är alltid den samma - skuld. Skam. Den totala oförståelsen över hur jag kunnat hamna i samma situation. Igen. Det som börjar med en varm skön känsla av att jag kommer att bli tillfredsställd och må bra, slutar alltid i raka motsatsen. Min makt ligger i tankens embryo. Precis när jag noterar att tanken föds, DÅ finns min möjlighet att eliminera risken genom att säga nej. Skadeprevention. Om jag låter tanken få fäste, vilket inte kräver mer än någon minut, är jag nästan uteslutande nere för räkning. Det är vara en tidsfråga till jag står där med konsekvensen av fel beslut. Makten att bestämma över mig själv, finns där, om än bara för någon minut.

Lyxig måndag

Maken var hemma någon timme före mig igår kväll och hade maten klar när jag kom hem. Kammusslor med tomat, persilja och vitlök till förrätt och stekt lax med parmesan och en makalös hummersås med salladslök, till det en utsökt sallad med avocado och gröna oliver till varmrätt. Lågkolhydrat kan vara amazing.. =)

Veckans tråkigaste lunch?

Grillade kycklingspett med jordnötsås och coleslaw, kan ju låta gott, men det såg inte mycket ut för världen. Synintrycket påverkade smaklökarna något, men det smakade mycket bättre än det såg ut... Thairestaurangen i Ringens köpcentrum vid Skanstull.

Vem är normal?

Jag sitter på tåget och har varit djupt försjunken i min bok när jag av någon anledning tittar upp. Det är fullt med folk i vagnen, men det finns en tom plats jämte en tjej. Ingen har satt sig där. Jag misstänker att beror på att tjejen är kraftigt överviktig och att hon tar upp ett och ett halvt säte. Det skulle definitivt gå att sitta lite på kanten, men antagligen anser de som står istället att det är lämpligare. Eller så vill de inte komma i närheten. Tänk om det smittar…

Vårt sätt att bete oss mot de som är överviktiga och de som är kraftigt överviktiga i vår vardag vittnar om att vi ser dem som näst intill spetälska. Som äckliga träskpaddor fulla med baciller. Fördomarna är djupt rotade inom oss och vi ser dem som mindre värda, mindre smarta och mindre kompetenta. De har svårt att få jobb, de hamnar utanför vårt samhälle. Jag tycker att det är tragiskt att vi kan ha sådana pekpinnar på andra människor, bara för att någonting syns på utsidan. Den outtalade men ack så allrådande mallen med direktiv och riktlinjer om hur man ska och bör och får se ut diskriminerar och vi står på läktaren och hejar på.

Jag är övertygad om att den största delen av träskpaddorna ser ut som de gör på grund av ett okontrollerat sockerberoende. Visst, det finns sjukdomar som definitivt inte gör det lättare, men jag är övertygad om att den största delen träskpaddor skulle kunna förvandlas till svanar om de blev beväpnade med rätt vapen och rätt förutsättningar att göra det. Medelsvensson som står och pekar och hånar, är inte bättre han, men eftersom han bara är lönnfet passar han ju in i vår vedertagna mall. Det finns nämligen två mallar. Det finns idealen och fantasimallen där kvinnor ska vara trådsmala, ha stora bröst och vackert ansikte, männen ska vara långa, slanka och muskulösa. Men sen finns det medelsvenssonmallen, som tillåter än så mycket mer. Det är ok att vara tjock och till och med fet, så länge du inte ser okontrollerad ut. Och efter som varannan svensk är överviktig är detta en mall som etablerar sig mer och mer. Steget från övervikt till träskpadda är inte särskilt långt och det som skiljer är just beroendegraden av kolhydratsintaget. En fet person har ett sockerberoende som han eller hon definitivt behöver ta tag i. Organ, blodkärl, kondition, kraft och energi mår naturligtvis mycket bättre i en sund kropp med lagom mycket kilo på sig. Men en träskpadda är oftast en utagerande sockermissbrukare som behöver hjälp och vård att komma ur sina bedrägliga vanor. Synd att svensk sjukvård inte förstått det. Synd att det inte finns en förståelse i samhället. Synd att tjejen på pendeln måste kämpa själv, dels mot sitt missbruk, dels mot omgivningens oförståelse. Synd att medelsvensson inte förstår att träskpaddan som han tittar på med förakt, inte skiljer sig mycket med spegelbilden på morgonen. Men han har slagit dövörat till och vill inte bli störd i sitt eget lilla beroendemoment.

Bokplaner

För snart ett och ett halvt år sedan väcktes tanken att sammanställa mina dagboksanteckningar till ett bokmanus. Processen var intensiv till en början och jag jobbade många timmar med att få ihop någon form av ordning. Manuset skickades till flera stora förlag och jag fick bra feedback. Processen med böcker är väldigt lång, och det är inte på något sätt kört. Jag har siktat in mig på ett förlag som jag hoppas mycket på, och det finns ett intresse från deras sida. Jag vill dela med mig av mina upplevelser och erfarenheter, kanske kan det vara till hjälp för andra att få en aha-upplevelse över sin egen situation.

Abstinent

Är inne på fjärde dagen - back on track- läge.

En pangförkylning slog till i helgen så gårdagens träningspass med PT fokuserades mest på maken. Morgonens simpass gick bra och det känns som om förkylningen är på väg att ge sig.

Det har gått bra att ta mig tillbaka från förra veckans avvikelse. Efter ett återfall måste reglerna bli än mer strikta och jag behöver ha ännu bättre koll på mina känslor och infall. De kan förleda mig igen. Jag tror att vanföreställningen om mig själv som en ogenomtränglig mur när det gäller till att falla för frestelsen att äta sötsaker, är det farligaste jag har att kämpa mot. Jag måste inse faktum för att kunna hantera verkligheten.

Av någon anledning tänker jag på Gandalf i Sagan om ringen, när han står på den smala, avgrundshöga bron med armarna sträckta framför sig och ropar "THOU SHALL NOT PASS" till den vedervärdiga balrogen/draken. Det är min inställning till mitt missbruk. Du kommer inte förbi här.