fredag 31 december 2010

Gott Nytt 2011!

Kärlek, sinnesro och abstinens till oss alla. Kramar Gunilla

Mellan varmrätt och dessert

Oxfilé, broccolisallad och underbar kantarellsås. Det har gått och går bra idag och ikväll. Röda hund ligger still i korgen och jag njuter av årets sista dag. Jag har fått berätta en del om mitt beroende för svåger och svägerska idag och de visar stor hänsyn, vilket hjälper massor. Nu är det inte ens två timmar kvar på detta året. Jag ser fram emot 2011. Nya insikter, mer erfarenhet, nya bekantskaper. Liv.

Hummer och kalixlöjrom i magen

och det går faktiskt riktigt bra ikväll. Håller tummarna för dig och din abstinens. Nu är det inte ens fyra timmar kvar på det här året. Tänk var spännande, ett helt nytt oskrivet år framför. Nu oxfilé och broccoli bland annat.

Fackeltåg och nyårssånger

Grunden till desserten i kylen och vi ska iväg till hamnplan och ett fackeltåg och nyårssånger. Det har varit en härlig solnedgång över Trosa och stadsfjärden. För min del fungerar det bra, min röda hund ligger still i korgen och jag kan riktigt njuta av årets sista dag. Jag ser fram emot hummer och oxfilé. Fridens tankar till er alla.

Nyårsafton - jour för de som vill


Årets sista dag - det känns märkligt tycker jag. Vi har gått en lång promenad och ska nu börja förbereda en del inför kvällens middag. Eftersom vi är hemma hos oss har jag full koll på allt som ska ätas och det känns bra, våra gäster står ut med låg/icke-kolhydratkost. =) Vi ska testa en björnbärspanacotta för första gången (utan socker så klart), det blir spännande. Innan dess hummer med löjrom och klassiska tillbehör och oxfilé med grönsallad och god sås. Vad ska du äta ikväll?

För min del är nyårsafton inte alls lika ansatt av manipulativa tankar kring sug och mat som julen var. Men jag vill ändå självklart finnas tillhands för dig som behöver, och kommer blogga löpande även idag. Nyårsjouren är alltså öppen, för dig som vill och för dig som behöver.

Tänk på att ta en stund i taget om hela nyårsafton känns för jobbig att klara på en gång. Du klarar nästa timma. Använd de verktyg som du har. Ring en vän. Skriv av dig. Kommentera här om du vill. Berätta för din partner/de du är med idag om att du tycker att det är jobbigt. De kan supporta dig bättre än du kanske vågar tro. Fokusera på något annat ett tag. Lek med barnen om det finns några på plats, ta initiativ till en lek eller spel. Ta en promenad i det fina (i alla fall i Södermanland) nyårsvädret.

Gott slut alla ni underbara - jag ser fram emot att dela 2011 tillsammans med er.
Kramar Gunilla

torsdag 30 december 2010

Nyårslöften - inget för mig

Som jag skrivit tidigare så vågar jag vägra nyårslöften i år. Varför? Av den enkla anledningen att lova mig själv någon form av förändring som ska vara ett helt år, eller i alla fall en lång period är omöjligt för mig, och för många andra tror jag. Istället är det en dag i taget som gäller. Bara för idag ska jag äta sådan mat som är bra för mig. Bara för idag ska jag ta mitt beroende på allvar och inte ge efter för manipulativa tankar som kommer. Bara för idag ska jag vara tacksam över att få leva i en del av världen som är skonad från krig, svält, naturkatastrofer (mycket snö och inställda tåg räknas inte), jordbävningar och svåra konflikter.

Så här på årets näst sista dag är det nära till hands att reflektera över året som gått. Jag är oerhört tacksam över de erfarenheter jag fått, och utveckling framåt. Jag ser fram emot 2011, en dag i taget.

Grönsaker är också mat


I och med min matplan så äter jag vissa mängder protein, fett, grönsaker och ibland bär. Det fungerar verkligen, och jag har ett helt annat lugn över mina måltider nu än jag någonsin haft tidigare i hela mitt liv. Det är verkligen en befrielse. I och med att jag började med matplanen har jag fått justera mängderna dem emellan. Tidigare åt jag för mycket protein och för lite fett och grönsaker. Jag åt alldeles för många och stora portioner som regel eftersom jag försökte ersätta mitt sug efter socker genom att äta mer mat som jag kunde äta.

Nu är det reglerat och mina ögon har fortfarande inte riktigt vant sig vid de nya mängderna. Jag tycker att det ser lite ut, proteinet som jag ska äta. Sallad/grönsaker blir det en hel del av. När jag väl ätit en måltid blir jag mätt och nöjd, så det fungerar ju. Men jag tycker det är intressant att notera mina tankar kring just grönsaker/sallad. Det är precis som att de inte är lika mycket värda i mina ögon. Som om jag inte kunde bli mätt med hjälp av grönsaker. Det kanske låter konstigt, men jag tänker på det varje gång. Jag vill liksom spara proteinet lite till sist så jag har det kvar så länge som möjligt när jag äter, men grönsakerna känns inte lika viktiga. Självklart kanske att kött mättar mer än tomat, men den sammanlagda måltiden gör mig mätt.
Jag försöker nu att se grönsaker och sallad som "lika mycket värt" som proteinet. Det hjälper mig att uppskatta hela måltiden och inte felaktigt fokusera på mängden protein. Förhoppningsvis kommer även mina ögon att vänja sig, jag blir ju uppenbarligen mätt i alla fall.

onsdag 29 december 2010

Bokmanus


Jag arbetar som jag tidigare skrivit om på ett manus till en bok. Just nu är arbetsnamnet "VITT BEGÄR - en personlig berättelse om sockerberoende".

Det hela började med att jag började skriva ner mina tankar och observationer om mig själv och mina tankar när jag först fick kunskap om sockerberoende. Det satte igång så många tankeprocesser i huvudet att jag var tvungen att sortera dem för att inte bli knäpp, det var så det kändes. Att "skriva av mig" var befriande och ett verktyg som jag ju uppenbarligen fortfarande använder mig av här på bloggen. Jag kan verkligen rekommendera det till er som lever med beroendesjukdomen. Efter ett halvår hade jag ganska stor mängd text som var mina dagliga tankar. Min syster jobbar som behandlingspedagog inom missbruksvården och arbetade vid den tidpunkten på ett behandlingshem för narkomaner och alkoholister. Vi står varandra nära och hon fick höra mycket av det som pågick i mitt huvud. Hon frågade en dag om hon fick läsa det jag skrivit, för att kanske förstå mig ännu bättre. Det fick hon. När hon läst klart någon vecka senare ringde hon och var väldigt känslomässig. "Du pratar och förhåller dig till socker som mina heroinister pratar och förhåller sig till heroin, eller alkoholisterna till alkohol. Jag ser ingen skillnad." Hon var påtagligt berörd och sa själv att hon först nu insåg att socker för min del verkligen var en drog. Jag blev själv berörd och fick en bekräftelse på att jag var på rätt väg - jag var tvungen att hantera socker som en livsfarlig, beroendeframkallande och destruktiv drog. "Du måste skriva om det här, fler måste få veta. Det här är ju nästan en folksjukdom", sa hon. Och så började det. Jag har själv inte hittat en personlig berättelse om sockerberoende på svenska, egentligen finns "bara" Bittens Sockerbomben. Och det är INTE bara! Den boken har förändrat mitt och så många andras liv. Den är värd sin vikt i guld. Men det är primärt en faktabok, inte en biografi.

Jag började bearbeta mina texter med ett nytt fokus - att det kan bli en bok en dag. Jag har skrivit i drygt två år nu och det börjar bli ett manus som jag kan stå för. Än så länge har inget förlag nappat, även om ett par stycken varit väldigt intresserade och velat hålla kontakten. Jag har inte bråttom. Sockerberoende är ingen dagslända, det kommer att finnas med oss hela vår livsstil och om det dröjer fem år till innan boken är ute så får det göra det. Ska den ut redan nästa år, så är det så. Det ligger inte i mina händer. Tills dess fortsätter jag skriva ner tankar, reflektioner och upplevelser, både jobbiga och roliga, varje dag.

tisdag 28 december 2010

Belöning - att förtjäna


Jag har kunnat återgå till att tänka "bara för idag" igen. Under julafton, juldagen och delar av annandagen ändrade jag mitt tankesätt till "bara för den här timman". Alltså, jag kan äta vad jag vill, när jag vill, men inte den här timman. Det känns som en seger att vara tillbaka till "..men inte idag". Det känns mindre stressande och tar mindre energi. Jag var rustad inför julen, det tyckte jag. Men ändå blev jag överraskad över hur starkt suget var och hur mina tankar började gå i spinn i mitt huvud. Min röda hund (den negativa manipulerande rösten i huvudet som vill att jag ska droga på socker) skällde ovanligt högt och han vet att manipulativa tankar om belöning oftast är det som bäst får mig ur balans. "Jag förtjänar det här". "Jag är värd att äta mer".

En skillnad under årets jul jämfört med tidigare är just att måltavlan för vad jag i så fall skulle äta av inte var sötsaker, utan mer av den maten som jag kan äta, som jag valt att hålla mig till. Större portioner alltså. Mina ögon som bara någon dag före jul tyckt att portionerna jag äter genom min matplan är tillräckliga och mättande, blev under juldagarna förvridna och tyckte att portionerna liknande små barnportioner. Hur i hela världen skulle jag bli mätt på det där?

Mina mest hjälpande verktyg har varit; 1. Matplanen. Jag VET att jag får i mig det jag ska. Det finns inte utrymme för spekulation. 2. Kontakten med andra abstinenta beroendepersoner. Gemenskapen slår allt. Jag är inte ensam, och det finns en stor styrka i att prata med andra. 3. Bloggen, det har känts som en befrielse att få dela mina erfarenheter, och få er feedback och era berättelser tillbaks. Jag kommer att blogga till jag dör. =)

måndag 27 december 2010

Skatt på socker och läsk - lär av Finland

Finland gör det från årsskiftet. De beskattar större delen av alla sockerprodukter och de höjer även den befintliga skatten på läsk. Flera andra länder i väst går i samma tankar. Sverige borde ta efter grannen i öst och utveckla det arbetet de påbörjat. De beskattar nämligen inte rakt över kedjan av sockerprodukter, vilket vissa företag i Finland motsätter sig. En skatt på socker och läsk i Sverige skulle framför allt innebära ett uppvaknande och förhoppningsvis en fingervisning om att socker är skadligt. Precis som märkningen av sockerprodukter behöver komma tillstånd likt tobaksmärkningen, behöver skatten komma till för att försvåra konsumtionen och öka medvetandet.

söndag 26 december 2010

Ledigt = friskfaktorer

Nu när det är lite mer ledigt än vanligt, för min del i alla fall, så finns det goda möjligheter att tillföra mig själv friskfaktorer i from av aktiviteter. Vi har precis kommit hem från längdskidspåret, det blev 6 km den här gången. Promenader, skidor, skridskor eller varför inte gymmet. Passa på att tillföra friskfaktorer till ditt liv, det kommer hjälpa dig i din abstinens eftersom du frigör endorfiner när du tränar (bland mycket annat). Nu är det dags för en sen annandagslunch.

lördag 25 december 2010

Behåll fältet

Sitter i ett lugnt hem och känner för första gången på ganska länge att jag kommit ner i varv. Juldagen har varit fridfull så långt och det är skönt att vara hemma igen. Snart är det dags för middag, det blir laxkotletter i ugn och en fräsch sallad till. Jag känner mig fortfarande väldigt nöjd över gårdagen och inser samtidigt att var dag är ny och har sina utmaningar. Planering är ledordet för kommande vecka. Vikten av att ha bra mat hemma, att ha koll på när vi ska äta någon annanstans och förbereda det så gott det går, kan inte nog understrykas.

Vi har bokat en resa till Indien, Goa den 19/1 i två veckor, ser fram emot det! Någon som varit där? Jag förstår det som att maten är varierad och det borde inte vara något större problem för mig att hitta mat jag kan äta. Önskar oss alla en fridfull kväll.

God Juldagsmorgon


Det blev en välförtjänt sovmorgon idag, vi ska snart äta frukost. Gårdagen gick bra, och jag är så stolt över det. Jag höll mig till min plan och åt inte mer än jag skulle, och inte heller något som jag inte ska äta. Eftermiddagen var tuffast, mellan lunch och middag när vi fikade och delade ut julklappar. Det fanns mängder med julgodis. Jag valde att äta lite nötter, och det var bra. Gänget som jag firar jul med är förstående och nyfikna. De undrar mycket om hur jag äter och hur jag tänker och ställer relevanta frågor. Det var ett sätt för mig att ständigt påminna mig om mitt beroende, jag lurades aldrig att tro att jag är normal och kan äta precis som de. Men suget var ändå oändligt mycket starkare igår än jag upplevt på riktigt, riktigt länge. De bästa verktygen för mig var att blogga och hålla kontakt med er andra, och att smsa med andra vänner med samma problematik. Dessutom att min man supportade och var alert hela dagen, ställde frågor hur jag mådde och om han kunde göra något.

Nu är det ny dag och nya möjligheter. Och som jag skrev nyligen, var beredd på att det kommer en attack efter julmaten, när du klarat att hålla dig abstinent så kan det komma en rejäl knuff i ryggen som får dig ur balans. Du har ju klarat det tuffa, och slappnar av, släpper ner garden. Då kan sug och ångest, eller röda hund som vi säger, komma anfallandes och försöka manipulera dig att äta sådant som du inte vill/ska/kan/behöver äta.

Jag tänker på Gandalf i Sagan om ringen när han står på bron och det stora odjuret, balrogen, vill förstöra och ta sig förbi. Han står med sin stav och säger "You shall not pass". Du kommer inte att passera. Vi får säga så till våra tankemonster och röda hund också. Ligg still i korgen, du kommer inte att passera. Lycka till idag!

God natt

Dags att sova nu, efter en trevlig och intensiv julafton, som varit utmanande men samtidigt mysig. Jag hoppas ni alla haft det så bra som möjligt och att ni funnit stöd i varandra. Imorgon är en ny dag, med nya utmaningar och nya löften om verktyg för abstinens. Kärlek till er alla. Gunilla

fredag 24 december 2010

Middagen klar, nu lekar

Middagen gick riktigt bra, buffé med möjlighet att plocka själv. Gott om variationer som jag kunde äta. Den värsta spänningen som jag kände under eftermiddagen håller på att släppa, vilket känns underbart. Nu är det dags för lekar och ännu mer fika och kaffe/te, men det känns ok. Hoppas ni alla har det så bra ni kan. Tänk på att satsa på sysselsättning när det blir tufft.

Eftermiddagsfika

Vi har precis fikat och tittat på Kalle, följt av julklappsutdelning. Jag åt lite nötter medan de andra åt diverse julgodis och mjuk pepparkaka. Det är tufft, men det fungerar. Middag om en och en halv timme, innan dess förhoppningsvis lite lekar. Det fungerar att gå in i själva fotograferandet, det distraherar mig och får mig på andra tankar en stund. Jag har inte frid i kroppen, jag känner mig rastlös och lite stressad. Jag har svårt att fokusera när jag pratar med någon och går gärna undan ibland bara för att sätta mig ner och andas lite. Just nu är det timme för timme för mig. Jag kan äta vad som helst när som helst, men inte den här timman.

Lunchen avklarad, skönt med promenad

Grötlunchen avklarad, det blev rödtunga med räkor och sallad för min och min makes (diabetes) del. Det gick bra! Nu har vi precis kommit tillbaks efter en skön eftermiddagspromenad i området. Grabbarna valde att ta en runda till medan vi tjejer kände att det räckte med första svängen. So far so good. Jag känner att jag tänker ovanligt mycket på mat, på när vi ska äta nästa gång, hur jag ska väga etc. Men ett sätt att flytta fokus från maten är att sysselsätta mig med annat. Jag har med mig min kamera, jag älskar att fotografera. Det är ett tips till dig, om du känner att det går åt för mycket tankeenergi på maten idag. Sysselsätt dig med något annat. Lek med barnen (om det finns några på plats), titta igenom ett fotoalbum, hjälp till att fixa med något (kanske inte just mat i så fall), fota om du har en kamera, föreslå att ni ska ta en promenad. Varför inte titta på Kalle Ankas jul nu kl 15.00 eller Karl-Bertil Jonsons jul därefter.

Hur går det för dig så långt idag?

God Jul!


Önskar oss alla en riktigt god, abstinent, fridfull jul. Idag tänker vi på varandra och ger varandra städ när det behövs. Jag kollar av bloggen löpande hela dygnet, så tveka inte att höra av dig. Bara för idag, eller bara för den här timmen, ska jag vara abstinent. Massor av julkramar till er. Gnilla

torsdag 23 december 2010

Da'n före da'n


Första lediga dagen för min del, känns underbart. Ikväll kommer pappa och imorgon firar vi tillsammans med min svåger och svägerska med familj och svärmor. Vi blir ungefär 12 personer. Hör på radion att det är kaos i tåg- och biltrafik, håller tummarna för er som är där ute och åker. Glöm inte att ta med mat, så ni inte blir utsatta om ni skulle fastna. Vi som är beroende har inte råd att bli offer under omständigheter. "De hade bara en automat med godis på tåget, jag var tvungen att äta en kexchoklad". Jag har själv varit i den situationen. Ta med dig nötter, kokosfett eller något annat som du gillar och som fungerar för dig.

Imorgon är det julafton. Många av oss bävar inför hur det ska gå med all mat. Jag vill flytta fokus ett steg till. Efter jul, kanske redan på juldagen eller annandagen, och vi har klarat att vara abstinenta, då kan bakslaget komma rejält. För det är efter en lyckad period eller när vi övervunnit ett hinder som vi är som mest sårbara. Då kommer suget som ett brev på posten. Då kommer de manipulativa tankarna som förvrider och förvränger och påstår sig veta att vi minsann är normala och kan äta precis vad som helst som vi önskar. Risken att trilla tillbaka i återfall är mycket större efter en lyckad, framgångsrik abstinent period. Tänk på det och stålsätt dig. Använd dina verktyg.

Jag påminner om att bloggen är ett öppet verktyg för dig som vill nu under julen. Jag kollar löpande och vi är många som kan hjälpa varandra dessa dagar och timmar. Lycka till.

onsdag 22 december 2010

Äntligen igång med mobilbloggning.

Kanske flera år efter alla andra, men nu kommer jag kunna vara online ännu oftare. Härligt!
Sänt via BlackBerry från Telenor.

Dag för dag, timme för timme.


Jag pratar med många i nätverket av beroende och det är övervägande delen som vittnar om hur tufft det blir ju närmare julafton vi kommer. Jag har tidigare här på bloggen berättat om verktyget "bara för idag". Att jag kan äta vad som helst när som helst, men inte idag. På så sätt blir mitt löfte om abstinens nytt varje dag och inte ett årslångt löfte som jag inte kommer att klara av att hålla.
Men även en hel dag kan kännas som ett oöverstigligt berg, ett hinder som jag inte kommer över. Suget kan bli så intensivt att det blir ett tunnelseende, världen omkring mig blir tystare och gråare, jag kliver in i min egen lilla bubbla. Jag noterar inte min omgivning och är allt annat än kommunikativ med mina nära och kära. Hur kommer jag ur det?
För min del finns det några verktyg som fungerar. Istället för att tänka "idag", skiftar jag till att tänka timma för timma. Jag kan äta vad som helst när som helst, men inte den här timman. Det är det första. Det andra är att jag berättar för min man hur jag känner det. Det finns en befrielse i att berätta för någon annan, och dina manipulativa tankar minskar i styrka genom att du avslöjar dem. De som finns omkring dig är betjänta av att känna till hur du mår just nu och de kan förhoppningsvis supporta dig. Det tredje är att jag ringer en vän med samma problematik som jag, och pratar en stund tills det släpper lite grann. Behöver jag ringa någon en gång i timman så gör jag det.

Jag måste inse att när jag kommer in i en situation som den jag beskriver här ovan, så befinner jag mig i krig. Jag får inte ta lätt på det. Om jag inte är fokuserad och försedd med mina verktyg/vapen, så kommer jag att förlora och den kostnaden är alldeles för hög. Jag vill inte ramla tillbaka ner i gyttjan. Den är kletigare och äckligare än förra gången (eftersom sjukdomen är proregrigerande som jag skrivit om tidigare).

Orka ta dig själv på allvar när dessa tankar överfaller dig, och orka använda dina verktyg som fungerar för dig. Håller tummarna för allas vår abstinens kommande timmar.

tisdag 21 december 2010

Jul-jour till ditt förfogande


Det börjar närma sig julafton och för min del är det med blandade känslor och tankar som julen inträder. Jag har en verktygslåda att använda under dessa dagar precis som alla andra. Min matplan, självhjälpsgruppen, andra vänner i nätverket som har samma beroendesjukdom som jag och som jag kan ringa när jag behöver, en förstående och peppande make, en medveten släkt som vi ska fira jul med.
Mitt största hot är jag själv. Min egen förmåga att manipulera mig själv till att tro att jag är som alla andra och att jag minsann förtjänar att äta som alla andra under julhelgen. Jag är så bra på att manipulera att jag även lyckas manipulera min omgivning om det vill sig illa. Lunchen på julafton t.ex, då är det julgröt hos min svåger och svägerska. Vi ska ta med egen lunch, vilket känns bra. Vi har inte bestämt vad än. Julgröt är något av det godaste jag vet, och även om det var många år sedan sist så kan jag exakt förnimma hur det smakar. I mina obalanserade stunder kan jag tycka att jag förtjänar julgröt på julafton. Jag kan till och med forma argumentationen i huvudet, hur jag ska övertyga min man och min släkt att tro att det skulle vara helt ok.
Men som en del av mitt tillfrisknande har jag lärt mig att inte nära de tankarna. Att inte låta tanken forma en strategi som till slut formar ett samtal och slutligen ett övertygande. Det var förr, inte nu.
Varför? Därför att jag inte behöver. Jag behöver inte äta julgröt. Det är inte bra för mig, och kommer kasta tillbaks mig i de äckliga käftarna av min beroendesjukdom. Det vidriga monster som förvränger och förstör allt. Det är inte värt det.

Jag känner mig rustad inför årets jul. En av de viktigaste livlinorna är gemenskapen med andra beroendepersoner. Jag är inte ensam. Inte ens på julafton.
Jag vet inte hur du som läser detta känner inför julen och julafton. Kanske är du trygg med att du kommer att klara av att äta på ett kontrollerat sätt, kanske är du livrädd för att återfalla eller fortsätta i ditt överätande/sockermissbruk. Jag kommer att låta min blogg vara en samlingsplats för dig som vill och behöver under juldagarna. Min förhoppning är att vi här hittar en gemenskap och peppar varandra till nykter avhållsamhet från våra droger. Jag kommer att vara konstant uppkopplad och vill gärna supporta dig som behöver, och vi kan alla supporta varandra här.

Som Ray Charles sjunger i en helt underbar låt - You will never walk alone.

måndag 20 december 2010

Våga vägra nyårslöften


Jag gillar att summera ett år och titta vidare på nästa. De sista flämtande dagarna på ett år ger tillfälle för reflektion och eftertanke. Hur har föregående år påverkat mig? Vart är jag på väg? Vad vill jag med 2011? Som affärskvinna och VD för eget företag ingår det att se över befintliga strategier och att skapa nya. Företagsutveckling är både intressant och utmanande tycker jag.

När det kommer till min beroendesjukdom kan jag konstatera att 2010 varit ett år av genombrott. Genom att gå en intensivkurs för sockerberoende personer hos Bitten Jonsson i somras öppnades en ny värld av kunskap och verktyg för att fortsätta min bana av tillfrisknande. Genom att börja delta aktivt i en självhjälpsgrupp som arbetar i tolvstegsprogrammet har jag fått den gemenskap som jag så intensivt saknat.
Det finns andra som är som jag.

Nu är det ju en och en halv vecka kvar till nyårsafton, vi ska fira jul först. Men tankarna på nyårslöften, och vad du och jag så gärna vill förändra med oss själva resulterar inte sällan i planer på nyårslöften. "Under 2011 ska jag..." eller "Under 2011 ska jag inte...".
Jag vill slå ett slag för att våga vägra nyårslöften. Varför? Jo, därför att lova sig själv eller någon annan en beteendeförändring som helt plötsligt ska fungera i ett helt år, är oftast en omöjlig uppgift. Många är vi, som stått och skålat vid 12-slaget, dyrt och heligt lovat att vi inte ska äta godis på ett helt år, dra ner på kakorna, sluta röka, sluta dricka eller börja träna, gärna fyra pass i veckan (från noll). Bara för att några dagar eller några veckor (om vi lyckas riktigt väl) hitta oss själva i exakt samma beteende som vi ville bryta. Du ändrar inte beteende genom nyårslöften. Du gör det genom att ha en fungerande verktygslåda, och ett systematiskt arbete med att reparera dina vanor. Det tar tid.

Bara för idag. Jag kan äta vad jag vill, när jag vill. Men inte idag.
(Du kan byta ut ordet "äta" och anpassa meningen till din situation.)

söndag 19 december 2010

Snökaos och färdkost


Vi är på väg tillbaka hem till Södermanland efter en snabb-visit hemma hos pappa på västkusten. Igår var det kalas på hans födelsedag, huset fullt. Vi kör just nu på E4 i Östergötland, mellan Linköping och Norrköping, och det har varit dåligt plogade vägar hela resan. E4 är visserligen bäst hittills, men det innebär ett körfält, som är halvbra plogat.

Jag funderar på hur känsligt systemet är. Rapporterna om haveri efter haveri på järnvägen, med persontåg som fastnat och människor som suttit utan mat och vatten i timtal, och liknande berättelser från bilister som fastnat i snön. Polisens och räddningspersonals vittnesbörd om förare som kört mer eller mindre i sommartofflor och utan tillstymmelse till vinterkläder med sig i bilen, människor som räknar kallt med att köra från garage till garage utan att tvingas stanna på vägen. Vi bor trots allt i en del av världen där du kan dö av köld.

Gällande maten så ha jag laddat med potentiell räddningsproviant. Skulle vi fastna har vi tillgång till vatten, nötter och en doggiebag med kebabkött och sallad från lunchen vi nyss åt. (vi stannade vid två olika restauranger som båda var stängda, Andreas gatukök i Linköping blev vår räddning).

För mig som sockerberoende krävs inte snökaos för att jag måste tänka igenom vad jag ska äta om det inte blir som jag tänkt. Jag måste alltid vara planerad. Orka tänka steget före och aldrig låta mig själv bli ett offer för omständigheter. Det var regel förut. "Jag var tvungen att äta den här pizzan eftersom inget annat var öppet" eller "jag har så låg energi nu på eftermiddagen så jag måste äta upp den här godispåsen". Att skylla på omständigheter är något som vi sockerberoende är experter på. Vi måste framför allt manipulera oss själva, men vi känner ibland ett behov av att lura människorna nära oss också. Få ett undermedvetet ok från omgivningen att jag FÅR äta det jag för stunden tycker att jag behöver. Om omgivningen tycker att det är ok, tycker jag det själv också.

Jag låter andra avgöra, och de vet inte ens om det.

lördag 18 december 2010

Im still here.


Snökaos, tjejmiddag med övernattning hemma hos mig och redovisningar har tillsammans bidragit till mitt icke-bloggande de senaste tre dagarna. Jag ber om ursäkt, nu kommer de dagliga rutinerna tillbaka igen.

Jag befinner mig för närvarande på västkusten hemma hos pappa. Han fyller år idag och det är tradition att hela släkten samlas. Vi skulle ha blivit 35 men blir "bara" 28 pga diverse sjukdomar. Jag har inte träffat flera av den sedan förra året. Jag har valt att ta ansvar för matlagningen, eftersom jag då kan kontrollera vad det blir och känna mig trygg i att kunna äta det som bjuds. Jag förväntar mig att flera av mina släktingar kommer att fråga om mitt beroende, dels pga artikeln som många av dem läst, dels pga att de kommer att se att jag väger min mat.

Min farmor var förbi nyss och vi pratade om artikeln. Jag förklarade enkelt att mitt beroende av socker är likt en alkoholists beroende av alkohol. Du kan inte säga till en alkoholist "du kan väl ta EN whiskey?" lika lite kan du säga till mig "du kan väl ta EN kaka?". Hon förstod det. Till ikväll har hon gjort två äggostar, en västkustspecialitet baserad på grädde och ägg och mängder med socker. Jag sa att jag ju dessvärre inte kommer att kunna smaka, men sa att de säkert kommer att gå hem stort bland gästerna. "Men kan du inte smaka en liten bit?" sa hon då. Jag påminde henne om det vi precis pratat om, och hon kom på sig själv. Men det är så talande tycker jag. Min farmor älskar mig och skulle aldrig medvetet vilja göra mig illa. Men hennes förståelse för hur allvarligt mitt beroende är, kommer nog ta ett tag för henne att förstå.

Mot spisen igen.

onsdag 15 december 2010

Gemenskapen - ett av de värdefullaste verktygen


Jag är inte ensam. Det finns fler som befinner sig i samma situation som jag. Det finns fler som varje dag lever abstinent från sin drog och tillfrisknar från sitt aktiva beroende. Jag trodde länge, under flera år, att det inte fanns människor som upplevde det jag upplever med min sjukdom. Ensamheten isolerar och förminskar. Den manipulerar och ljuger och får oss att tro att vi är onormala, att vi borde skämmas och att det inte är något att prata om. Den kan till och med försöka lura oss att tro att vi kan bota oss själva genom att just ge vika för vår drog. Fram till i somras kändes det som att jag slog huvudet in i en vägg, jag kom inte vidare.
När jag genom en intensivkurs för sockerberoende personer fick träffa andra som var som jag, som inte rynkade på pannan när jag berättade hur jag tidigare handskas med mat, hur jag tänkt, hur det känts utan som kände igen sig och berättade liknande erfarenheter, öppnades en ny värld.
Gemenskapen med andra i nätverket är ett av mina viktigaste verktyg. Det finns självhjälpsgrupper med inriktning på olika beroendeutlopp/droger som alla jobbar enligt tolvstegsprogrammet. För mig var det något nytt, men det gick snabbt för mig att hitta nycklarna. Programmet är en stabil grund att stå på, en värdefull gemenskap som påminner mig och som håller lögnens manipulation borta. Varje dag är ett beslut, varje dag är ett steg ytterligare i tillfrisknande från mitt aktiva beroende.

tisdag 14 december 2010

Det sociala spelet


De är dina vänner. De är dina kollegor. De är din familj. De vill dig väl. De förstår ingenting.

Många i nätverket av sockerberoende/matmissbrukare vittnar om svårigheten i att få förståelse från nära och kära. Maken som inte är översvallande för att du hittat en "ny diet" som kommer att "förändra livet". Han har ju sett det så många gånger förut? Han har ju hört dig berätta med största engagemang om det senaste, det som kommer ställa allt till rätta.
Din mamma eller syster, faster eller mormor som utan att inse konsekvensen säger "men du kan väl smaka på en kaka, jag har ju bakat själv". I många fall sticker din abstinens i ögonen på dem eftersom de har samma problematik. Eller för att de helt enkelt inte inser allvaret. De kan inte glädjas med dig för att du hittat ett förhållningssätt dill din drog som fungerar, de blir avundsjuka och exponerade i sin egen beroendesituation. Som de absolut inte vill ta tag i. Som de verkligen inte vill erkänna att de har.
De kanske inte gör det medvetet, men du kan nästan känna hånflinet i nacken när du skamset berättar att du trillat dit, igen.
"Vad var det jag sa".

En av de tuffaste utmaningarna för mig som sockerberoende är att göra en inventering av mitt sociala sammanhang. Vilka relationer är bra för mig? Vilka relationer är destruktiva? Det handlar inte bara om mat, det handlar om en acceptans för den jag är och mina behov. Om inte det finns i en relation, kommer det att dränera mig. Om inte kärleken och generositeten, förståelsen och äktheten finns där, är det inget värt. De människorna har ingen plats i mitt liv.
De har förbrukat förtroendet och det är svårt att bygga upp igen. Blodsband eller inte, förtroende är något man förtjänar, inget man ärver.

måndag 13 december 2010

Mina triggers

Min triggerlista som sätter igång min beroendehjärna på högvarv:

Maltesers, Centerrullar, Ben & Jerrys Chocolate Chip Cookie Dough-glass, DAIMSTRUT, Daim, Brejk, Twix (f.d. Raider), pizza, pasta delizie, lasagne, alla former av pajer, kladdkaka, vaniljsås, MARÄNGER, glassrån, Joggi Yalla jordgubb/lime, Refreshers, Bakad potatis, spagetti, QP & Co på McDonalds, McFlurry med kolasås och daim (extra daim), alla sorters muffins, kardemummabiscottis, chailatte (gärna sötad), mackor och smörgåsar i princip i alla former, creamcheese-bagel, florsocker croissanter, VIT CHOKLAD, smoothies, egentligen alla former av glass, Mentos jordgubb, naturgodis jordgubb och yoghurt, alla sorters kakor, kanelbullar, GIFFLAR, varm choklad, O’boy.

När jag var i mitt värsta utagerande, för drygt fem år sedan, kunde min dag se ut på följande sätt:

Frukost: överblivna godispåsen från kvällen innan

Mellanmål: en varm choklad med muffins (flertal) på centralen

Lunch: två cremecheesebagels och en chailatte följt av en raider

Mellanmål: en påse maltesers

Middag: en eller två burkar Ben & Jerrys Chocolate Chip Cookie Dough-glass

Kvällsmat: Maränger med kolasås

Det var snarare regel än undantag att smälla i mig glass, godis, bakelser och skräpmat, varje dag. Eftersom jag var singel var det ingen som hade koll på mig under en hel dag. Jag själv gjorde inte kopplingen mellan att jag förbrukade enorma mängder sötsaker, med konsumtionen av skräpmat. Kolhydrater som kolhydrater, och jag upplevde det som ett skenande tåg som inte ville stanna, och jag vågade inte hoppa av. Till slut vågade jag, och det räddade mitt liv.

Julbord - en utmaning

Igår var det dags för första julbordet för min del; Fina Fisken i Trosa. De satsar på "havets julbord" med skaldjur, fisk och mängder med godsaker från havet. Eftersom jag sedan tre veckor väger allt jag äter enligt en plan, kände jag dels en trygghet i att inte äta för mycket, och samtidigt en oro för att det skulle bli omständigt på plats.
Jag har turen att ha en mycket supportande make och jag vet faktiskt inte hur det skulle gå utan honom. Han har diabetes typ 1 och vi äter samma typ av mat, men av två helt olika anledningar. Han har halverat sin insulindos genom att byta till lågkolhydratkost, det är häftigt.
Vi pratade igenom julbordet innan vi gick dit och jag berättade för honom om min strategi. Jag skulle ta mat tre gånger och det skulle väga så och så mycket. Totalt skulle det landa på de mängder och vikter som jag får äta som middag.
Vi åt julbordet tillsammans med våra härliga grannar och de känner sedan tidigare till min beroendesjukdom. Däremot hade de inte sett vågen förut, så det blev en del prat om det.
Hela kvällen fungerade över förväntan. Jag tog mat tre gånger, och en extra tom tallrik varje gång så jag kunde väga det jag skulle äta. Servicen på Fina Fisken är superb och ingen tittade konstigt på min våg och mina tomma tallrikar.
Det kändes som ett bra genrep inför julen. Jag kan ta mat flera gånger, så länge jag räknar ihop mängderna. Det blev också ett test för mig att äta långsamt. Jag har en ovana att slänga i mig maten på nolltid. Tidigare kunde jag ju ta mer, men nu blir jag istället sittande med tom tallrik när andra precis börjat äta. Mitt fokus just nu är just att äta riktigt långsamt.

Har du ätit julbord än? Hur gick det?

söndag 12 december 2010

Beroende - en sjukdom, flera utlopp


Antingen har du en beroendehjärna, eller så har du inte det. Vi kan grovt dela in Sveriges befolkning i tre delar; de normala, de som har ett skadligt bruk och slutligen de som har en beroendehjärna. Normala människor har ex inget problem med socker eller exempelvis alkohol. De äter socker, dricker alkohol ibland, ibland inte. Har inga begär till det, äter/dricker aldrig för mycket. De som har ett skadligt bruk kan ibland överkonsumera socker eller exempelvis alkohol. "Jag ska ha en vit vecka" eller "mitt nyårslöfte är att dra ner på godiset". Klassiska uttryck från en människa som inte helt kan kontrollera sitt intag, men som ändå har möjligheten att sätta stopp när det gått överstyr. En beroendehjärna kan inte det. Vi kan inte kontrollera vårt ätande eller drickande, det kontrollerar oss. Det är EN sjukdom, med flera utlopp. Majoriteten av alla alkoholister röker, det är ingen tillfällighet. Alkohol, nikotin, socker, andra former av uttalade droger, men också spel, sex, shopping och arbete är utlopp tillhörande en beroendehjärna. Du har väldigt sällan enbart ett utlopp. Och har du väl fått bukt på ett utlopp hoppas du gladigen till nästa om du inte har kunskap om det. En före detta rökare börjar äta godis istället, exempelvis. Bara för att du har en beroendehjärna innebär inte det att du har samtliga utlopp. Det gäller för dig att identifiera dina så du kan börja jobba med dem. Det är ytterst svårt att tillfriskna från flera utlopp samtidigt, du behöver ta tag i ett i taget. Börja med det som är värst för dig.

lördag 11 december 2010

Vi kallar det att leva abstinent.


Jag tror de flesta av oss hört talas om "abstinensbesvär". Och kopplar det till exempelvis rökning. När du slutar röka får du abstinensbesvär, dvs din kropp som är så van vid drogen nikotin, börjar bete sig konstigt och protestera eftersom du inte ger kroppen nikotin längre. Samma sak gäller för oss sockerberoende. Avgiftningen, en fas som kan vara mördande jobbig, till gränsen av vad du upplever att du klarar av, med både fysiska och psykiska uttryck, tar tid. Du ska bli abstinent. Nykter. Fri från din drog. Många behöver hjälp under avgiftningen. Tips och råd från de som gått före, och en handfast trygghet i att det kommer att gå över. Den sjuka delen av din hjärna kommer göra allt den kan för att övertyga dig om att du kommer att dö. Du klarar dig inte utan din drog. Din sjuka del av hjärnan kommer att försöka manipulera dig och ljuga för dig. Försöka förmå dig att ta till din drog (nikotin, socker, alkohol, mat etc) för att döva ångesten och smärtan. Men det bojar dig bara ännu hårdare fast vid din sjukdom. Det är inte enkelt att avgiftas, men det är enda sättet att komma ur ditt aktiva beroende och börja leva abstinent. Det är värt varenda sekund.

fredag 10 december 2010

Dåliga gener eller social effekt?


Är vi sockerberoende på grund av arv eller miljö? Om det tvistar de lärde, men det finns forskning som pekar i båda riktiningarna. Dels kan du rent genetiskt få nedärvt en benägenhet att utveckla en beroendehjärna, dels vet vi att om du mellan 0-20 års ålder exponeras mot en drog, ex socker, löper du kraftig risk för permanenta skador på hjärnan hur frisk den än var från början. Allt godisätande som barn pysslar med får alltså sin givna effekt, det råder ingen tvekan om det. För min del är det en kombination. Jag har beroendepersoner med olika utlopp både i familj och släkt och dessutom blev jag exponerad för socker under hela min uppväxt. Jag har tydliga minnesbilder av att jag står på en stol och äter ur mammas skafferi, att jag åt florsocker med matsked. Ofta. Jag minns att jag smög och tryckte i mig småkakor, maränger, glassrån, Frosties eller vad som nu fanns hemma i tid och otid , redan från 4-5 års ålder. Idag när jag fått annat ljus på mitt sockerätande, och en del distans till min älskade drog, kan jag bli väldigt uppretad när jag är på stan eller i affären och hör mammor och pappor säga "om du är snäll ska du få godis" eller liknande. Vad i hela världen är det som är snällt med att utsätta barnen för en drog som riskerar ödelägga flera år av aktivt utlopp? Övervikt, dålig självkänsla ochfyskiska skador? Okunskapen i vårt land är så pinsamt stor. Jag kan bara hoppas att söta produkter snart ska bli belagda med varningstexter, precis som cigaretter och snus. "VARNING. Socker skadar allvarligt dig själv och personer i din omgivning".

torsdag 9 december 2010

Jul - tuffaste tiden på året?


Jag vet hur dina jultraditioner ser ut, men jag är uppvuxen med ett väldigt tydligt matfokus. Som jag minns det åt vi oss igenom hela julen. Pepparkakor, risgrynsgröt, sillsallad, julskinka, äggost, marsipan, knäck, godis godis godis.... För mig som sockerberoende är högtider alltid en utmaning, men julen är garanterat värst. Eftersom en så stor del av umgänget kretsar kring måltiderna handlar det inte bara om det uppenbara sötsuget, risken för att jag ska överäta mat som jag faktiskt kan äta, är överhängande. Jag ersätter gärna mitt sötsug genom att äta mer nyttig mat. Det senaste och hittills mest effektiva verktyget för det är min matplan. Den ger inget utrymme till godtyckliga antaganden om hur mycket jag ska äta och när. Det är en oerhört befrielse. Jag känner mig liten inför uppgiften trots verktyget, och har respekt för den utmaning julen är. Men i och med matplanen står jag inte naken utan rustning, jag har ett planerat försvar mot kommande attacker och det är ett bättre utgångsläge än någon tidigare jul.

Hur är det med dig, är du orolig eller rädd för att överäta/falla tillbaka till sockerätandet/tappa kontrollen i jul?

Beroende - en progredierande sjukdom



Ett krångligt ord, jag vet. Beroendesjukdomen är inte bara kronisk, den har sitt eget liv även när jag inte är aktiv i mitt beroende. Den förlöper och utvecklas ändå. Det innebär att om jag väcker monstret igen är det värre nu än det var innan. Kurvan pekar mot avgrunden även när jag sköter mig. Det hjälper faktiskt mig att hålla mig på mattan, det är ett av mina tankeverktyg.

Flera av er som hört av er berättar om dåligt samvete och skam. Jag vill vara tydlig med att du som upplever att du har ett sockerberoende, du är inte sjukdomen, du har en sjukdom. På så sätt behöver inte du skämmas, för det handlar inte om att du är en dålig person. Du har en rubbad biokemi som gör att din hjärna har ett beroende. Det är inte ditt fel, men du måste hantera det och leva med det. It's for life.

Några av er har också berättat att tanken på ett liv utan socker är som om att du håller på att förlora din bästa vän. Det är något som vi inom programmet kallar “röda hund”. Du har en blå hund och en röd hund som sitter på var sin axel och viskar/skriker i ditt öra. Den blåa hunden ska du lyssna på, han/hon vill dig väl. Den röda hunden är beroendesjukdomen som ljuger för dig. Som får dig att tro det mest dumma saker kopplade till ditt beroende, eftersom den röda hunden absolut inte vill få mindre makt över ditt liv (läs – när du äter mindre socker). Röda hund manipulerar och charmar i ena stunden, för att slå dig på käften andra stunden.

Du kommer att få många verktyg genom att läsa Bitten Jonssons bok Sockerbomben. Köp den här. En vändpunkt för mig var att genomgå en intensivkurs för sockerberoende personer hos Bitten. Det är det bästa tipset jag kan ge. Mer information här.

onsdag 8 december 2010

Matplan - mitt viktigaste verktyg just nu?


Sedan drygt två veckor testar jag ett nytt verktyg. Jag var väldigt skeptisk till en början. Verktyget innebär en matplan som reglerar hur mycket jag ska äta, och när. Jag har börjat väga allt och äter enbart enligt planen. Jag trodde att det skulle vara krångligt, ta tid, kväva kreativiteten när det kommer till att laga mat eller beställa på restaurang, och vara pinsamt. Mina argument för att inte väga mat var:
1. att mitt problem primärt inte är att jag överäter mat som jag får äta, utan att när jag väl trillar dit på sockerprodukter blir det riktigt ugly.
2. jag har ett såpass omväxlande jobb att jag inte kan ta med mig matlåda varje dag (vilket var min fördom att man var tvungen att göra för att ha en matplan).
3. Jag kan inte äta på fasta tider.
En vän som också har en beroendehjärna sa att jag borde testa för att veta hur det känns, så jag kan hjälpa andra om det behövs. Matplan kanske inte är för mig, men då vet jag i alla fall vad det innebär, om det är en rekommendation för någon annan.
Det var spiken i kistan. Jag testar.

Resultatet är häpnadsväckande och helt oväntat. Jag har visst haft problem med att överäta mat som jag kan äta, eftersom jag ersätter suget med att istället fortsätta äta "bra" mat. Jag har många gånger ätit mer än min man som är både längre och tyngre än mig, och borde äta mer än mig. Att mitt jobb skulle vara ett hinder var en dålig ursäkt, det går hur bra som helst. Och att jag inte skulle kunna äta på hyfsat fasta tider var även det en lögn. Det kväver inte kreativiteten, jag kan laga mat som vanligt/äta ute om jag vill eller måste, jag håller bara koll på mängderna. Det är inte pinsamt. Jag har köpt en snygg tunn svart våg (som hastigt kan misstagas för en iPad) och ber om en extra tallrik om jag äter ute. På så sätt kan jag flytta över den mat jag ska äta på en tom tallrik på vågen, och lämna det som blir över. Om någon tittar konstigt eller frågar säger jag att jag har en ätstörning. Det brukar räcka. =)

Den största vinsten är mina tankemonster. Jag ser mig själv som en hyfsat effektiv person, jag får mycket gjort. Men skillnaden dessa två senaste veckor är monumental. Alla tankar som "när ska jag äta, hur ska jag äta, vad ska jag äta, hur mycket ska jag äta, kan jag äta det här, när åt jag senast, hur mycket åt jag då, kan jag verkligen äta det här..?" etc. Det är borta. Jag vet vad jag får äta enligt planen och det är det som gäller. Helt plötsligt har jag massa tid att göra/tänka på annat!

Skulle du kunna tänka dig att väga mat/följa en matplan för att få bukt på ditt matproblem?

Hur jag äter under en dag


Jag har fått flera frågor från läsare om hur min matdag ser ut. Här kommer en beskrivning över gårdagen:

FRUKOST
Äggröra, stekt bacon, edamerost, smör, färska bär (alt grönsaker)
Jag varvar ovanstående med att vissa frukostar äta:
Turkisk yoghurt, färska bär, hasselnötter, breasola (lufttorkad skinka), keso, ost.
LUNCH
Torskfilé med grönsaker och smörsås
MIDDAG
Entrécoute med sallad/grönsaker och bearnaisesås.
KVÄLLSMÅL
Färska bär och vispad grädde.

Jag har helt och hållet uteslutit; bröd, pasta, ris, cerealier, mjöl (så långt jag kan kontrollera, äter jag på restaurang frågar jag om såsen) juice, läsk och självklart alla produkter som bygger på socker. Jag äter väldigt mycket fisk och skaldjur, älskar den delen av medelhavskosten.

Mer om mängder, proportioner och vilka verktyg jag använder kring måltider i eftermiddag.

Jag har lärt mig att...


Vi människor kan dö av proteinbrist och av fettbrist men vi kan inte dö av kolhydratbrist, eftersom kroppen kan omvandla både protein och fett till socker. Det säger något om den inbillade nödvändigheten av kolhydrater.

(ursprungsinlägg 27 juli 2010)


tisdag 7 december 2010

Beroendet sitter i reptilhjärnan


Hur många tror inte att avhållsamhet från sötsaker och skräpmat handlar om karaktär? Jag trodde det fram till för några år sedan. Tjocka människor, överätande människor, godisråttor - har helt enkelt dålig karaktär. Så när jag förstod att jag var sockerberoende, för snart tre år sedan, trodde jag att jag kunde läka mig själv genom god karaktär. Det är ju bara att bestämma sig för att äta bra, eller hur? Fel.

Vi människor har tre olika delar i vår hjärna. Reptilhjärnan, däggdjurshjärnan och den mer sofistikerade delen av hjärnan. I den sistnämnda sitter karaktären. Där finns även förmågan att analysera, strukturera, vår kreativitet bland mycket annat. I vår däggdjurshjärna sitter vårt behov av revir, våra känslor, och omvårdnadskänslan om våra barn.

Vad finns då i vår reptilhjärna? Vi har fyra funktioner där, våra instinkter och drifter. Våra primära behov. Flykt, Försvar, Födointag och Fortplantning. Reptilhjärnan agerar, utan att vi hinner registrera eller analysera oss fram till hur vi ska agera.

Exempel. Du sitter i ett rum med ett öppet fönster. Plötsligt hoppar det in en sabeltandad tiger två meter från där du sitter. Du kommer inte sitta kvar och fundera på vad du ska göra, du kommer inte att göra en medveten bedömning om du ska sitta kvar och le, kanske ta fram kameran och ta en bild. Du kommer att fly. I samma ögonblick som din hjärna registrerar att en tiger hoppat in genom fönstret, till det rum som du sitter i, så kommer impulser ha skickats till dina muskler = SPRING!! Din kropp kommer att spruta ut adrenalin i alla delar för att du ska springa så snabbt som möjligt. FLY.

Beroendet sitter i samma del av hjärnan. Och den är fast övertygad om, fysiskt kopplad på så sätt att den tror att du kommer att dö om du inte får det du är beroende av. Därför går det inte att terapera bort ett beroende. Du behöver nya fräscha kopplingar i hjärnan som för över din hjärnas programmering till ett liv utan din drog. Det är alltså långt mycket mer konkret än något så abstrakt som karaktär. För att nå dit behövs verktyg, nätverk, förebilder. Jag har precis börjat hitta mina.

(ursprungsinlägg från 4 augusti 2010)

Min drog = allt min beroendehjärna uppfattar sött


Egentligen borde det heta sötberoende. Sockerberoende kan missleda oss att tro att det enbart handlar om socker. Det är mer än så. Min beroendehjärna triggar på allt som den uppfattar sött; socker (självklart) men även kolhydrater i allmänhet. Pasta, ris, bröd, ceralier, potatis, viss frukt, mörk choklad, mjölk etc. Även sötningsmedel triggar mig. Jag kan alltså inte som "normala" människor ersätta sockret med andra sötningsmedel för att nå samma smakeffekt, utan att skadas. Effekten blir samma alla gånger, min hjärna kan inte skilja på socker och sötningsmedel och triggar igång omedelbart. Lightläsk är alltså inget alternativ, inte heller juice. Just dryckesfronten är tuff eftersom det inte är mycket av det gigantiska utbud av drycker som finns, som fungerar för mig. Det brukar bli smaksatt Ramlösa eller te. Vanligt kranvatten är gudomligt.

Hur har du det på dryckesfronten, vilka är dina favoriter?

måndag 6 december 2010

Tack för all feedback! - Uppdatering


Tack alla gamla och nya vänner för hälsningar på mobilen, Facebook, mail och här på bloggen. Jag är rörd av all respons, verkligen. Över 1000 (!) besökare här på bloggen idag, vilket är rekord så långt. =)
Det finns ett enkelt självtest på expressen.se där du kan se om du har en potentiell beroendeproblematik. Klicka här för att göra testet. Det är en bra markör för om du har ett problem du behöver suga tag i. Det finns många verktyg att ta till, tveka inte att ta kontakt för vidare hjälp.

Jag kommer att uppdatera bloggen löpande med mina tankar och verktyg. Följ mig om du vill, kommentera gärna!


Här kommer länken till artikeln

För att läsa artikeln på expressen.se klicka här.

Artikel i Expressen idag - vad tycker du?


Då var det alltså dags, intervjun som gjordes i september publiceras i dagens Expressen på sid 19 och på löpet (i Sthlm i alla fall). Det känns väldigt märkligt att se sig själv för det första, och särskilt konstigt att se bilderna ställda mot varandra +/- 20 kg.

Men det är ett faktum och jag hoppas genom att berätta min story, att andra med liknande problem kan få en början till verktyg för att komma ur sitt aktiva sockerberoende. Sjukdomen är kronisk, men det går att lära sig leva med den.

Vad tycker du om artikeln? Kommentera gärna här på bloggen.
Ps. Jag lägger in länken till artikeln så snart expressen.se har lagt upp den.

torsdag 25 november 2010

Förtäckt beroende - proteinbars


Nu är det drygt en månad sedan jag lade av med dem. Proteinbars. De har haft en kort men ack så intensiv tillvaro i mitt liv. Jag började på rekommendation i juni, inför ett stort projektgenomförande med lite sömn, dålig tillgång till bra mat, mycket stress och intensiva dagar helt enkelt. "Istället för godis och snabbmat, när man inte hinner gå i våg för att äta". Det var en fin tanke. Men det utvecklades till ett låg/högdosberoende som jag varit slav under i ca 6 månader. Min favorit är Naturdiets variant "Mealbar" med nougat. GALET gott. Så till den grad att det inte räckte med en eller två.

Det går bra utan, faktiskt förvånansvärt bra. Jag bestämde mig en dag, och sedan dess har det fungerat. Jag tycker att det är lite pinsamt att jag lyckades manipulera mig själv och min omgivning att det var ok. att choklad, nougat och vad-det-nu-är-i-som-går-under-protein skulle vara helt ok. Det är det inte. Tvärt om triggade det min beroendeperson och det var tuffare med andra livsmedel.

Livet utan proteinbars är lite som livet utan mörk choklad eller bröd. Innan beslutet är fattat och vanan bruten, känns det som en stor förlust. Men när jag lever i det nya beslutet går det bra, och det finns så mycket annat som jag kan äta.

söndag 7 november 2010

Aldrig ensam


Min beroendehjärna behöver träning, precis som vilken annan del av kroppen som helst. För att jag ska kunna hantera mitt beroende behöver jag relevanta verktyg att träna med, varje dag. Att fysisk kondition är färskvara som behöver underhållas håller de flesta med om, samma sak är det med hjärnans kondition. Jag måste hela tiden jobba med den så att jag håller mina perspektiv rena och muskelminnet i hjärnans kopplingar uppdaterade.
Verktygen är flera, och idag tänker jag särskikt på vikten av gemenskap med andra som har samma beroendeproblematik som jag. I flera år trodde jag att jag var ensam. Det fanns ingen i min omgivning som förstod på djupet. Flera nickade igenkännande när jag berättade om min allergi/överkänslighet mot socker, men när jag mer ingående beskrev hur jag betedde mig med mat och sötsaker förbyttes ofta jakandet till rynkade pannor och "var det verkligen så illa?"-frågor. Först i somras träffade jag andra som jag inte chockade genom att berätta om mina beteenden, andra som var som jag, och som betedde sig som jag.
Idag har jag ett aktivt verktyg i att i princip dagligen ringa någon i nätverket av matmissbrukare. Det håller mina perspektiv rena och påminner mig om att jag inte är ensam. Det påminner mig om att det finns andra som klarar av att leva med sjukdomen, abstinent (alltså utan den mat som triggar beroendet). Det påminner mig om att jag också har alla förutsättningar att fortsätta göra det.

torsdag 28 oktober 2010

S U G = Subtilt, Undermedvetet, Gnagande


Det går bra, jag faller inte tillbaka och äter saker som jag inte ska. Men just nu är jag inne i en period av sug. SUG. Det kommer som en stilla viskning, ibland i den finaste av skepnader. Det vill mig väl. Subtilt, som en fjäder som lätt smeker ryggraden, undermedvetet lockandes. I början. Ju längre jag fjärmar mig bort från den inbjudande viskningen, desto hårdare fastnar jag i greppet. Till slut har den stilla viskningen ersatts av ett ihållande dån, som gnager in rent fysiskt i min kropp. Att flytta sig mellan två punkter och däremellan passera caféer, Pressbyråer, restauranger och kiosker - alla med sina överflöd av erbjudanden att stilla mitt sug - är som att gå på lina över ett avgrundsdjup, höjdrädd. Den här gången klarade jag det. Jag sitter på tåget hem, lyckades ta mig igenom centralen oskadd. Sakta måste suget släppa sitt grepp. Det är över nu för den här gången. Bara för idag ska jag fortsätta abstinent. Jag kan äta vad jag vill - men inte idag.

fredag 8 oktober 2010

En ny, tyngre generation


Tisdagar innebär ledigt i 6 veckor till och då passar jag på att träna på simhallens gym. En skolklass från en närliggande ort simmar samtidigt och det är ett myller av småtjejer i 7-8 årsåldern i omklädningsrummet varje vecka. Det slår mig, att ungefär hälften av tjejerna är inte bara lite runda, utan verkligen överviktiga. Vissa tisdagar ser jag vad deras föräldrar lagt med som mellanmål efter simningen; kexchoklad, vitt bröd och läsk eller varför inte rätt och slätt en godispåse? Jag blir i grunden riktigt upprörd och vill genast ställa föräldrarna till svars. Det är ju inte en åttaårings ansvar att välja rätt mat. Hon blir ett beklagligt offer för att mamma och/eller pappa inte tar ansvar. Inte ser konsekvenserna. Inte förstår att deras barn riskerar inte bara följdsjukdomar på grund av sin fetma, utan mobbing och utanförskap står och knackar på dörren. Jag hör hur tjejerna pratar om varandra och till varandra i omklädningsrummet och förfasas över språket. Över hur lite respekt de visar varandra. Över hur jag kan höra formuleringar som de hört hemma, som de genast överför på sina "kompisar" i klassen. Någon trycker ner, någon annan pratar skit, en tredje gör fula miner. En fjärde får inte vara med. Har allt detta med mat att göra? Kanske inte. Men socker gör människan dum. Punkt.

onsdag 29 september 2010

Brännmärkta platser


Jag reser en hel del i jobbet, och jag pendlar från hemmet och kontoret. Under de aktiva åren, när jag missbrukade hämningslöst, uppstod vanor som fortfarande sitter kvar i mitt minne, som jag aldrig blir av med.
Det är platser, oftast olika bensinstationer strategiskt placerade längst vägen, som var mina "langare", som försåg mig med min drog. Jag passerar samma platser fortfarande, och det är kristallklara bilder och filmer som utspelar sig på näthinnan, än idag. Då, sittandes i bilen, tänkandes "nu är det ca 5 km kvar till stationen, jag kan ju alltid stanna och köpa ett paket tuggummi bara, och en tidning." Ju närmare avfarten jag kom, desto fler tankar om vad jag skulle kunna köpa när jag kom fram. "Jag kan ju köpa EN daimglass också." Min inre röst som någonstans ändå kämpade för livet att få mig att förstå att det absolut inte var en bra ide, försvann i tomma intet. Skriket från den andra sidan, från suget; monstret som förorenat hela min hjärna, ekade så mycket högre. Väl framme var jag totalt förlorad i den dimmigaste hjärnan du kan tänka dig, och köpte förutom tuggummi och daimglass, ett antal chokladkakor av olika sort och smågodis.
Redan på väg ut ur butiken började skammen och ångesten krypa närmare, men den var fortfarande totalt underordnad monstret som smaskade och hungrade efter sötsakerna jag just köpt. Total kontrollförlust. Naturligtvis intalade jag mig att jag inte behöver äta upp allt på en gång. Resan kunde vara lång och jag vill ju ha kvar. Det slog nästan aldrig fel, efter 10 minuter var allt uppätet, och efter en kvart var tankarna igång igen. Vart ligger nästa bensinstation?

söndag 26 september 2010

Friskfaktor


Ett av verktygen att hantera beroendesjukdomen är att tillföra Friskfaktorer. Friskfaktorer. För mig är det framför allt att koppla bort jobbet, och ge mig själv ett andhål. Det kan vara att gå in i ett konstgalleri och försöka komma på vad konstnären ville förmedla, egentligen. Det kan vara att träna, måla, fotografera, eller bara sitta på balkongen och lyssna på svanarna som startar och landar på fjärden utanför knuten. Idag tillförde jag mig själv en friskfaktor genom att plocka svamp i de underbara sörmländska skogarna. Vi hittade mängder med svamp! Gula kantareller, höstkantareller och svart trumpetsvamp. Det är maken som står för expertisen (jag hade antagligen aldrig trott att de svarta svamparna är ätliga). De gräddstuvade gula kantarellerna gjorde sig ytterst bra på förrättstallriken.

lördag 25 september 2010

Manipulation.


Antagligen det mest svårhanterliga med beroendesjukdomen. Tänk om jag kunde lägga samma energi på att njuta av livet, lösa uppgifter, göra ett bra jobb, satsa på min familj och mina vänner, som jag lägger på att manipulera och avslöja mig själv varje dag, året om. Jag har verkligen inget dåligt liv, tvärtom. Jag känner mig privilegierad på flera plan. Jag har en underbar make som älskar mig, nära goda vänner, ett stimulerande arbete. Men med tanke på hur stor del av min vakna tid som jag tankemässigt lägger på effekterna av mitt beroende, blir jag nästan mörkrädd. Jag försöker kanalisera det till en vilja att fortsätta tillfriskna. En dag kommer jag att vara fri. Inte botad, men fri från sjukdomens effekter.

fredag 24 september 2010

Sockerberoende = överviktig/tjock/fet?


Inte alltid. Det är en felaktig möjlighet att avfärda sig själv eller någon annan som icke-sockerberoende just för att det inte syns på kroppen. Jag har träffat modellsmala kvinnor och slanka män med värre utlopp än jag hade när jag var som värst. (se hur illa det var genom att läsa ett av mina tidigaste inlägg 19 mars 2009). Det går alltså att lura sig själv att tro att man inte är en beroendeperson just för att man är normalviktig. Du kan till och med vara underviktig och fullkomligt utagerande sockerberoende.

Hela kampen mot socker och kolhydrater blir gärna styrd av kilon, och det är inte bra. Media och hälsobranschen kopplar gärna allt till hur man ska gå ner i vikt. Alla metoder till välmående utgår från viktminskning. Det är fattigt eftersom man inte tar ansvar för kärnan av problemet. Även om det naturligtvis är en god motivator för oss som vägt mer, att genom en väl avvägd kosthållning kunna hålla vikten i schack, så handlar det än mer om hur det ser ut på insidan. Experterna varierar men vi sätter i oss mellan 7-12 kg tillsatser per person och år. Självklart har det en påverkan på organ, immunförsvar och allmänhälsa. Lägg till det en överkonsumtion av socker som i sig ofta orsakar en överväxt av candida-svamp i magen och som i sin tur ger ytterst oönskade effekter, som ett exempel.

Det som kommer in kommer ut. Eller kanske snarare, det som kommer in måste din kropp ta hand om, på ett eller annat sätt, oavsett om kroppen är komponerad för det eller inte. Svälj taggtråd och se hur det går. Överkonsumera socker och ta reda på vad det kostar för din hälsa. Jag har kommit fram till att det inte är värt det priset.

torsdag 23 september 2010

Artegen kost

Vad är bra mat? Vilka råvaror ska jag välja att äta för att må så bra som möjligt? Hur är min kropp komponerad och vilket bränsle behöver den? De senaste åren har jag ställt mig dessa frågor, och min upplevelse är att jag kommer närmare och närmare svaren.
Vad händer när du tankar en bensinbil med diesel? Den går sönder.Både en bensinbil och en dieselbil behöver bränsle, men de behöver olika bränsleblandning. Våra kroppar behöver också bränsle. Vår bränsleblandning kan variera, men det finns grundläggande sanningar att applicera på hela vårt art - människan. Det finns ingredienser som vi mår bra av, och det finns sådana som vi tar skada av.
Vi är inte primärt gräsätare, vilket gör forskning på gräsätare ofullständig. (Exempelvis att testa hur kaniner reagerar på animaliskt fett, och använda det som sanningar för människors reaktioner på animaliskt fett). Våra kroppar är formade att hantera animalisk föda. Jag har full respekt för att människor ändå väljer bort animaliskt fett för vegan- eller vegetariankosthållning, alla har sitt eget val att göra.
Orsak och verkan - det som åker in kommer ut, i någon form. Det du stoppar i dig påverkar hela "maskineriet" i dig. För mycket socker och/eller vitt mjöl kan ha katastrofala följder för en människokropp. En mycket negativ effekt som för mycket socker och/eller vitt mjöl kan ha är överväxt av Candida, en jästsvamp. Läs mer om det här. En överväxt av Candida påverkar kroppen på ett multipelt skadegörande sätt.
Jag har kommit fram till att en artegen kosthållning, alltså att äta den typen av råvaror som min kropp är komponerad för att äta - är det absolut bästa sättet för mig att hålla mig frisk. det hjälper mig att hålla mitt beroende i schack, jag får i mig minimalt med kemikalier och andra tillsatser, och jag håller igång en fräsch förbränning i mitt "maskineri" - min kropp. Artegen kost innebär sådan mat som människan ätit i alla tider, under årtusenden. Inte den processade industrisörjan som kallas mat och som säljs i diverse förpackningar nedklottrade med E-nummer.

fredag 17 september 2010

Intensiv vecka = högre risk


För min del finns det ett antal yttre faktorer som påverkar mitt "beroendetillstånd". Om jag har läget under kontroll, om det är ansträngt eller om hela mitt jag är under attack. Nivån av stress är en sådan faktor. Ju mer stress - desto större risk för sug, och för cravings. Oro är en annan sådan faktor. Ju mer orolig jag är för en kommande händelse, eller något annat i min närhet, desto större risk att jag lyckas manipulera mig själv att allt löser sig bara jag får äta det eller det. (Vad som just då står överst på min önskelista.) Den här veckan har varit en sådan utsatt vecka, eftersom vi ikväll har premiär för ett projekt som jag är övergripande projektledare för. Med 85 personer i den turnerande personalen, och lika många lokala förmågor i varje stad, ska vi under 10 veckor besöka 18 städer för 20 spelningar. Förhoppningsvis kommer ca 70 000 tjejer över hela landet att ha sett showen när vi är klara i Karlskrona i slutet av november. Allt har gått och går riktigt bra so far, vilket är skönt. Men ansträngningen mentalt för att inte trilla dit är stor, och tar mycket energi. Mitt tillfrisknande är nytt varje dag. Varje morgon innebär ett beslut. Jag kan äta precis vad som helst, men inte idag.

söndag 12 september 2010

Varför vi gör det


Jag antar att alla knarkare har sin egna teori, sin egen upplevelse om varför just jag gör det jag gör. Men jag tror samtidigt att det finns flera gemensamma nämnare. Länge har min bild av det hela gått ut på att jag behöver min drog till egentligen många olika situationer. Är jag glad vill jag knarka, är jag ledsen vill jag knarka, om jag är orolig, nervös, avslappnad, rastlös, nöjd, trött. Jag använder min drog både som uppåt och neråttjack. Länge har jag trott att det är mitt känslotillstånd som skapar suger efter min drog. Så är det inte. Beroendet sitter i reptilhjärnan (se inlägget från den 4 augusti i år för mer information) och är inte kopplat till mitt medvetna jag. Det ligger på en annan nivå. Det är somato-psykiskt. Ett fysiskt tillstånd som tar psykiska uttryck. Det går inte att terapera ett beroende, det måste till en biokemisk reparation. Och det på ett individuellt anpassat sätt, till just min eller din hjärna.
Så när jag får sug eller "craving" och kopplar ihop det med mitt känslotillstånd, så är det egentligen min hjärna som påminner mig om att jag i dessa situationer behöver min drog, mitt primära behov, för att överleva. Jag har ju vant min hjärna och kropp vid "lösningen" = socker, i så många år, att den tror att jag kommer att dö om jag inte får min drog. Och den övertygelsen är så stark att jag blir rädd för den ibland. I och med mitt pågående tillfrisknande, har jag lättare att förstå samband och orsaker till mitt beteende. Men den stora frågan är inte "varför". Det som kommer rädda mig är "hur". HUR ser mina verktyg för tillfrisknande ut och HUR ska jag använda dem.

lördag 11 september 2010

Alltid ensam. Aldrig ensam.


Jag vet att det omvänt är en titel på intervjuer med Göran Persson, det här inlägget har inget med honom att göra. Däremot är det ett väldigt bra sätt att beskriva min känsla som beroende. När jag är aktiv med min drog är jag den ensammaste i världen. För min egen del hänger det i hop med att skammen inom mig inte tillåter mig att släppa in någon annan, eller något annat. Jag behöver vara i min egen isolerade tillvaro, ensam. Jag behöver få njuta av min drog, ensam. Jag kommer också att få ta konsekvensen av mitt drogande, ensam. Det är en hög form av självskada att knarka. För nytillkomna läsare som undrar vilken typ av substans som är min drog så kan jag bara bekräfta att det är socker. Min beroendehjärna påverkas av socker som en annan beroendehjärna påverkas av heroin eller amfetamin eller alkohol eller spel. Samma typ av hjärna, samma typ av beroendeproblematik, olika utlopp. Den för mig relativt nyvunna vetskapen om att jag inte är ensam har förändrat mig. För första gången i mitt liv fick jag för bara några veckor sedan dela livet med åtta andra beroende under en långhelg jag aldrig kommer att glömma. Gemenskapen är ett av de viktigaste verktygen för mitt tillfrisknande. Jag är inte ensam. Andra har gått före. Det finns fler som jag. Jag behöver dem i mitt liv. Tack för att ni finns.

torsdag 9 september 2010

Totalrenoverar köket

Vilket innebär att det är en utmaning att laga mat just nu. I värsta fall i åtta veckor. Än så länge går det bra, med diverse sallader och plockmat från gourmetdisken på vårt fantastiska ICA Trossen. Vi har en del innestående middagar att plocka ut i grannskapet också. Ett fullgott kök är verkligen vardagslyx, det märker jag nu när vi har en liten kyl, en kokplatta och en micro som utrustning att använda.

tisdag 7 september 2010

Konsten att vara abstinent under ett produktionsrep

Från och med idag repar vi inför höstens turné (hemsida här) och det är långa dagar och intensiva repetitioner. Begreppet "minicatering" kanske inte är känt för alla men det innebär ett bord dukat med diverse gott och blandat för att hålla personalen i topp. Kakor, godis, kaffe, te, frukt etc. Jag håller hårt i mitt kokosfett och längtar till kvällens middag. Jag kan äta sötsaker, men inte idag...

tisdag 31 augusti 2010

Bra länk

Fotograferingen gick bra och intervjun är korrad. Blir spännande att se resultatet. Tipsar om ett inslag på TV4 Nyhetsmorgon från i våras ang sockerberoende.

Fotografering för Expressen


Idag ska jag göra något annorlunda. Om ca 40 minuter träffar jag en fotograf från Expressen som ska ta en bild på mig. Anledningen är att jag gått Bitten Jonssons intensivkurs för sockerberoende, och Expressen kommer att skriva om Bittens nyutgåva av "Sockerbomben". De vill ha ett exempel från verkligheten och det blir antagligen - jag. Känns spännande och lite skrämmande på samma gång. De vill ha en bild som visar hur jag såg ut när jag fortfarande var aktiv i mitt beroende. Det var med en aning tveksamhet som jag rotade bland gamla digitalbilder igår. Efter noga övervägande och support från min man bestämde jag mig för att skicka vad jag upplever som den "värsta" bilden, i helkropp. plus 20 kg. Ingen vacker syn. Men om det kan hjälpa någon att inse att hon eller han har ett beroende, är det absolut värt det. Trots en hyfsat välfylld garderob var det inte helt enkelt att välja kläder idag. Jag får inte ha svart.. vilket är min favoritfärg och typ 60 % av min garderob, 95 % av vad jag har på mig till vardags (och fest också för den delen). Det blev ett par mörkblåa jeans och en mörkbrun G-Star-top. I alla fall inte svart. =) Inom några dagar upp till ett par veckor får ni förhoppningsvis skåda resultatet i Expressen!

Bild: Jag på tåget från Vagnhärad till Sthlm C - spänd av förväntan.

måndag 30 augusti 2010

Gemenskapen - det viktigaste som finns?


För mig som beroende är vissa saker helt avgörande för att jag ska fortsätta att tillfriskna. En ärlig gemenskap med andra tillfrisknande beroende är en sådan. Det finns olika tillvägagångssätt, olika grupperingar, men jag har genom mina fått vänner och en stabilitet som jag tidigare saknat. Ordspråket "du vet inte vad du har förrän du mister det" går att översätta åt andra hållet "du vet inte vad du saknat förrän du får det." För mig känns det som om jag hittat hem.

tisdag 17 augusti 2010

Boktips - "Skamfilad"


Jag har bara läst ett och ett halvt kapitel, så möjligen är det för tidigt med ett boktips. Eller så är det för att boken redan är så omvälvande bra som det är helt korrekt att skicka tipset vidare. "Skamfilad" av Göran Larsson är en för mig otippad bok eftersom jag får kunskap om områden och företeelser som jag inte överhuvudtaget satt ord på innan. Redan nu känns det som att boken kommer att vara en god hjälp att förstå både mig själv och min omgivning på ett mer nyanserat sätt. Finns att köpa r.

lördag 7 augusti 2010

Årets första egenodlade tomat


Smakade underbart till ägg och bacon-frukosten igår!

onsdag 4 augusti 2010

Beroendet sitter i reptilhjärnan

Hur många tror inte att avhållsamhet från sötsaker och skräpmat handlar om karaktär? Jag trodde det fram till för några år sedan. Tjocka människor, överätande människor, godisråttor - har helt enkelt dålig karaktär.
Så när jag förstod att jag var sockerberoende, för snart tre år sedan, trodde jag att jag kunde läka mig själv genom god karaktär. Det är ju bara att bestämma sig för att äta bra, eller hur?

Fel.
Vi människor har tre olika delar i vår hjärna. Reptilhjärnan, däggdjurshjärnan och den mer sofistikerade delen av hjärnan. I den sistnämnda sitter karaktären. Där finns även förmågan att analysera, strukturera, vår kreativitet bland mycket annat. I vår däggdjurshjärna sitter vårt behov av revir, våra känslor, och omvårdnadskänslan om våra barn.

Vad finns då i vår reptilhjärna? VI har fyra funktioner där, våra instinkter och drifter. Våra primära behov. Flykt, Försvar, Födointag och Fortplantning.
Reptilhjärnan agerar, utan att vi hinner registrera eller analysera oss fram till hur vi ska agera.

Exempel. Du sitter i ett rum med ett öppet fönster. Plötsligt hoppar det in en sabeltandad tiger två meter från där du sitter. Du kommer inte sitta kvar och fundera på vad du ska göra, du kommer inte att göra en medveten bedömning om du ska sitta kvar och le, kanske ta fram kameran och ta en bild. Du kommer att fly. I samma ögonblick som din hjärna registrerar att en tiger hoppat in genom fönstret, till det rum som du sitter i, så kommer impulser ha skickats till dina muskler = SPRING!! Din kropp kommer att spruta ut adrenalin i alla delar för att du ska springa så snabbt som möjligt. FLY.

Beroendet sitter i samma del av hjärnan. Och den är fast övertygad om, fysiskt kopplad på så sätt att den tror att du kommer att dö om du inte får det du är beroende av. Därför går det inte att terapera bort ett beroende. Du behöver nya fräscha kopplingar i hjärnan som för över din hjärnas programmering till ett liv utan din drog. Det är alltså långt mycket mer konkret än något så abstrakt som karaktär. För att nå dit behövs verktyg, nätverk, förebilder. Jag har precis börjat hitta mina.


måndag 2 augusti 2010

Micropauser

Ett fenomen som jag lärt mig under sommaren. Ta en kort paus när du känner att du behöver det, och du kommer att må båttre, hushålla på energin och bli mer effektiv. Känns redan bra! Tillbaka på jobbet, och tog en makro(?)paus i samband med lunchen. Dvs jag åt lunchlådan i matsalen, inte vid datorn.

söndag 1 augusti 2010

Sista dagen på semestern


och jag är lite nervös över att vara tillbaka på jobbet imorgon, när det kommer till maten.
Jag tror att jag har ok koll på läget, jag kommer att ha med lunchlåda och det nya spännande mellanmålet - kokosfett. (mer om det i kommande inlägg.)

lördag 31 juli 2010

Faserna

Flera steg av uppvaknande - är resultatet av beroendekursen. Jag har även fått ord på vart jag är och vad som är nästa steg.
När jag först kom fram till att jag vill lägga om kosten handlade det om:
JAG FÅR INTE socker.
Jag får inte äta det, jag får inte äta det, inte det, inte det. Och så vidare.
Ganska snart kom jag vidare till att
JAG KAN INTE äta socker.
Steget därefter är
JAG VILL INTE äta socker. Nu börjar ett uns av frihet kännas i uttrycket. Det handlar inte om vad jag inte får eller inte kan, utan om vad jag inte vill. Men fortfarande är det inte ett helt befriande förhållningssätt.
JAG BEHÖVER INTE äta socker.
Där är mitt mål. Där försvann cementväggen framför mig och helt plötsligt syns vägen igen. Dit ska jag.
Jag upplever att jag befinner mellan KAN INTE och VILL INTE. Det är en bra bit kvar till BEHÖVER INTE.

Vita knogars nykterhet

Beroendekursen förra helgen har satt permanenta spår, på ett väldigt positivt sätt. Jag känner att jag fått upp ögonen för att på allvar kunna börja mitt tillfrisknande från mitt beroende. Efter att under tre år vetat om att jag har ett beroende som jag inte kan ignorera - har jag fram till förra helgen inte vetat hur jag ska gå vidare. Det kändes som att en stor fet betongvägg stod rakt framför mig och jag kom inte framåt. Jag har fått en beskrivning på det nu - vita knogars nykterhet. PRECIS så känns det! jag spänner mig allt jag kan; jag ska inte äta fel, jag ska inte äta fel, jag SKA INTE äta fel.... Så där har jag hållit på. Samtidigt rädd för den desperation som jag känt på insidan. Även om jag allra oftast klarat mig, har det varit med nöd och näppe och känts väldigt osäkert. i och med kursen har jag fått verktyg och kunskap att ta mig vidare. Och viktigast av allt - jag är inte ensam. Det finns ett starkt och tryggt nätverk att inte bara vända sig till vid problem, utan som jag vill och ska bli en aktiv del av. Nu börjar resan.

fredag 30 juli 2010

Beställer böcker.

Som en följd av beroendekursen är jag nu i kast med att beställa böcker, som berör olika delar av ämnet. "Den självläkande människan", "Sugar blues" och "Skamfilad". So far so good. Adlibris har alla böcker, verkar det som. =)

tisdag 27 juli 2010

Jag har lärt mig att...

Vi människor kan dö av proteinbrist och av fettbrist men vi kan inte dö av kolhydratbrist, eftersom kroppen kan omvandla både protein och fett till socker. Det säger något om den inbillade nödvändigheten av kolhydrater.



måndag 26 juli 2010

Uppdaterad kyl


På rekommendation från kursen i helgen är kylens innehåll nu något justerad. Den var i princip tom eftersom vi visste att vi skulle vara borta ett tag, men det som fick flytta in efter dagens inhandling är något annorlunda än det som vanligtvis brukar bo där. Ingen plats längre för mörk choklad, Smör & olja, "fel rotsaker" och in med SMÖR, blomkål och mer lax, och mänger med grönsaker. Nu kör vi.

söndag 25 juli 2010

Makalöst

Har precis landat hemma igen efter en långhelg som förändrat mitt liv.
Intryck, kunskap, insikt, aha-upplevelser, gemenskap, utmaning, kärlek - vilken boost. Mer utryck för vad detta innebär/betyder/känns kommer...